Vi älskar därför att han först har älskat oss

Söndagens ämne är ”vår nästa”. Jag har valt att predika över episteltexten och överskrift för predikan är en mening ur texten: Vi älskar därför att han först har älskat oss. Denna sats av aposteln Johannes i episteln sammanfattar fint den kristna tron och vår söndags budskap: Vi älskar därför att han först har älskat oss.

Vad är kärlek?

Först behöver vi definiera kärlek. Vad innebär det att älska? Vår tid är vilsen på denna punkt. Kärlek har ofta blivit att känna starkt för någon och att vilja någon väl. Om man tycker mycket om någon eller något och vill väl och tycker att det känns skönt och man mår bra, så är det kärlek. Och all kärlek är bra kärlek, säger man. Och med en sådan förståelse av kärlek kan man få in litet av varje. Om det känns bra, så är det bra.

När vi ser på vad kärlek är, så är det naturligtvis fint att tycka mycket om någon och att vilja väl, men jag vill framhålla att det inte räcker. Att vilja väl är gott, men frågan är vad man vill, vad det innebär. Kärleken visar sin halt när den får konsekvenser för vårt handlande. Kärlek som bara är känslor och inget mer är tom och ytlig. Om man definierar kärlek som en ljuv känsla, vill jag tillägga att alla ljuva känslor inte är bra känslor. Kärlek är djupast sett inte heller främst en känsla eller en stämning, utan att göra väl, att göra något gott och riktigt.

Hur visar sig kärlek?

Kärleken till Gud visar sig i hur vi handlar med hans Ord. Låter vi Guds Ord betyda något i våra liv? Bryr vi oss om det? Tror vi det? Är det vår skatt och pärla? Får det följder och konsekvenser så att vi lever i enlighet med det, eller är det bara en läpparnas bekännelse? Många säger sig älska Gud, men de bryr sig inte om vad hans Ord betyder, de läser inte Bibeln särskilt ofta, de bryr sig inte om Guds lära. Men vad gagnar det en kyrka att ha stämningsfulla möten och gudstjänster med medryckande musik om man inte följer Guds Ord? Då hjälper det inte hur mycket man än säger att man älskar Gud. Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, sade Jesus en gång. För sann kärlek till Gud får konsekvenser. Om vi älskar Gud håller vi fast vid hans Ord. Vi tror på det, vi tar emot det, vi läser det, vi hör det, vi lever efter det. Naturligtvis är där också mången gång med en djup känsla av kärlek till Gud. Men känslorna går upp och ned. De är inget att bygga på, nej, de är lös sand. Ibland eller kanske ofta känner man inte så mycket när man läser Guds Ord. Ja, skulle vår kärlek till Gud bedömas efter våra känslor, vem skulle då klara sig? Vem kan då bestå? Men kärleken till Gud bevisar sig inte i våra känslor, utan i vår hållning och vår inställning till Guds Ord.

Vår tid jagar efter känslor och stämningar. Och en del kyrkor har här påverkats av tidsandan. Men sådant ska inte vara det viktiga i kyrkan. Eller för den delen behöver det inte vara en kyrka. Jag läste på en hemsida om olika slags begravningar, och det rörde sig om borgerliga begravningar: Då psalmer oftast bidrar till en mycket vacker och kärleksfull stämning förekommer de dock även vid icke-religiösa, borgerliga begravningar. Så typiskt för vår tid. Så tomt och innehållslöst! Och det är klart, om man inte tror att Gud finns, om man inte tror att den rättfärdige får leva hos Gud efter döden, vad blir det kvar att leva för? Då blir hela livet lätt ett jagande efter känslor och upplevelser, efter att må bra och ha det gott i stället för att sträva efter att göra det rätta. Om man tycker det är vacker stämning i psalmer, då kan man ha dem på begravningar även om man inte tror på Gud, tycker man alltså.

(Missförstå mig inte, naturligtvis är det eftersträvansvärt att må bra och ha det gott, men allt har sin plats. Högre upp än att må bra måste komma att göra det rätta. Om man gör det rätta, kommer man att erfara tillfredsställelse över det, man blir nöjd och mår bra, men på ett djupare plan.)

Vad är äktenskapets kärlek?

Och vi har också ett annat stort missbruk av ordet kärlek i vår tid. Jag tänker nu på den äktenskapliga kärleken. Även där gäller nuförtiden att om man vill väl och tycker att det känns skönt och man mår bra, så är det kärlek. Var och en får definiera sin egen kärlek, anser man. Så har man omdefinierat äktenskapet, så att man menar att även två män eller två kvinnor kan gifta sig med varandra. Och det är ju inte så konstigt att det kan gå så när man tappat kontakten med rötterna. Vårt samhälle är sekulariserat. Man har tappat bort varifrån värderingar kommer, nämligen från Gud. Man är vilsen och har kommit på kollisionskurs med både Bibeln och förnuftet. Att homosexualitet strider mot Bibeln är inte svårt att upptäcka. Aposteln Paulus skriver: Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. (Rom. 1:26f.)

Men det är inte bara samhället som ändrats. Just nu är denna fråga också aktuell i flera kyrkor. I Svenska kyrkan debatterar de livligt om det ska föreligga vigseltvång för alla präster, det vill säga att alla som ska bli präster måste förbinda sig att viga även samkönade par, två män eller två kvinnor. Till försvar för att införa ett sådant krav skriver en präst i en dagstidning, och det blir här tydligt att äktenskapet inte definieras i enlighet med Guds Ord, utan att det är människotankar: Tjänsten som präst innebär att viga utifrån parets vilja att dela sin kärlek med Gud… Det fungerar inte att säga att någons kärlek är sann kärlek och någon annans är det inte. Vi kan inte sätta oss över detta. (Dagen 27/8 2021)

Naturligtvis har prästen rätt i att vi människor inte ska sätta oss över andra människor. Men det ska inte tillämpas här. Äktenskapet är inte en mänsklig konvention, utan det är instiftat av Gud. Så här har vi inte en fråga där kristlig frihet råder, utan här är vi bundna av Guds Ord. Gud har talat, och vi kristna ska lyssna.

Och i Equmeniakyrkan höjs nu starka röster för att alla församlingar måste viga samkönade par. Det förslaget läggs nästa månad (september 2021) fram inför samfundets kyrkokonferens, som hålls i slutet av september. Hitintills har varje församling fått bestämma själv.

Till detta kommer att Evangeliska Frikyrkan, EFK, för en tid sedan tillsatt en arbetsgrupp för att se hur frågan om samkönade vigslar ska hanteras. Sådana vigslar är inte möjliga idag inom samfundet, men det finns starka krafter som vill ändra på det. Man säger att man vill att det ska tillämpas en ”generositetsprincip”.

Så ser vi här hur det går till när den falska läran flyttar fram sina positioner, steg för steg. Först vill den ha rätt att finnas, en generositetsprincip. När man sedan fått finnas ett tag och kunnat växa sig stark, då kommer kraven på att alla ska följa den falska läran. Litet surdeg syrar hela degen, sade sankt Paulus.

(Naturligtvis har vi inget att invända mot att ett samfund vakar över sin lära, det är i grunden bra. Samexistens av olika läror i en kyrka är i sig obiblisk. Men när man kräver enhet i läran, så ska det bygga på att läran är grundad i Guds Ord. Att den falska läran tar över måste alltid beklagas. Och framför allt att man tolererat den innan den blev stark.)

Vad ska man göra?

När vi här nu talar om homosexualitet, behöver vi också säga några ord ur ett individperspektiv. Vad ska en kristen göra om han eller hon en dag hos sig själv finner homosexuella känslor och funderingar? Det första jag vill säga, är att alla människor, även kristna, har olika tankar som strider mot Guds Ord. Aposteln Paulus beskriver de kristna så här och visar att vi alla liknar världens människor: Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef. 2:3)

Vår gamla människa har många olika begär, där är ingen skillnad mellan kristna och andra människor. Men kristna kämpar mot syndiga tankar och gör inte vad köttet och sinnet vill. Paulus skriver till galaterna: Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. (Gal. 5:16)

Denna kamp mot det som strider mot Guds vilja, den pågår ständigt, den kommer vi aldrig ifrån. Vi ska vandra i Anden, som aposteln skriver, så att vi inte gör det som den gamla människan begär. De ogudaktiga tankarna som vi har, vår gamla människa, kan försöka rättfärdiga sig själva, försöker säga till oss att de är naturliga. Våra tankar och känslor säger kanske att vi inte kan hjälpa att vi är som vi är. Ja, tankarna finns där, men det betyder inte att de är i enlighet med Guds vilja. Vi är alla syndare och har syndiga tankar. Vi måste låta Guds lags ljus lysa in i våra liv och låta det avslöja våra synder, så att vi kan fly till Jesus, vår frälsare, så att Gud förlåter oss alla våra synder och renar oss från allt ont.

Så får vi bedja till Gud om kraft att stå emot olika frestelser, så att vi kan leva efter Guds goda vilja.

Guds kärlek

Nu har vi talat mycket om den mänskliga kärleken. Vi ska älska Gud, och det yttrar sig i att vi håller hans ord för sant, att vi gärna läser det och villigt går i kyrkan. Som Luther säger i Lilla katekesen: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det.

Vi ska också lyda Guds ord och älska vår nästa, och det yttrar sig i att vi gör väl mot henne. Vi handlar, vi gör, vi agerar. Det är bevis på kärlek.

Men, vi är inte färdiga där. Vårt ämne idag var ju apostelns ord Vi älskar därför att han först har älskat oss. För all vår kärlek må vara hur fin som helst, men vi ska komma ihåg var källan är. Människor kan inte göra goda gärningar av sig själva. Endast Guds barn kan göra goda gärningar. Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar. Först måste vi bli kristna. Först måste vi se vår synd och få hans frälsning. Vi kan inte frälsa oss själva. Nej, vi är den slagne mannen som ligger halvdöd och hjälplös vid vägkanten. Våra synder hade försatt i denna hjälplösa situation. Men frälsningen kom till oss genom att Gud först har älskat oss och sänt sin Son, den gode samariern, till oss. Som Jesus sade: Så älskade Gud världen (men han satt inte bara där för sig själv och hade känslor, utan han agerade! Så att) han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Gud visade sin kärlek genom att göra något för oss. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:8) Amen.

J Fjellander

[^]