Helig bekymmerslöshet

”Gör er inte bekymmer för ert liv.” Så sade Jesus till sina lärjungar, och det är hans hälsning också till oss i dag. Det han säger i dag, säger han inte till världen, utan till kristna. Han kallar oss till ett liv i helig bekymmerslöshet.

Alla vet vi vad bekymmer är. Det har med oro och fruktan att göra. Vi är rädda att inte klara oss och få vad vi behöver, att inte orka med. Vi är rädda för misslyckanden och personliga katastrofer. Och när bekymren väl har slagit sina klor i oss, lämnar de oss inte någon ro, inte ens på natten. Vi somnar med dem, sover med dem, oroligt och spänt, och vaknar trötta. Jesus säger: ”Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” Bekymmer är bortkastad tid. De gör ingen nytta. De förlänger inte, utan snarare förkortar våra liv.

Som kristna borde vi inte bekymra oss, utan lita helt och fullt på Gud. Men det gör vi inte. Jesus sade till lärjungarna: ”Så lite tro ni har.” Så säger han till oss också. Att bekymra sig är en form av otro. Vi har för lite tro, därför oroar och bekymrar vi oss så mycket.

Att verkligen kunna "kasta alla sina bekymmer" på Gud, som det står i 1 Petr. 5:7, och låta dem vara kvar där, utan att ta tillbaka dem efter bönens slut, är en svår konst. Men det är den som Jesus i dag vill lära oss, när han talar om att tjäna Gud eller mammon och sätter det i relation till hur vi oroar och bekymrar oss här i livet. Våra bekymmer har med vår tro att göra.

1. Att tjäna både Gud och mammon är omöjligt

Jesus säger: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Mammon är ett arameiskt ord som betyder förmögenhet eller ägodelar. Jesus använder namnet som en beteckning för pengar och jordisk rikedom som avgud som man tjänar. Med stor skärpa framhåller han att det är ett helt omöjligt företag att tjäna båda. Ändå försöker många sig på konststycket att tjäna både Gud och mammon, att försöka ta vara på det bästa av två världar: vara religiösa och samtidigt leva för detta livets goda.Man försöker gå balansgång mellan Gud och mammon. Att tro att det går hör till ett av de vanligaste och farligaste självbedrägerierna som vi kan råka ut för.

Vi lurar oss själva, när vi försöker tjäna både Gud och mammon. Man måste ju ha pengar! Att vara sparsam är väl inget fel, och inte heller att skaffa sig goda och nyttiga saker! Gud vill ju att vi skall ha det bra. Det finns ju för övrigt flera exempel på fromma människor i Bibeln som varit rika, t.ex. Abraham och Job. Ja, så kan man resonera vackert och fint, och ändå vara en mammonsdyrkare i botten. Det är så lätt att kamouflera sin girighet med fromt och skenbart kloka resonemang. Det är det som är så förrädiskt.

Det är sant att Gud kan välsigna sina trogna med stor jordisk rikedom såsom han gjorde med t.ex. Abraham och Job. Men rikedomen var inte deras gud eller det som de levde för. De tjänade inte mammon. De var herrar över sina rikedomar och använde dem i Guds tjänst till glädje för andra. ”Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag det rena guldet min förtröstan?” svarade Job dem som menade att han fick lida för att han syndat. (Job. 31:24). Men hans hopp var inte guldet, utan Frälsaren. Han bekände: ”Jag vet att min återlösare lever” (Job. 19:25). Det var den tro som höll honom uppe.

Det handlar inte om att äga lite eller mycket, om att vara fattig eller rik. Det handlar om vem som är vår Gud och var vi har vårt hjärta.

Gud är en nitälskande Gud som inte tål några andra gudar vid sin sida. I första budet förbjuder han alla former av avguderi. Det gör han av kärlek till oss, eftersom alla andra gudar är avgudar, falska och tomma gudar, som kastar oss i fördärv och evig olycka.

Om den som försöker dyrka både Gud och mammon säger Jesus: ”Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre.” Hjärtat kan omöjligen vara lika mycket fäst vid både Gud och mammon, det kan inte älska båda med samma glöd och hänförelse. Den man älskar kommer alltid först.

Må Jesu ord i dag leda oss till självprövning: Vem har första platsen i mitt hjärta? Vem tjänar jag? Vad är det som upptar mina tankar mest – Gud eller mammon? Försöker jag mig på det omöjliga? Vill du inte Gud hela ditt hjärta, hatar du honom i själva verket. Ty Gud som skapat och återlöst dig vill ha all din tro och kärlek.

2. Den som tjänar mammon har många bekymmer

Mammon har stor dragningskraft. Också han kräver hela vårt hjärta. Han lockar med lycka, frihet, oberoende och trygghet, allt baserat på det materiella. Har man pengar på banken, i bra fonder och aktier, i egendomar och fastigheter, då känner man sig trygg. Det ger självkänsla, status och anseende att vara rik. Det är sådant som mammon frestar med. Han frestade t.o.m. Jesus med all världens rikedomar: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig”, sade han (Matt. 4:9).

Många faller och tillber mammon. Men den som gör det får snart många bekymmer. Har man väl fått det man jagar efter, då kommer nästa bekymmer: Hur skall jag bevara och behålla det så att det inte förstörs, hur skall jag skydda mig, så jag inte blir bestulen osv.?

För att säkra sitt byte brukar mammon se till att hans offer insjuknar i ett svårt beroende som heter girighet, ha-begäret som aldrig blir mätt, utan ständigt måste ha mer och mer. Den girige är aldrig nöjd och belåten någon längre tid. Girighet och otukt är de två syndiga begär som NT särskilt ofta varnar för. En girig ”är en avgudadyrkare” som inte ”skall ärva Kristi och Guds rike”, står det i Ef. 5:5. ”Begäret efter pengar är en rot till allt ont”, säger aposteln (1 Tim. 6:10). Det tar Guds plats i våra liv. Det förstör också relationen till vår nästa. Den girige bedrar gärna andra för att vinna på det själv. Han blir hänsynslös, kall och likgiltig för andras nöd. Han armbågar sig fram, kör över andra och kan bokstavligt talat gå över lik för att mätta sitt begär efter rikedom.

Mammon lurar och fördärvar alla som dyrkar honom. När döden kommer förlorar de allt de levt för. Mammon lämnar dem förnöjt i sticket vid helvetets port och går att söka upp nästa offer. Jesus säger på ett ställe: ”Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Mark. 8:36).

Så är mammondyrkarna vigda till ett liv med många bekymmer som inte ens slutar med döden. ”Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller Vad skall vi klä oss med?” är deras ständiga rop. Livet består inte av något annat. ”Efter allt detta söker ju hedningarna”, säger Jesus. Med sin befallning ”Gör er inte bekymmer för ert liv”, förbjuder han oss att leva det livet.

Men hur skall vi som är så benägna till mammonsdyrkan och girig omsorg om oss själva kunna leva bekymmerslöst enligt Jesu ord? Svaret han ger är detta:

3. Guds rike skänker oss den rätta bekymmerslösheten

Denna söndags rubrik är ”Ett är nödvändigt”. Detta enda nödvändiga formulerar Jesus i slutet vår text så: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få det andra också.” Det är det evangelium som skänker oss helig bekymmerslöshet.

När vi kommer till härskaren i detta rike, till Jesus Kristus, Frälsaren, och bekänner vår mammonsdyrkan och fixering vid det jordiska och ropar till Gud om nåd och förbarmande, då är vi på rätt väg, då söker vi först Guds rike. Då gör vi det enda nödvändiga. Världen söker sitt rike. Där handlar det om pengar och rikedomar som till sist försvinner. Men vi skall söka Guds rike som har eviga rikedomar.

Kristi rike består inte i något annat än att tro på Kristus som ger oss Gud som en kärleksfull Fader som på allt sätt sörjer för sina barn. På denna tro följer rättfärdighet. För genom tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull får vi den rättfärdighet som gäller inför Gud och som av nåd gör oss till Guds barn. Då äger vi det enda nödvändiga.

När vi hör och tror evangelium får Gud den första platsen i våra hjärtan. Himmelens och jordens Herre blir vår Gud, vår ende Gud. Då först kan vi börja leva den heliga bekymmerslöshetens liv som Jesus talar om här i Bergspredikan.

Men vi skall också komma ihåg, att den heliga bekymmerslösheten inte är ett liv i lättja och lättsinne, så att man inte arbetar och gör rätt för sig. Det är en synd som Skriften bestraffar med orden: ”Om någon inte vill arbeta, så skall han inte heller äta” (2 Tess. 3:10). Självfallet skall vi – om vi är friska och har möjlighet till det – arbeta. Det är befallt i Guds Ord. Jesus säger inte: ”Låt bli att arbeta”, utan ”Gör er inte bekymmer!” vilket är något helt annat. Vad som gäller är detta: Arbeta – men du behöver inte slita ut dig med din oro och ängslan! Gud sörjer för dig. Det är i vårt arbete, i vårt dagliga kall, vilket det än är, välbetalt eller inte, enkelt eller svårt, roligt eller slitsamt, som vi får leva i den heliga bekymmerslöshet som Jesus talar om.

”Gör er inte bekymmer för ert liv”, säger Jesus och pekar på naturens djur och växter. Han pekar på fåglarna som inte sår, skördar och samlar i lador, och ändå får de vad de behöver. Han pekar på liljorna och gräset på ängen som bara står och växer, och ändå har de finare kläder än Salomo i all sin prakt. Djur och växter tar dagen som den kommer och lever utan bekymmer för morgondagen. Sedan kommer Jesus till oss som vill vara kristna men har så bedrövligt lite tro och säger: ”Är inte ni värda mycket mer än de? ... Hur mycket mer skulle han då inte klä er?” Skulle inte Gud, som sänt sin egen Son för att en gång för alla ta hand om vårt värsta och allra största bekymmer, synden, inte sörja för dem som han återlöst och upptagit i sitt rike? Det är en fullständigt orimlig tanke. När aposteln Paulus tänkte på det, utbrister han: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32). Vi borde skämmas om så vi bara snuddar vid tanken att han inte skulle göra det.

När vi först söker Guds rike, skall ”allt detta andra” – dvs. allt detta som behövs för att vi skall kunna leva här tills Gud tar hem oss – bli oss givet. Gör det, sök Guds rike först, lyssna till evangelium och tro det, så skall du få se att det stämmer! Tror du inte att din Fader vet vad du behöver? Han vet det mycket bättre än du själv, och han ger dig det, bara du håller dig lugn och låter honom sköta saken.

Så slipper en kristen hedningarnas träldom under mammon och deras många bekymmer. Gastkramningen släpper och vi träder in i den heliga bekymmerslöshetens värld, där ”Morgondagen skall själv bära sitt bekymmer”, dvs. där Gud själv dag för dag sörjer för de sina. Detta uppnår vi genom att tro på det enda nödvändiga – på Frälsaren och hans rättfärdighet som låter Guds godhet och stora omsorg ständigt strömma ner över rikets barn. Amen.

S Bergman

[^]