En kristen människas frihet

Vår text i dag handlar om vad som hände när Jesus på en sabbat inbjöds till ett gästabud hos en av de ledande fariseerna. Lukas återger två scener från detta gästabud. Den första handlar om hur Jesus gör fariseerna svarslösa ifråga om vad som var tillåtet och inte tillåtet på en sabbat. I den andra scenen ser Jesus hur gästerna fikade efter att få de finaste platserna vid bordet. Han passar då på att berätta en liknelse för dem om ödmjukhet och hur man blir upphöjd och hedrad Guds rike.

Dessa två scener har något att säga oss om ”en kristen människas frihet”, som är denna söndags ämne. Låt oss börja med scenen om bordsplaceringen, den som avslutas med att Jesus säger: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

1. En kristens människas frihet består i att hon blivit upphöjd av Gud

I fariseernas värld gällde bordsplacering efter förtjänst och värdighet. Ju mer ansedd man var för sin fromhet och laglydnad, desto finare plats kunde man göra anspråk på. Alla ville helst sitta vid honnörsbordet, ju närmare värden desto bättre. Så är det i dag också. Bordsplacering efter rang och värdighet har man ofta vid galamiddagar. Det är fint att på Nobelfesten bli placerad bland pristagarna och få sitta vid kungens bord.

Jesus var inte ute efter att ändra etikettsregler för bordsplaceringar i jordiska sammanhang. Men när han såg gästernas iver att få de finaste platserna, ville han visa dem hur det gick till i Guds rike. Han sade: ”När någon bjuder dig på bröllop, ta då inte den främsta platsen vid bordet… Nej, när du är bjuden, gå och sätt dig på den nedersta platsen. När värden kommer skall han då säga till dig: Min vän, sätt dig högre upp. Då blir du hedrad...”

I Guds rike gäller inte fariseernas och denna världens ordning med bordsplacering efter förtjänst och värdighet. Vill man vara med i Guds rike, måste man göra sig av med alla sådana tankar och sätta sig nederst. Man måste slå följe med publikanen i templet, han som stod längst ner, slog sig för bröstet och kved: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (Luk. 18:13). Han var dömd i sitt samvete av Guds lag som han brutit emot. Förkrossad såg han att han inför Gud inget annat var än en usel syndare. Därför ödmjukade han sig och stod längst bak i templet.

Så måste vi göra, när vi inbjuds till Guds rike. Vi kan inte komma med anspråk på någon fin placering. Vi måste inta den nedersta platsen. Så måste det bli när vi ser oss själva i lagens spegel och Anden upplyser oss om vår synd mot alla Guds bud. Då ser vi att vi inte är värda något annat än den nedersta platsen. Men det är just sådana syndare som ödmjukar sig under Guds sanning om sig själva, som inbjuds till Guds rike. Och där på nedersta platsen får de höra de oväntade och häpnadsväckande orden: ”Min vän, sätt dig högre upp!”

Så går det till i Guds rike. Där gäller regeln: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Till dem som inte har något att komma med annat än synd och skam säger Gud: ”Min vän sätt dig högre upp, där nära mig har jag berett plats åt dig. Och i det himmelska gästabudet skall du en dag få sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob och alla frälsta som kommer från öster och väster” (Matt. 8:11). Så säger han till alla som ödmjukar sig. Men ”var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad” Den som kräver plats efter rang och värdighet skall anvisas den nedersta platsen, ja, visas på dörren och kastas ut till mörkret utanför, som Jesus säger i en annan liknelse (Matt. 22:13).

En av gästerna som lyssnade till Jesu undervisning blev gripen och utbrast: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike” (Luk. 14:15). Ja, salig är den som på detta sätt blir upphöjd eller, med Paulus språkbruk, blir rättfärdiggjord av Gud. Vi befrias från alla lagens krav och syndens skuld, förklaras rättfärdiga, och får höra: ”Min vän, sätt dig högre upp!”

Denna upphöjelse eller rättfärdiggörelse av nåd är den kristna friheten som skänks oss för Kristi skull. Det är han som med sitt liv och sin död friköpt oss från alla synder och djävulens makt över oss, allt det onda som vi själva inte kan befria oss ifrån. Jesus säger: ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria” (Joh. 8:34, 36). Verkligt fri är den som är rättfärdig, inte genom att upphöja sig själv utan rättfärdig i Kristus genom tron på evangelium. Denna frihet fick vi redan i dopet. Då rycktes vi ur djävulens våld och upphöjdes till Guds barn, till evangeliets söner och döttrar för att vi skulle leva i den kristna friheten.

Men som kristna har vi inte bara blivit fria från något, utan också till något. Kristus har frigjort oss från det gamla själviska livet i träldom under synden till ett nytt liv.

2. Den kristna friheten är en frihet till att lyda Gud och göra gott

Vad är gott och vad är ont? Det finns det många olika uppfattningar om, och de skiftar också från tid till tid. Mycket av det som förr sågs som synd och omoral, ses i dag som något helt acceptabelt, naturligt och gott. Men Gud har gett oss de Tio buden som i alla tider visar vad som är rätt och gott. Dem måste vi alltid återvända till och låta oss korrigeras av. Vi har inte fått den kristna friheten för att ta lätt på dessa bud, utan för att i Andens kraft förverkliga dem i våra liv.

Guds bud befaller inget ont, utan bara det som är gott. De kräver kärlek som det mänskliga livets princip. Aposteln säger: ”Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse” (Rom. 13:10). Och detta får vi i dag ett strålande exempel på i den första scenen från gästabudet.

Jesus var inbjuden, men inte av vänlighet. Det står att när Jesus kom ”vaktade de på honom”. De höll ögonen på honom, särskilt för att se om han vanhelgade sabbaten. När så en sjuk man, uppsvälld av vatten i kroppen, närmade sig Jesus, var de beredda. Kanske hade de själva kallat dit den sjuke för att provocera Jesus att göra något som de kunde anklaga honom för. Om Jesus nu botade honom, så kunde de säga att han utförde förbjudet arbete på sabbaten. Men om Jesus inte botade honom kunde de säga: Se, han kunde inte! I bägge fallen skulle Jesus framstå i dålig dager.

Men Jesus genomskådar dem och ställer en enkel fråga: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?” Mose lag hade mycket stränga regler som värnade om sabbaten både som gudstjänstdag och som vilodag då inget arbete fick utföras. De skriftlärde hade utvecklat dessa bud med mycket detaljerade föreskrifter om vad man fick göra och inte göra på sabbaten, bl.a. hade man listat ett 40-tal sysslor som inte fick utföras. Man försökte täcka in alla situationer.

Men det märkliga var att på kärlekens fråga från Jesus om det var tillåtet att hjälpa sin nästa på sabbaten kunde de inte svara. De teg. Då gav Jesus sitt svar: han botade den sjuke mannen och lät honom gå därifrån, frisk, glad och lycklig. Sedan ställde han en följdfråga: ”Om någon av er har en son eller så bara en oxe som faller i en brunn, skulle han då inte genast dra upp honom även om det vore sabbat?” De teg igen, kunde inte svara honom med ett enda ord. De visste att ingen av dem skulle ha tvekat att göra det Jesus nämnde, inte ens på en sabbat. Totalt avslöjade, fick dessa experter stå där med skammen.

Vi skall komma ihåg att Jesus inte uppträder som modern, lättsinnig liberalteolog som varnar för bokstavlig tolkning och urholkar Guds Ord. Han bemöter sina motståndare utifrån Skriftens lära om buden. Lagen befaller kärlek, att inte göra nästan illa utan hjälpa och bistå henne.

Att bota och rädda liv går före sabbaten. ”Sabbaten blev till för människans skull och inte människan för sabbaten” sade Jesus vid ett annat tillfälle (Mark. 2:27). Buden skall hållas, men om något av dem i en viss situation krockar med kärleken till nästan, så får man utan vidare lämna det åt sidan just då. När David och hans mannar höll på att svälta ihjäl under flykt undan fienden, gick han in och åt av skådebröden i Guds hus och gav också åt de andra. Det var strängt förbjudet och ändå var det inte fel i detta fall. Jesus själv anför detta som ett exempel på hur ett bud ibland får vika för ett annat (Mark. 2:25). Vi har flera exempel på detta i GT. Så vill Gud att lagen skall tolkas: alltid med kärleken till nästan för ögonen. När vi tillämpar ett bud tanklöst, så att det skadar och gör andra människor illa, så har vi antingen förstått budet fel eller så tillämpar vi det i fel situation.

Jesu motståndare missbrukade lagen De använde den i själviska syften, för att på olika sätt upphöja sig själv och göra sig rättfärdiga inför Gud med sin laglydnad. Därigenom for de efter en falsk och omöjlig rättfärdighet och missade dessutom lagens mening som var kärlek. Den sjuke mannen brydde de sig inte mycket om.

När vi upphöjs av Gud och görs fria genom evangelium, så sker det inte för att vi skall vara likgiltiga för Guds bud utan för att de skall förverkligas mer och mer hos oss. På tron följer frihet att lyda Gud som bjuder oss att älska sin nästa.

Tron på Jesus sätter stopp för missbruk av lagen. Vi behöver inte blidka Gud med våra gärningar. Vi behöver inte ge Gud några gärningar för att få en plats i Guds rike. Gud vill bara veta av sin Sons gärningar för oss och i vårt ställe. Han vill inte ha någon annan försoning än den Kristus åstadkommit. De som skall ha våra gärningar är inte Gud, utan vår nästa, människorna runt omkring oss. Det är bara dem som vi står i skuld till, alldeles som aposteln säger: ”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom. 13:8).

3. Den kristna friheten skall vi aldrig låta något eller någon ta ifrån oss

Aposteln säger: ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” (Gal. 5:1). Slavoket kan vara av många olika slag. Det kan vara träldom under synd genom ett laglöst, omoraliskt liv. Det kan vara träldom under människobud. Det kan vara träldom under Guds bud, som man tror att man måste uppfylla för att få Guds nåd.

Det kan också vara träldom under bud som inte längre gäller. Ett exempel på det är det gammaltestamentliga sabbatsbudet, det som var knutet till en viss dag. Det är upphävt i Nya förbundet liksom alla andra gudtjänstlagar som gällde för Israel. Tredje budet med knytning till viss dag återfinns inte i NT. Tvärtom står det: ”Låt därför ingen döma er… ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skuggblid av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol. 2:16-17). Sabbaten i Gamla förbundet var en förebild till den eviga sabbaten, försoningens ständiga vila i Gud, som skulle komma med Kristus. I Nya förbundet är det sabbat alla dagar.

Därför tror vi inte på någon viss dag, heligare än andra. Vad skall vi då säga om söndagen? Det är inte en dag som Gud instiftat som ersättning för den gamla sabbaten. Söndagen är en dag som kyrkan i frihet valt som en lämplig gudstjänstdag. Den går att flytta till annan dag. Men att dagen är fri betyder inte att vi är fria att slarva med söndagens gudstjänstbesök och nattvardsgång. Just för Ordets och sakramentens nådesflöden är den är livsviktig. Utan regelbundet möte med Jesus i gudstjänsten förlorar vi snart vår frihet i Kristus och glider tillbaka in i träldom under allehanda onda andemakter igen. Därför skall vi värna om söndagens högmässa och delta i den så ofta vi kan. Så bevaras vi hos Jesus i den kristna friheten. Amen.

S Bergman (2006)

[^]