Den kristna friheten

När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariseerna, vaktade de på honom. Så börjar vår text idag. Evangelisten Lukas beskriver här motsättningen mellan fariseerna och Jesus tydligt, även om den konflikten är ännu tydligare i Sankt Matteus evangelium. Kanske var det till och med så att de bjudit in Jesus för att försöka locka honom i någon fälla eller få någon hållhake på honom. Motsättningen mellan Jesus och fariseerna var djup. Fariseerna hade bestämt sig för att stoppa Jesus, och då behövde de något de kunde anklaga honom för, de behövde få fram bevismaterial mot honom. De ansåg att Jesus hotade hela deras religion och rike.

Och den här gången var det inte vilken farisé som helst, det var en av de ledande, står det, man skulle kunna säga att det står i grekiskan att det var en ärkefarisé. Förmodligen var han en av dem som sedan drev på så att Jesus avrättades.

Får man bota på en sabbat?

Nu gällde det huruvida man fick hjälpa en människa i nöd på en sabbat. Jesus botade en man som led av vatten i kroppen, eller ödem som vi säger med ett medicinskt ord. Det är inte någon livshotande sjukdom, men den kan även idag vara nog så besvärlig att leva med.

Och Jesus frågade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?” Fariseerna, de visste vad de ansåg om detta. De menade att det skulle vara en uppenbar synd, eftersom att bota vore ett slags arbete. Och på sabbaten fick judarna inte arbeta, det hade ju Gud befallt genom Mose: Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete. (2 Mos. 20)

Då blir ju frågan: Om det står så, då var det väl förbjudet för judarna att arbeta på sabbaten? Jovisst var det så! Men Jesus visar idag att de hade missförstått Guds bud. Och de hade under århundradenas lopp gjort en hel mängd egna tillägg till Guds Ord som kallades ”De äldstes stadgar”. Fariseerna hade blivit paragrafryttare som bara brydde sig om att till det yttre uppfylla lagens bud, oavsett vilka konsekvenser det fick. Lagens bokstav var det enda som betydde något. De hade tappat bort det väsentliga, kärleken till både Gud och nästan. Jesu handlande i dagens text är ett exempel på det gamla uttrycket att nöd bryter lag, att man i stor nöd, när liv eller hälsa är i direkt och uppenbar fara har rätt att bryta mot lagen för att förhindra dessa allvarliga konsekvenser.

När Jesus frågade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?”, då svarade inte fariseerna. De teg och väntade på att Jesus skulle avslöja sig, som de ansåg. Att han skulle ge dem något att anklaga honom för. Och så helade han mannen. Fariseerna och de laglärda tänkte väl då att Jesus gått i deras fälla, men då ställde han en fråga till dem: ”Om någon av er har en son eller så bara en oxe som faller i en brunn, skulle han då inte genast dra upp honom även om det vore sabbat?” Då visste de inte vad de skulle säga, för de insåg att de inte kunde besvara frågan. Vad de än skulle svara skulle de göra bort sig. Om de svarade ”Ja”, att man får dra upp ett barn eller en oxe ur brunnen även på en sabbat, så hade de ju godkänt att Jesus helade mannen med ödem. Och de kunde ju inte svara ”nej”, för det var ju helt uppenbart att man skulle dra upp sitt barn ur brunnen även på en sabbat. Det insåg de. Fariseerna var besegrade, men de lät sig inte övertygas, tvärtom. De blev i stället allt mer beslutna om att Jesus måste stoppas. De förhärdade sina hjärtan.

Vilken frihet har de kristna?

Söndagens ämne i evangelieboken är En kristen människas frihet. Och det passar bra in på den första delen av dagens evangelium som vi nu berört. Så vill jag fortsätta genom att behandla den näraliggande frågan: Vilken frihet har de kristna? Vilken roll har Guds lag?

Så vill jag säga två saker som kan se ut som motsägelser, men som på ett fint sätt låter sig förenas när man studerar dem närmare:

1/ Lagen gäller inte

2/ Lagen gäller

Och det är ju obegripligt. Men det hela blir begripligt när man förklarar sig och definierar vad man menar:

1/ Lagen, det vill säga Mose lag (ceremoniallagen) gäller inte

2/ Lagen, det vill säga tio Guds bud (morallagen) gäller

För det första:

Lagen, det vill säga Mose lag (ceremoniallagen) gäller inte

När vi talar om lagen, kan vi mena olika saker. Ofta möter i evangelierna uttrycket ”lagen och profeterna”, och då betyder ”lagen” de fem moseböckerna. Att de kallas för ”lagen” beror ju på att det i dessa böcker finns många lagar. I 2 Moseboks tjugonde kapitel tar Mose emot de tio budorden på Sinai berg, och sedan i 3 Mosebok får han litet senare en mängd föreskrifter om tempeltjänsten och offren, om högtider, om rent och orent och mycket annat sådant som rörde ceremonierna. Vi kallar därför dessa lagar för ceremoniallagar. Han fick också många lagar för hur man skulle förfara i samhället vid stöld, misshandel och andra brott. ”Öga för öga, tand för tand.”

Det som Gud stadgade genom Mose om det israeliska samhället och om tempeltjänsten, det gäller inte. Vi säger alltså, att vi kristna är fria från Mose lag. Det gamla förbundet gäller inte. Är det upphävt? Nej, säger Jesus: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. (Matt. 5:17f.)

Gamla förbundet är alltså inte upphävt, utan det är fullbordat. Gamla Testamentet är fortfarande Guds Ord i varje ord, helt och hållet, intill minsta bokstav. Vi ska tro på det helt och hållet. Det är inte avskaffat eller upphävt. Men alla de lagar som Gud gav genom Mose för offertjänsten är uppfyllda och fullbordade i och med Kristi fullkomliga offer. Kristus gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning, säger Skriften (Hebr. 9:12) Därför ska ceremoniallagarna inte användas och tillämpas. De är inte upphävda, utan de är fullbordade, och därför gäller de inte längre.

Att vi kristna är fria från Mose lag borde vara en självklarhet. Tyvärr råder det förvirring kring detta. Det finns kristna som tror att till exempel Mose lags förbud mot att äta fläsk och blodmat gäller. De kallar sig adventister och de iakttar också lördagen, sabbaten, som vilodag och gudstjänstdag.

Andra kan ha förstått att dessa regler inte gäller för de kristna, men de tror att Gamla förbundet fortfarande gäller för vår tids judar, för dem som förkastar Jesus från Nasaret som Messias. De tror felaktigt att den nuvarande staten Israel är Guds särskilda handlande inom ramen för det Gamla förbundet, och en del tror till och med att offertjänsten ska återupptas i ett nytt tempel som ska byggas i Jerusalem. Men Jesus har fullbordat det Gamla förbundet. Gamla förbundet har tjänat ut. Dess uppgift var att visa fram till Messias, frälsaren. Det Gamla förbundet var skuggan som visade fram till verkligheten. Nu när det verkliga offret har kommit behövs inte skuggan, förebudet längre. Som Jesus sade till översteprästerna och fariseerna: Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. (Matt. 21:43)

Så säger vi för det andra:

Lagen, det vill säga tio Guds bud gäller

Men om nu Gamla förbundet är fullbordat, och dess lagar inte gäller, varför säger vi då att tio Guds bud gäller? Mose fick ju tio Guds bud på Sinai berg? Ja, det stämmer. Men Mose fick av Gud inte bara specialregler för det Gamla förbundet, utan han fick också tillsammans med dem allmängiltiga regler som gäller för alla människor i alla tider. Det är dem som vi kallar tio Guds bud.

Hur ska man då veta vad som är allmängiltiga regler hos Mose och vad som är specialregler? Jo, vi tittar på Nya Testamentets undervisning. Det som Nya Testamentet upprätthåller av buden som Mose fick, det är allmängiltigt. Så vi kristna håller tio Guds bud inte därför att Mose utfärdade dem, utan för att Nya Testamentet bjuder oss att hålla dem.

Men om vi alltså inte håller något därför att Mose sade det, utan bara det som Nya Testamentet förkunnar, varför ställer vi då upp tio Guds bud på samma sätt och i den ordning som Mose gjorde? Jo, det beror på att Nya Testamentet självt anknyter till Mose. (I GT står det att Mose skrev ner de tio budorden. ) NT säger visserligen inte att buden är tio, ingenstans finns uttrycket ”tio Guds bud”, men ”bud” och ”budord” finns där, vilket är en hänvisning till Mose. Jesus sade att det största budet är: du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Och på ett annat ställe räknar Jesus upp buden: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Hedra din far och mor och Du skall älska din nästa som dig själv (Matt. 19). Och aposteln Paulus skriver: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär. (Rom. 13) Detta knyter an till de bud som Mose gav. Det är citat från honom.

Så därför talar vi om tio Guds bud. Men vi ska lägga märke till att NT inte heller citerar alla budord som Mose fick på Sinai. Gud sade till Mose: Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Det budet finns inte i Nya Testamentet, utan tvärtom är NT tydligt med att sabbatsbudet inte gäller i det Nya förbundet. Så att vi i våra katekeser har ett bud ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”, det är en omformning av Mose bud till vad som gäller i det Nya förbundet. Det budet handlar om att vi inte ska förakta Guds Ord, utan gärna höra det och gå i kyrkan. Som det står i Hebreerbrevet: Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig (10:25).

Men är då inte en kristen fri från lagen? Inte så som att en kristen kan leva hur han vill. Som vi sett upprätthåller NT Guds allmänna lag, som vi också kallar morallagen. Men en kristen är fri från lagens hot och fri från lagens förbannelse och dessutom fri från Gamla Testamentets ceremoniallagar, dem som aposteln Petrus kallar ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära. (Apg. 15:10)

Så en kristen är fri från lagens fördömelse, han är inte längre djävulens slav utan fri, fri till att tjäna Gud. Som aposteln Paulus skriver: Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig. (1 Kor. 6:12) Och sankt Petrus skriver: Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för att göra det onda utan för att tjäna Gud. (1 Petr. 2:16)

Avslutning

Till sist: Lagen är evig. Morallagen är uttryck för Guds eviga väsen. Lagen förändras inte, den upphör inte. Men samtidigt som lagen är evig, så har lagen fått sitt slut i Kristus, för han har uppfyllt den för oss så att den inte hotar oss längre. När Kristus nu kommit och vunnit sin eviga rättfärdighet åt oss, så är vi fria från slavtjänsten under lagen. Lagen ger oss inte rättfärdighet inför Gud. Varken tio Guds bud eller Mose lag är till någon hjälp när det gäller att bli Guds barn och rättfärdiga. Rättfärdigheten, den vita dräkten, den får vi för intet av Jesus när vi tror på honom. Så blir vi fria att tjäna honom. Amen.

J Fjellander

[^]