Livets mening

Vår planet är ett litet stoftkorn i det väldiga universum, där man hittat över en miljard stjärnsystem eller galaxer, som var och en består av miljarder av solar och planeter. Och i vår galax, Vintergatan, finns jorden, en liten planet där du och jag bor som oändligt små kryp. Har vi någon betydelse i det väldiga universum? Ja, det kan vi fråga oss. Det frågade sig också David i en av sina psalmer: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne?” (Ps. 8:4-5). Ändå är människan skapad till något mycket stort, till att vara Guds avbild, vilket inte sägs om någon annan skapad varelse.

De som inte räknar med Gud säger att allt har blivit till genom utveckling, där slumpen spelar en avgörande roll. Men är det slumpen som styr, då har ju livet ingen djupare mening. Just känslan av meningslöshet är utbredd bland många i vår tid. Vårt liv är en blinkning i det stora hela. Vi föds och försvinner. Därför gäller det att leva i nuet, att ta för sig av vad livet kan erbjuda här och nu. Det är det enda som gäller, när livet inte tycks ha någon mening.

Men livet har en mening, inte för stunden eller för en begränsad tid, utan en djup och varaktig mening som sträcker sin in i evigheten. Och det är det som Jesus i dag i vår text ställer oss inför. Vad är då livets mening?

1. Livets mening är att älska Gud och vår nästa

En laglärd farisé frågade Jesus vilket bud som var störst. Judarna hade många bud att hålla reda på: 613 stycken hade man hittat i Moseböckerna. Vilket av dem var nu störst eller viktigast? Jesus svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.” Och den laglärde kunde inte annat än att säga som det står hos Markus: ”Du har rätt, Mästare. Det är sant som du säger” (Mark. 12:32).

Jesus sade inte något nytt. Vad han gjorde var att ställa samman två bud som redan fanns i GT, fast på olika ställen (5 Mos. 6:5, 3 Mos. 19:18). Denna sammanställning, som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet, ger oss livets mening i ett nötskal. På dessa två bud, säger Jesus, ”hänger hela lagen och profeterna”, dvs. allt vad Skriften säger om livet och dess mening rör sig kring dessa två bud. De är som de två gångjärnen som en dörr hänger och svänger på. Båda måste finnas. Annars fungerar inte dörren, inte livet som Gud tänkt det.

Låt oss se lite närmare på dessa två bud. Det första, kärleken till Gud, är det största och förnämsta budet. Det andra budet, kärleken till nästan, är av samma slag, säger Jesus, dvs. också det handlar om kärlek. Men det ena kommer före det andra: Vi skall älska Gud först, eftersom han är både skapelsens och kärlekens källa. När vi har en levande förbindelse med denna källa, så älskar vi också våra medmänniskor, för Gud har skapat alla människor till att älska varandra. Gör vi inte det, visar vi att vi inte älskar Gud. Aposteln Johannes skriver om detta: ”Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett” (1 Joh. 4:20). De två buden hör alltså ihop. Det ena kan inte vara utan det andra.

Men är det verkligen bara fråga om två bud, två gångjärn? Är det inte, som en del säger, tre bud? Jesus säger ju: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Alltså skall vi älska oss själva också. Det är ganska vanligt att man i dag får höra: ”Man kan inte älska andra, om man inte först lär sig att bejaka och älska sig själv.” Spontant tycker vi, att det låter rimligt, men vi skall vara lite på vakt mot det här resonemanget. Det blir nämligen lätt så, att man gör självkärleken till det största av allt, själva utgångspunkten för all kärlek. Men så gör aldrig Skriften. Därför skall vi ta fasta på att Jesus talar här inte om tre bud, han talar uttryckligen om ”dessa två bud”.

Det finns inget särskilt bud om att älska sig själv i Bibeln. Varför det? Därför att den utgår från att det gör vi ändå. Aposteln säger: ”Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den” (Ef. 5:29). Det är självklart, sunt och naturligt att göra så. Vi skall inte förakta oss själva, utan tacka Gud för livet, för ”kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen”, som Luther säger i sin förklaring till första artikeln. Lika spontant och naturligt som vi älskar oss själva, lika spontant och naturligt skall vi älska vår nästa. Det är vad Jesus och Skriften här vill säga.

Men att bara älska sig själv eller leva för sig själv är inte livets mening. Gud och inte vi själva skall vara det allra största och förnämsta föremålet för vår kärlek. Jesus säger, att vi skall älska honom av hela vårt hjärta, av hela vår själ och av hela vårt förstånd. Det betyder att vi skall älska honom hängivet, helt och fullt: ingen del av vårt väsen skall vara undantaget. Kärleken till Gud skall genomsyra allt. Andra religioner talar mycket om att dyrka Gud, lyda Gud, tjäna Gud och offra till Gud. Men i biblisk kristendom ligger tonvikten på att älska Gud med hela sin varelse.

”Gud är kärlek”, säger aposteln Johannes (1 Joh. 4:8). Det är hans innersta väsen. Och när Gud nu säger att vi skall älska honom helt och fullt, och att det är livets mening, så betyder det att han vill dela sitt innersta väsen, kärleken, med oss. Han vill dra in oss i det liv som levs inom Treenigheten. Jesus talar ofta om hans och Faderns djupa kärlek till varandra. Om den Helige Ande står det, att han är ”kärlekens Ande” (2 Tim. 1:17). Jesus låter också den gudomliga kärleken stå som förebild för oss, när han säger: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig” (Luk. 6:36). Detsamma gör också aposteln Paulus, när han säger: ”Förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef. 4:32).

Kärleken är livets mening. Det finns inget större, bättre och härligare här i livet än att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd och att älska sin nästa såsom sig själv. Ändå har vi så oändligt svårt för det. Vad beror det på? Det beror på att synden, som på alla punkter är kärlekens raka motsats, har kommit in i vår tillvaro och håller oss i ett järnhårt grepp.

2. Synd fördärvar livets mening

Vi skall komma ihåg, att varje synd är en attack på Gud och på livets mening. Det finns inget som förstör och fördärvar livet mer än att förakta Gud genom att sätta honom i andra hand och leva i konflikt med honom. Det är den ondes livsprincip som han ständigt lockar oss att leva efter. Han älskar inte Gud, och han vill inte att vi skall älska Gud över allting och vår nästa såsom oss själva. Han vill att vi skall göra som han: vara egocentriska, sätta oss själva i centrum och låta allt kretsa omkring det egna jaget. Om kärleken är den största dygden, så är egoismen, att man i allt sätter sig själv först, den största synden.

Denna ursynd förgiftar alla våra relationer, först den till Gud och sedan den till våra medmänniskor. Den föder en mängd synder som girighet och avund, hat och hämnd, våld och mord, njutningslystnad och missbruk av kroppens naturliga behov och drifter och mycket annat. Allt sådant förstör livets mening, fördärvar livet och får svåra följder här på jorden, och följder som sträcker sig ända in i evigheten.

Tänk på att varje gärning i livet har någon effekt. Den påverkar alltid någon på något sätt, på gott och ont. Varje gärning är som en sten som kastas i vattnet. Hur liten den än är skapar den ringar som fortplantar sig. Flera som varit nära att dö berättar om hur de på några sekunder sett hela sitt liv ända från barndomen passera revy. En kvinna som haft en sådan nära-döden upplevelse berättade att det mest plågsamma var att se vilken inverkan olika saker, som hon gjort och sagt under sitt liv, hade haft på andra människor. Hon såg att hennes väg genom livet var kantad av så många människor som hon kränkt och sårat.

Våra gärningar och vad de åstadkommit är vi ofta inte ens medvetna om, i vart fall glömmer vi lätt bort det eller förtränger det. Men dessa verkningar har inte försvunnit, utan finns kvar. De är uppskrivna. Och en dag skall vi konfronteras med dem. I Uppenbarelseboken säger aposteln Johannes: ”Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades … Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (Upp. 20:12). Allt som är fördolt skall komma i dagen. Vad står det månne om oss i böckerna?

Våra gärningar föregås ju av våra tankar. Jesus säger: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). Det finns egentligen inga gränser för hur mycket ont och fult, bittert och elakt som vi kan tänka och som ligger och jäser därinne. Det är alltid i hjärtat som synden börjar. Där ligger den och lurar, mognar och bidar sin tid. Sen kommer den ut på något sätt – och fördärvar livets mening.

Det dubbla kärleksbudet, de två yppersta buden i lagen, visar sig vara ytterst besvärliga och otäcka bud för oss. Vi mår inte så bra, när vi speglar oss i dem. Paulus säger: ”Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv och jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död” (Rom. 7:9-10).

Det vanligaste ordet för synd i Nya testamentet på grekiska är ”hamartía”. Ordet betyder egentligen ”något som förfelar målet”. Att synda är alltid att missa målet med livet. Lever vi utan Gud och bara för oss själva, så har livet förlorat sin mening. Då slutar det i det eviga mörkret där vi aldrig någonsin når målet.

Hur skall vi då komma ur allt detta onda som vi har överallt runt omkring oss och, vad värre är, i oss själva, detta som ständigt fördärvar livet och dess mening? Ja, det är den viktigaste frågan i livet. Och Gud har ett svar.

3. Jesus för oss tillbaka till det meningsfulla livet

Vår text börjar med lagen, med frågan om vilket bud som var störst. Den slutar med evangelium, med frågan om vems son Messias var. Den börjar med hur vi skall älska Gud och slutar med hur Gud älskar oss syndare, som inte förmår hålla lagen utan ideligen bryter mot den.

Jesus ville att fariséerna skulle få upp ögonen för vem Messias var, dvs. vem han själv var. Därför ställde han en fråga: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarar: ”Davids.” Javisst, det var rätt. Och det är precis vad många svarar i dag. Jesus var en människa, en judisk profet av kungasläkt, en fin människa som lärt oss att kärleken är viktigast. Men det har ju andra också gjort. Att han är Davids son var och är inte hela svaret: något mycket viktigt fattas. Jesus fortsätter därför med en ny fråga. Han pekar på den kända 110:e psalmen, en psalm som de flesta judar tolkade som en messiansk psalm. Där talar kung David märkliga ord om Messias som sin Herre. David säger: ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender under dina fötter.” Den Herre som sätter sig på Faderns högra sida, vem är han? Den högra sidan är i den bibliska symboliken jämställdhetens plats. Den som sitter där är jämlik Gud, av samma väsen som han. Hur kunde då denne, som David kallar ”sin Herre”, vara hans son? undrade Jesus. Davids son var alltså något mycket mer. Han var också Guds Son. Det står om Jesu motståndare: ”Ingen kunde svara honom ett ord.” Varför kunde de inte det? Därför att de inte ville tro. De vägrade dra samma slutsats som Jesus.

Det rätta svaret var att Messias är både Davids son och Davids Herre, sann människa och sann Gud. Och det är vår räddning. Jesus kom inte för att på nytt ge oss det största budet i lagen och egga oss att nå höjder som vi tidigare inte nått upp till. Han kom för att rädda oss från det fördärvliga och meningslösa liv som synden skapat. För det blev Guds Son människa. För den sakens skull uppfyllde han lagen för oss, för den sakens skull tog han på sig våra synder, bar vårt straff, dog vår död och försonade oss och alla människor med Gud. Han återlöste oss och blev vår rättfärdighet inför Gud. Det är sådant som bara den som är Gud kan göra. Och han har gjort det. Därför heter det: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19).

Salig är den som svarar rätt på de två frågorna Jesus ställde. Salig är den som tror evangelium om nåden som Jesus vann åt oss. När vi tror det öppnas himmelen över oss, livet förändras och får ny inriktning. Redan i dopets stund fick vi del av detta nya liv som kommer från ovan, från Gud, som är kärlekens källa. Vi renades från all synd och döptes bort från det meningslösa livet och till att leva det nya. Över varje döpt människa står det skrivet: Ditt liv har mening! Du är återlöst och döpt av Gud för att leva i tro och kärlek.

Så för oss Jesus genom dopet och tron tillbaka till det meningsfulla livet, där vi älskar Gud och vår nästa. Vi gör det inte i egen kraft utan i den Helige Andes kraft som ges åt alla som tror evangelium. Den som har mött Gud i Jesus och dagligen får ta emot hans renande och rättfärdiggörande nåd, som ges fritt och för intet, kan inte annat än älska den Gud som har älskat oss så, att han utgav sin enfödde Son för att vi skulle få det eviga livet. Det är bara genom tron på Jesus som Gud blir först och störst i våra liv. Det är bara så vi kan börja leva det eviga livet redan här på jorden. Vi lever det som en förövning till livet i himlen. För i himlen lever ingen för sig själv, utan alla lever i fullkomlig kärlek till Gud och till varandra. Vill du uppleva den saligheten, tag då vara på det eviga livets ord. Amen.

S Bergman

[^]