Andlig försumlighet

Jesus berättar i dag en liknelse, där han liknar himmelriket vid en kung som gör ett bröllop åt sin son. Det är en bild av det himmelska bröllopet som skall firas när Guds Son, Kristus, på den yttersta dagen kommer för att hämta sin brud, den troende kristna kyrkan.

Kristus och kyrkan är trolovad med varandra i ett kärlekens förbund. Vi läser om Kristi kärlek till sin brud i Ef. 5:25-27 (i Giertz övers.): ”Kristus älskade Kyrkan och gav sitt liv för henne. Han helgar henne och renar henne med vattnets bad, i kraft av Ordet, för att kunna ställa fram Kyrkan som sin brud, strålande utan fläck eller rynka eller annan brist. Helig och obefläckad skulle hon vara.” Det är sköna ord! Kristus glömmer inte sin brud. Han är trofast. Han värnar om henne och gör allt för att stärka kärlekens band. Men hur är det med brudens kärlek? Kärleken måste vara ömsesidig.

Denna söndag handlar om andlig försumlighet. Vi varnas kraftigt genom liknelsen om kungasonens bröllop för att möta Guds och Kristi kärlek med likgiltighet, förakt och avvisande. Denna varning gäller alla som nås av inbjudan till bröllopet. Även vi som kallar oss kristna kan försumma vårt förhållande till Kristus, så att kärleken till honom kallnar och dör. Det får inte ske. Därför skall vi i dag noga lyssna till liknelsens budskap.

1. Den andliga försumligheten består i förakt för evangeliet

Denna försumlighet kan ta sig olika uttryck och t.ex. ske på ett öppet och grovt sätt som i början av liknelsen. Där möter vi människor som utan att skämmas det minsta omedelbart avvisar evangeliets kallelse. De har varken tid eller intresse för detta bröllop. De har viktigare saker att tänka på: jordbruk, affärer och annat. En del skymfade dem som kom med inbjudan, och t.o.m. dräpte dem – precis som Israel ofta gjorde i GT med profeter som Gud sände till dem i avfallstider.

Jesus berättade vid detta tillfälle några liknelser med udden särskilt riktad mot judarnas andliga ledare. Strax före vår text står det att översteprästerna och fariseerna förstod att det var om dem som Jesus talade. De ville helst gripa honom, men vågade inte för folkets skull (Matt. 21:45-46). De kände sig utpekade. Jesus lät dem förstå, att de med all sin fromhet och laglydnad stod utanför Guds rike. De var onda vingårdsarbetare. De behövde omvända sig till Gud. Detta budskap fyllde dem med hat mot Jesus och evangelium.

Inbjudan till bröllopet ljöd: ”Allt är färdigt. Kom till bröllopet!” Så lyder evangeliets inbjudan till oss syndare. Den som har gjort allt färdigt är kungasonen Jesus. Ingenting fattas i hans frälsningsverk för oss. Men detta evangelium om den fullbordade försoningen, om att allt gjorts färdigt av en annan, är en svår stötesten för den stolta människonaturen. För det bakomliggande budskapet är att vi är syndare som inte kan frälsa oss själva. Vår egen rättfärdighet duger inte inför Gud. Det tycker man inte om. Därför föraktas evangelium.

Det kommer fram också i den andra delen av liknelsen, där Jesus berättar om en försummelse av finare slag än den öppet grova. En man hade slunkit in i bröllopssalen utan bröllopskläder. På den tiden hände det, att de som inbjöds fick bröllopskläder alldeles gratis. Så var det i denna liknelse. Alla fick bröllopskläder. Men en av gästerna brydde sig inte om dem. Han tyckte de var onödiga och slank in i sina egna kläder, som han tyckte var fina nog. När kungen kom och såg sina gäster, föll hans blick genast på denne man och han frågade honom: ”Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder?” Hans egna kläder dög inte.

Profeten Jesaja säger: ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jes. 64:6). Förhåller det sig så, vilket det förvisso gör, så duger det inte att komma i egen hemmagjord rättfärdighet eller privatreligiositet. Många tror att det inför Gud räcker med allmän hygglighet och skötsamhet, lite kyrkogång nu och då och en och annan slant till behjärtansvärda ändamål. Men vi kan inte skyla vår orenhet med sådant. Vi måste ha de rätta bröllopskläderna. Vilka är de? De är Kristi rättfärdighet, hans laglydnad och hans lidande och död i syndares ställe. Om bruden i Lammets bröllop står det i Uppenbarelseboken: ”Åt henne har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg. Linnetyget är de heligas rättfärdighet” (Upp. 19:8). Denna skinande linnedräkt är Kristi rättfärdighet som vi tar emot genom tron på evangelium.

Därför skall vi inte försumma det allra viktigaste i den himmelska bröllopsförberedelsen, nämligen att varje dag kläda oss i den vita bröllopsdräkten som vi fick redan när vi döptes. Det står: ”Alla ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal. 3:27). Det är A och O i det kristna livet. Är vi klädda i trons rättfärdighet består vi inför Gud och hör till hans heliga. Men börjar vi se denna dräkt som ett onödigt plagg och tycka att våra egna kläder duger, då vittnar det om svår andlig försumlighet som kan sluta mycket illa.

2. Den andliga försumligheten får förfärliga följder

När kallelsen till bröllopet avvisades ”blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad”. Det är Jerusalems och templets förstöring av romarna år 70 som Jesus syftar på. Denna förödelse skedde just på grund av andlig försumlighet, av att man förkastade den frälsning som var förutsagd i Skriften och kom till Guds egendomsfolk som allra först borde ha tagit emot den. Det visar vilken stor och svår synd andlig försumlighet är.

Men liknelsen talar inte bara om vilka följder försumligheten kan få här i tiden. Den talar också om den eviga fördömelsen som är värre. ”Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder”, sade kungen om mannen utan bröllopskläder. Det eviga mörkret eller det brinnande Gehenna, som Jesus talade om, är en verklighet som inte försvinner genom att man förnekar den, vilket flitigt görs i vår tid. Det finns i dag en tendens bland förkunnare att gå förbi sådana här ord av Jesus antingen med tystnad eller med försäkran om att några eviga straff inte finns, därför att det skulle strida mot kärleken. Det underförstådda budskapet blir: ”Det behövs ingen omvändelse, ingen ånger och tro, för alla blir till sist frälsta ändå.” Men så sade inte Kristus. Han varnade kraftigt för den andliga försumlighetens förfärliga följder och manade till omvändelse och tro på evangelium. Så predikade han Guds kärlek.

Det finns inget värre än att försumma den himmelska kallelsen och vara utan de bröllopskläder som Jesus har tagit fram åt oss. Har vi varit försumliga, måste vi förskräckta vakna upp, se hur nakna och orena vi är och ropa till Gud om nåd och förbarmande. Vi måste återvända till den ”första kärleken” (Upp. 2:4-5) – till kärlek till Kristus för hans kärlek till oss. Han måste bli vår omistlige Frälsare igen.

3. Den andliga försumligheten botas genom tron på utkorelsen

”Många är kallade, men få är utvalda”, säger Jesus som avslutning på liknelsen. Detta ord hör i trosläran hemma under en punkt som handlar om ”den eviga utkorelsen”. Vad menar Jesus med att ”få är utvalda”? Det har många funderat över. En del har dragit felaktiga slutsatser och påstår, att Gud i förväg, suveränt och oåterkalleligt, har delat upp människorna i två grupper och utvalt den ena till frälsning och den andra till fördärv. Detta är en farlig och obiblisk lära som leder till förtvivlan och fruktlösa grubblerier kring frågan om man är utvald eller inte. Det leder också till just det Jesus varnar för i dag: andlig försumlighet. ”Det blir ju som Gud bestämt i alla fall”, tänker man uppgivet och bryr sig inte om att göra bot och bättring.

Men liknelsen visar med all önskvärd tydlighet att Gud inte gjort någon sådan uppdelning. Han har inte utvalt någon enda människa till fördömelse. ”Allt är färdigt”, heter det i evangeliets inbjudan. Kristus är försoningen för hela världens synder (1 Joh. 2:2). Vidare står det: ”Bjud till bröllopet alla som ni träffar på”, alltså inte bara en del av dem. Evangeliets inbjudan är inte tomma ord utan allvarligt menad för var och en. Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen”, säger aposteln Paulus (1 Tim. 2:4). Att denna vilja inte får genomslag hos alla beror inte på Gud. Det beror på människornas egen andliga försumlighet.

När vi har detta klart för oss, kan vi rätt ta till oss den stora tröst som ligger i ordet ”utvalda”. Att vara utvald är något oändligt stort och härligt, ja, det är själva evangeliet. Det säger oss, att det inte är vi som har valt Gud, inte vi som gjort oss förtjänta av den himmelska bröllopsglädjen, utan att det är Gud som av nåd har utvalt oss i Kristus till frälsning och salighet.

Är jag då verkligen utvald? Är jag med i Kristi kyrka? Är jag klädd i de rätta bröllopskläderna? Blir den himmelska glädjen min, eller kommer jag kastas ut i det eviga mörkret? Svaret är beroende av var du söker det. Söker du svaret i ditt eget hjärta, i hur du tycker du lyckats med ditt liv och din andlighet, då får du skiftande och osäkra svar. För synder och försummelser kommer nu och då upp till ytan och fyller dig med osäkerhet och oro. Men söker du svaret i evangeliet, i Ordet och sakramenten, då blir det annorlunda. Då handlar det inte om vad du tänker och känner, utan om vad Gud säger. Och han säger till bekymrade och oroade själar som längtar efter frid: ”Dig, just dig, har jag i Kristus utvalt till evig glädje – inte för att du gjort dig förtjänt av den, utan för att han har återlöst dig.”

När vi hör och tar fasta på denna utkorelse som Gud förkunnar i evangelium, så botas vi från all synd, också från vår andliga försumlighet. Den ersätts av det sant andliga livet, av ”den första kärleken”, den som verkas av Den Helige Ande och som gör att vi inte kan leva utan Kristus, utan alltid vill höra hans röst och vara honom trogen ända till dess han för oss in i sin glädje. Amen.

S Bergman

[^]