Den himmelska festen

Vår text idag är hämtad från Matteus tjugoandra kapitel, som ju befinner sig i den sista fjärdedelen av hans evangelium. Jesus har undervisat länge nu om himmelriket. Vi ser tydligt hur det drar ihop sig till avgörande i kampen mellan Jesus och judafolkets ledare. Motsättningarna hårdnar. Just före vår text står det: Översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, och de förstod att det var om dem han talade. De ville gripa honom men fruktade för folket, eftersom man ansåg att han var en profet.

Översteprästerna och fariseerna, de ville inte omvända sig. Ledarna för folket, de främsta representanterna för Guds eget utvalda folk ville inte lyssna till Guds röst och tilltal. Av och till verkar dock Jesus haft relativt stort stöd hos folket, för det står ju att man ansåg att han var en profet, och det var så många som ansåg det, att ledarna avstod från att gripa Jesus av rädsla för folket, de fruktade för folket. Men det var alls inte alltid det var så, det vet vi. Ofta var det så att människorna samfällt förkastade Jesus och hans undervisning.

Men nu hade Jesus just ridit in i Jerusalem och mötts av folkets hyllningar och jubel. Därför mobiliserar översteprästerna och fariseerna sina krafter mot Jesus i den avgörande drabbningen. Men Jesus avslöjar dem och visar att de inte drivs av kärlek till Gud och hans Ord. De vill inte lyssna till Guds röst och kallelse.

Gud hade uppenbarat sin vilja så tydligt för judafolket. De hade med stora underverk befriats ur träldomen i Egypten, men snart nog avfallit till att dyrka guldkalven, som Aron tillverkade åt dem. För en tid ångrade de sig, men de avföll sedan ständigt. Gud varnade dem med många profeter, men till slut lät Gud Israel, Nordriket, ödeläggas av assyrierna år 722 f. Kr., och innevånarna bortfördes i fångenskap till Assyrien och assimilerades eller skingrades bland folken. Men inte tog Juda, Sydriket, varning av detta exempel, utan de handlade ständigt mot Gud. Därför föll även Jerusalem drygt hundra år senare, år 587 f. Kr., och bortfördes i den babyloniska fångenskapen. Sjuttio år därefter återvände en folkspillra till Jerusalem, och ännu en gång tröstade Gud sitt folk och ledde det framåt på rättfärdighetens väg. Men nu, sexhundra år senare, hade judafolket glömt Gud igen. Självrättfärdigheten, fariseismen, blomstrade.

I dagens text berättar Jesus om himmelriket, om hur en Kung höll bröllop för sin son och bjöd in bröllopsgäster. Kungen är ju Gud, och inbjudan går ut till hans undersåtar att komma till bröllopsfesten. Och vi säger för det första:

Inbjudan gick först ut till judafolket

Vi ser i texten att inbjudan gick ut. Det står att kungen sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Vilka var då de inbjudna? Vilka var det som skulle få komma på bröllopsfesten? Vilka var det som var kungens undersåtar? Guds folk det var judarna det. Deras stamfader hette Abraham. Med honom upprättade Gud sitt förbund. Gud sade: Jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud.(1 Mos. 17:7)

Så ser vi hur Gud gav Abraham allt gott, och lovade att vara Abrahams och alla hans efterkommandes Gud. Men det gick ju inte så. Vad var felet? Varför gick det som det gick? Fattades det något i Guds löfte? Hade Gud gjort för litet? Nej, bort det! Gud gör ingenting halvdant eller ofullkomligt. Men som vi sade nyss, judafolket ville inte komma, de avföll från förbundet med Abraham. Då sände konungen fler tjänare och bjöd in ännu en gång: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Så förmanade och vädjade Gud genom sina profeter. Allt är färdigt! Men inte ville judarna komma. De gick till sina affärer och till sina jordbruk och sina dagliga sysslor. De tyckte att det fanns så mycket som var viktigare än Gud. De inte bara föraktade Guds profeter, utan de till och med misshandlade och dödade dem. Allra tydligast ser vi detta i Kristus. Han var den store profeten, den store budbäraren, den store förkunnaren av Guds rådslut och förbund, och honom plågade de och de sände honom i döden på korset.

Herren sade genom profeten Jesaja: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar, ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet. (Jes 65:2f.)

Därför gick det som Jesus förutsade i liknelsen: De romerska trupperna kom och förstörde Jerusalem år 70, på liknande sätt som Assyrierna och Babylonierna kommit för sex- sjuhundra år sedan.

Men denna gång var det annorlunda, det blev en skillnad. Ty den förra domen var inte fullständig och slutgiltig, judarna fick återvända från Babylon, de kunde bygga upp Jerusalem och templet och återuppta offertjänsten. Men i och med att romarna förstörde Jerusalems tempel tog gamla förbundet slut.

Detta stod i gamla testamentet. Profeten Jeremia förkunnade att ett nytt förbund skulle komma och det gamla förbundet skulle ta slut: Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. (Jer. 31:31) Denna vers citeras i Hebreerbrevets åttonde kapitel, och den kommenteras så här av brevets författare: När Gud talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna. (Hebr. 8:13)

Märkligt nog finns det kristna som menar att gamla förbundet inte tagit slut. De menar att judarna fortfarande är Guds utvalda folk, och en del av dessa människor arbetar för att bygga upp templet och starta offren igen. Men förutom att de feltolkar en hel del ställen i Bibeln, så har de inte förstått skillnaden mellan det gamla förbundet och det nya förbundet. Man har inte förstått skillnaden mellan offren i templet och Kristi offer. Man har inte förstått vilken kraft som finns i Kristi offer. Kristi offer är fullkomligt, och alla andra offer är därför nu fullständigt obehövliga. De gammaltestamentliga offren behövde upprepas, dag efter dag, år efter år. Tills tiden var inne för Jesus Kristus fick de duga, de var skuggan som förebildade verkligheten, men sedan Kristus kommit fyller de ingen funktion. Som det står i Hebreerbrevets tionde kapitel: Genom ett enda offer har Jesus för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. (Hebr. 10:14) Det behövs inget mer.

Vilka är det som Jesus dött för? Vilka får komma till bröllopsfesten? Jo, det är ju alla människor. Vi säger därför för det andra

Inbjudan går vidare till alla människor

Sedan judafolket förkastat inbjudan gick den vidare. Kungen sade till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på.

Så ser vi att inbjudan går vidare till alla människor. De förra var inte värdiga. Varför var de inte värdiga? Därför att de inte tog emot inbjudan och kom till bröllopet. Därför att de inte tog sin tillflykt till den Högste, till Gud som lett dem ut ur Egypten. Därför går inbjudan vidare till alla människor. Därför går Guds tjänare ut i hela världen för att göra alla folk till Hans lärjungar, för att lära dem att hålla allt vad Han har befallt dem. Det gäller alla människor, även judarna, men de har inte längre någon särskild inbjudan. Så går Guds tjänare ut i världen för att bjuda in alla de möter och träffar på. Detta är kyrkans uppdrag till tidens slut, att gå ut med inbjudan till alla människor. Och därför är vi här, för vi har nåtts av konungens inbjudan till bröllopsfesten. Vi har inget särskilt som vi gjort som vi kan berömma oss av, det är inte därför vi är här. Det står att tjänarna gick ut och samlade alla de mötte, både onda och goda. Det är alltså inte så att de som nu hörsammade inbjudan var en särskild sorts människor, människor som hade några speciella egenskaper eller kvalifikationer. Nej, det var en väldig blandning av människor som samlades in av tjänarna.

Detta insamlande fortsätter till tidens slut. Det är inte färdigt än. När det är färdigt, då är den himmelska bröllopssalen full av gäster. Men redan här på jorden får vi samlas till bröllopsfest. Vi kommer på vår konungs inbjudan och får här ta del av den himmelska måltiden, den som Jesaja beskriver så här i sitt tjugofemte kapitel: HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. […] Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.(Jes. 25: 6, 8)

Att ha bröllopskläder på sig

Men bland dem som samlas här på jorden till bröllopsfesten, de som går i kyrkan och som går till nattvarden, finns det de som i sitt hjärta menar att de inte har någon vanära. De tycker att det när det kommer till kritan finns en massa bättre saker att göra än att gå i högmässan. Kanske är de där för andra människors skull, för att vara andra till lags, för att inte stöta sig med någon, för att inte göra någon ledsen. De klarar sig egentligen bra på egen hand tycker de. Men sådana människor har inte bröllopskläder på sig. Ty att ha bröllopskläder på sig, det är att vara iklädd Kristi rättfärdighet och att förlita sig på vad Han har gjort för oss, för alla människor.

Eller också kommer de ivrigt till kyrkan, men de kommer inte för att få syndernas förlåtelse. De kommer för att visa upp sig själva och för att visa sitt stora engagemang eller rent av för att visa upp sin stora fromhet. Inte heller dessa har bröllopskläder på sig. De har kommit i egen kraft och förlitar sig på sin egen rättfärdighet.

Så kommer Herren idag till oss. Ja, han kommer verkligen till oss här och nu. Han kommer för att fira sin festmåltid, med bästa vin, väl klarat. Han gör döden om intet och han torkar bort alla tårar från våra ansikten. Han tar bort sitt folks vanära, han tar bort all vår synd. Han säger: Du är min, jag kläder dig i min rättfärdighet som en klädnad. Det du inte har gjort, det du inte klarade av, det har jag gjort i ditt ställe, för att du skulle komma till min bröllopsfest, till den himmelska gemenskapen. Amen.

J Fjellander

[^]