Den tro som håller

Om man skall klättra upp för en bergvägg med hjälp av ett rep, måste det ha ett ordentligt fäste som man kan lita på. Om någon som skottar snö på taken inte har en livlina som är fastsatt, kan det sluta med katastrof.

”Trons fäste” är denna söndags överskrift. Vi måste ha en tro som är förankrad i Guds Ord och löften. Och det är en sådan tro som Jesus vill ge oss, inte en svag och osäker tro som knappt vet vad den tror på. I våra dagar ses en fast tro på Gud och hans ord med misstänksamhet, ja, närmast som något farligt. Det är bättre att tvivla och vara osäker, menar man, än vara låst av tro på bibelord och dogmer. Tro kan man göra, men man skall akta sig för att tro på några eviga sanningar.

Men det är en tro utan fäste, fjärran från den tro som Jesus förkunnar. Han vill ge oss den tro som har ett fäste, en tro som håller, som bär oss igenom livets svårigheter och över mörka djup. En sådan tro möter vi i dagens evangelium om hur Jesus botar en kunglig ämbetsmans son. Det ger oss anledning att i dag tala om den tro som håller. Men vi skall börja med att säga detta:

1. Det finns en mänsklig tro som inte håller

Den möter vi i början av vår text. Den höge ämbetsmannen hade en maktposition och var inte alls van vid att visa sig svag och hjälplös. Men här kommer han till Jesus och ber mycket ödmjukt om hjälp. Hans nöd för sin dödsjuke son var så stor, att han inte brydde sig om vad folk tänkte och tyckte.

Han hade hört att Jesus kunde bota. Det var livsviktigt för honom att träffa denne man. Därför kommer han själv och skickar ingen tjänare med bud. Han hade säkert inga tankar på att själv bli en lärjunge till Jesus och ansluta sig till skaran omkring honom. Han kom för sin sons skull. Om inte hans son hade varit så illa däran, hade han nog inte brytt sig mycket om Jesus. Men nu hoppades han innerligt att Jesus kunde göra något. Om han var en undergörare, som man sade, en läkare med märkliga krafter, så kanske han kunde bota hans son. Det var hans sista hopp.

Detta är en mänsklig tro som griper efter varje litet halmstrå. Så gör vi i stor nöd. Det mänskliga draget i hans tro kommer också fram i hans tankar om hur det hela skulle gå till. Jesus skulle ”komma ner” till hans hem och göra något där, kanske röra vid sonen och säga några besvärjande ord. Så måste Jesus göra, tänkte han. Men det var ont om tid. Om inte Jesus skyndade sig, skulle hans son dö, och då var allt hopp ute. Det var hans tro.

Jesus såg mannens nöd och såg hans mänskliga tro. Jesus krävde ingen fullkomlig tro för att bota och hjälpa. Han kunde t.o.m. bota där ingen tro alls fanns, som han t.ex. gjorde med dem som var besatta av onda andar (Matt. 8:28 ff.). Men den här gången ville Jesus lära både mannen och folket runt omkring något om verklig tro.

Han börjar med att säga: ”Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.” I de orden ligger en förebråelse och varning för felaktig tro. Vi frestas lätt, precis som ämbetsmannen, till en tro som förväntar sig hjälp på ett visst bestämt sätt och inom viss tid. Vi vill ha undret, som löser vår personliga kris, gör oss friska, ger oss jobb, vänner och social gemenskap osv. Och det skall ske på ett visst sätt som vi liksom ser framför oss. Så gör ofta den mänskliga tron. De som tänker och tror så, glömmer att på Gud kan man aldrig ställa några krav. Honom kan man inte undervisa om vad han skall göra. Man kan inte köra med honom som en springpojke och kommendera honom hit och dit.

Många har övergett både Gud och hans kyrka i besvikelse över att man inte fått vad man bett om och förväntat sig. Man tycker att Gud har svikit, inte har ställt upp. Djävulen är naturligtvis snabbt framme för att driva på mot ett avfall från Gud. Han viskar: Det lönar sig inte att be, att vara kristen, det ser du ju! Tro på dig själv och bry dig inte om Gud!

Men vi skall i dag lära oss en mycket viktig sak av dessa Jesu ord: ”Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.” Tecken och under gjorde Jesus, men han gjorde dem för att man skulle tro på honom som Guds Son och den utlovade Frälsaren. Men många ville bara ha tecken och under. Dem ville man tro på, men inte på Jesus själv. Slutade han göra under, skulle de sluta att tro. Men den sortens tro som är beroende av ständiga underverk håller inte.

Vi ser det av berättelsen i Joh. 6 om det stora bespisningsundret, då Jesus mättade fem tusen med fem kornbröd och två fiskar. Då var det många som trodde i början. Sådant ville man att Messias skulle göra: ordna bröd och välfärd. Mer av det ville man ha. Men när Jesus drog sig undan och började tala om andra högre och viktigare ting, om sådant som rörde deras frälsning och eviga salighet, då var det inte lika intressant. När Jesus talade om sig själv som eviga livets bröd, som det var nödvändigt att få del av för att bli frälst, vad hände då? Jo, man tyckte att det var ”ett hårt tal” och skarorna glesnade och försvann.

Så är det med den mänskliga tron som bara frågar efter jordisk välfärd. Den håller inte.

2. Den tro som håller har sitt fäste i Guds ord och löfte

Fast Jesus närmast lät avvisande, gav sig ämbetsmannen inte. Förtvivlad ropar han: ”Herre, kom ner innan mitt barn dör!” Och Jesus hjälper honom, men inte genom att följa honom hem. I stället skickar han iväg honom med ett kort besked: ”Gå, din son lever.” Det var allt.

Och nu sker det allra största undret i denna berättelse och det är att mannen, som först torde ha blivit helt förstummad, häpen och förvirrad av Jesu ord, till sist går. Han går inte i ilska och besvikelse, utan i tro på Jesu ord. Det står: ”Då trodde mannen på det ord som Jesus sade till honom och gick.” Någonting hände med hans tro. Han gav upp sin mänskliga tro och sina förväntningar om hur saker och ting skulle gå till. Han nöjde sig med Jesu ord och löfte. Han högg tag i dem och gick.

I denna tro vandrar han hemåt. Det var en färd på flera timmar, för det står att han inte kom hem förrän dagen därpå. Vad tänkte han på under sin vandring hem? Säkert for många tankar igenom hans huvud, också tankar av skepsis och tvivel. Han hade inga yttre garantier, inga bevis på att Jesus talade sanning, bara dessa fyra ord av honom: ”Gå, din son lever.” Men på de orden går han. Han hör dem om och om igen. De bär honom, driver honom framåt och ger honom kraft att tro och hoppas. Han fick verkligen öva sig i vad Bibeln kallar att vandra i tro ”utan att se” (2 Kor. 5:7).

Det var ur förnuftets sätt att se en vandring i blindo, i totalt mörker. Han slöt sina ögon för sina egna tankar och idéer och gick bara på det nakna ordet han fått. Men det var fästet för hans tro: han ”trodde på det ord som Jesus sade”. Så gjorde också en gång för länge sedan Abraham, trons fader, när Gud sade att han skulle lämna sitt land, sin släkt och ge sig ut på okänd vandring till ett främmande land. Där skulle Gud göra honom till ett stort folk från vilket välsignelse över hela jorden en dag skulle utgå (1 Mos. 12:1-3). Också han hade bara ett ord från Gud. Och på det gick han.

Hur kunde ämbetsmannen och Abraham tro som de gjorde? Var det för att de var ovanligt stora, starka och fromma karaktärer? Nej, inte alls, de var svaga i sig själva och inte alls benägna att tro utan att se. De trodde för att det fanns kraft i det ord som de fick av Gud, en kraft som väckte deras tro och gav näring åt den.

Guds Ord kan slå ner och döma oss till döden. Men det kan också upprätta och ge liv. Det förra är lagens kraft som drabbar oss när vi blir självsäkra eller faller i synd utan att vilja bättra oss, det senare är evangeliets kraft som upprättar oss när vi hungrar efter Guds nåd och ett nytt liv. Evangelium ”är en Guds kraft som frälser var och en som tror”, säger aposteln (Rom. 1:16). Det är det glada budskapet om Guds nåd och barmhärtighet i Kristus, han som med sin död och uppståndelse blev den välsignelse för alla folk som skulle utgå från Abrahams släkt.

Vi kan av oss själva inte tro på Jesus som vår Frälsare närsomhelst och hursomhelst. Vi kan bara göra det när Gud räcker oss evangeliets ord och löfte och kallar oss till tro. Det var så ämbetsmannen fick sin tro: Jesus räckte honom ett ord. Det var så hans mänskliga tro förändrades och fick ett annat och bättre fäste än tidigare. Det var Jesu ord som gjorde att han gav sig ut i mörkret och kunde vandra i tro. Och det höll hela vägen. När han kom hem visade det sig att sonen blivit frisk just vid den tidpunkt som Jesus sagt.

Om ämbetsmannens tro skriver Luther: ”Detta är nu en förträfflig och stark tro, att människan så skall klä av sig sinne, vett, förnuft, ögon och hjärta och sänka sig ned i ett litet ord.” Just så gör den tro som har ett fäste som håller. Även ett litet ord från Gud är starkare än hela världen, starkare än alla människors ord. Det sviker oss inte. På det kan vi haka på vår livlina och vara trygga.

På den danske prästen och diktaren Grundtvigs gravsten (d. 1876) står orden från dagens text: ”Mannen trodde på det ord, som Jesus sade till honom.” Gud give att det kan sägas också om oss. Det ligger i den sanna trons natur att hålla sig till Ordet och inte veta av något annat. Alla som hör och tror evangelium skall ända in i döden få erfara, att allt vad Jesus sagt går i uppfyllelse. Han har sagt: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig han skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). Så skall det bli.

3. Den tro som håller skall vi sprida till andra

Vår text slutar med orden: ”Och han själv och hela hans familj kom till tro.” Den kunglige ämbetsmannen bad om något för sin son, men det slutade med att hela hans familj fick sitt livs fäste i Jesus Kristus.

Hur det gick till får vi inte närmare veta. Men helt säkert var det så, att mannen berättade om Jesus, vad han sagt och gjort. Så gör den sanna tron. Den kan inte tiga. Den vill vittna om Kristus och tala om för alla att tron på honom håller.

Det leder inte alltid, som i detta fall, till att alla i familjen kommer till tro. Jesus har förberett oss på att det också kan leda till att vi för hans skull kan få våra närmaste till fiender. Det är i så fall ett kors som vi får bära. Men det vittnar om en god sak, nämligen att vi har bekänt Jesu namn, inte tigit utan talat.

Vi skall inte skämmas för evangelium. Tron som håller är väl värd att sprida. Låt släkt och vänner och kamrater höra om den. Låt dem få höra vad Jesus säger. Hur de sedan förhåller sig till det och till Anden som vill väcka tro i deras hjärtan, det är inte vårt ansvar och inget vi råder över. Vår sak är att föra ut evangeliet. Gud give oss – var och en med sin förmåga – nåd att frimodigt göra det. Amen.

S Bergman (2006)

[^]