Att förlåta varandra

Dagens text är hämtad från det artonde kapitlet i Matteusevangeliet. Det kapitlet handlar om livet i församlingen, om att leva som kristen. I centrum står här att förlåta, att förbarma sig, att ha medlidande. Varför är det så viktigt? Jo, det beror såklart på att Guds förbarmande är grunden för att vi är kristna. Om inte Gud förbarmat sig och sänt sin Son till världen, hade det varit ute med oss. På grund av Jesu verk förlåter Gud oss våra synder, och detta sker inte motvilligt. Att Gud är en förlåtande Gud beror på Guds stora kärlek till oss människor. Gud vill inte att någon enda människa ska gå förlorad, han älskar sin skapelse. Guds kärlek är alltså upphovet till Guds förlåtelse. Och Gud vill att hans kärlek ska uppfylla oss.

Just före liknelsen ser vi varför Jesus berättade den. Det var Petrus som samtalade med Jesus: Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?" Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.

I en del översättningar står det sjuttio gånger sju, d.v.s. fyrahundranittio, i andra står det sjuttiosju. Det kan formellt sett översättas på båda sätten. Men oavsett om det översätts sjuttiosju eller fyrahundranittio så betyder det samma sak, meningen är en och densamma: Vi ska förlåta vår broder hur många gånger som helst.

Vi ska här lägga märke till att denna text handlar om den kristna församlingen. Jesus säger ju: Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. Himmelriket, det är Guds rike, och det finns ju i kyrkan. Och vi vet ju vem som är kung, det är Gud, och tjänarna, det är vi kristna. Texten handlar alltså om kristnas inbördes umgänge, som denna söndag har som rubrik.

Om man läser en predikan av Luther över denna text, ser man hur han varnar för att blanda in dagens budskap om förlåtelse i det världsliga regementet. Och det har han förstås helt rätt i, i staten och den jordiska styrelsen råder lagen. Så ska det vara. Är man satt på en uppgift måste man fullgöra den. Och i det världsliga regementet finns många övervakare, som ser till att lagarna och reglerna följs och bestraffar dem som bryter mot dem. Ta till exempel en polis som tagit en inbrottstjuv på bar gärning, vad ska han göra om tjuven säger: ”Snälla poliskonstapeln, jag ångrar mig så, förlåt mig!” Självklart måste han utdöma böter även om tjuven ångrar sig. Det förstår vi, att det världsliga regementet inte kan styras med förlåtelse som viktigaste ledstjärna, en brottsling måste få sitt straff även om han ångrar sig, vilket inte hindrar att botfärdiga överträdare kan få mildare straff i domstolarna, till exempel villkorlig dom.

Också under Luthers tid var antinomismen utbredd. Antinomism innebär att man är mot (Guds) lag, anti betyder ju mot på grekiska och nomos betyder lag. En känd antinomist var Thomas Münzer, en präst som uppmanade människorna att göra uppror mot myndigheterna. Münzer var revolutionär och ledde bondeupproret. Han förespråkade en slags antinomism i samhället. Det fanns också många som var antinomister i kyrkan och menade att man i kyrkan bara ska predika evangeliet, inte lagen. Därför lade Luther med rätta stor vikt vid att predika mot antinomismen. Det måste vi fortsätta med så snart det behövs. Vi har många idag som säger sig vara kristna men predikar frihet från Guds bud. Lev som du vill, gör som du vill, tro som du vill, bara det sker av kärlek är allt okej, det är deras paroll.

Men idag talar vi inte om hur samhället ska fungera, utan om hur vi ska leva på det personliga planet. Kristus ger oss en skön liknelse som visar för oss hur viktigt det är att förlåtelsen får råda i våra hjärtan. Det första han vill att vi ska tänka på är hur stor nåd vi själva fått. För det finns många anledningar för Gud att straffa oss. Kanske tycker vi egentligen inte att vår synd är så stor. Vi är ju inte värre än de flesta andra, tycker vi, och dessutom ser vi många förmildrande omständigheter till varför vi gjorde den eller den dumheten. (Människonaturen är nu sådan att vi så lätt ser de förmildrande omständigheterna när det gäller oss själva. Svårare är det när det gäller andra!) Men, att ursäkta sig själv håller inte inför Guds domstol. Det är helt enkelt så att vi i Kristus får en omätlig nåd och förlåtelse, ty våra missgärningar och vår synd är enorma, långt större än vi förstår.

Genom att berätta liknelsen om den obarmhärtige tjänaren ville Kristus undervisa oss om hur stor Guds nåd är. Tjänaren var ju skyldig tiotusen talenter. Ordet talent avser ett belopp som motsvarade ungefär tjugo årslöner för en arbetare, låt oss säga något i stil med sex miljoner kronor. Därför utgör tiotusen talenter ett belopp som motsvarar cirka sextio miljarder kronor, ett närmast obegripligt stort tal för en enda person. Jesus liknar alltså vår synd vid ett i förhållande till vår privatekonomi oändligt belopp, en skuld så stor att vi aldrig någonsin kan betala den. Redan när vi föds är vi överhopade och snärjda av syndens förbannelse, och ju längre vi lever, desto längre blir syndalistan. Av vår egen erfarenhet förstår vi inte att situationen är så allvarlig, men detta är läget, ett alldeles hopplöst läge.

Vad blir då domsutslaget för denne tjänare för hans stora skuld? Jo, då befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. Så ser vi hur hans liv är förverkat. Budskapet är samma som Paulus skrev till Romarna: Syndens lön är döden. (Rom. 6:23) Med alla oss arma människor är det så, att Guds lag dömer oss för våra synders skull, fäller en hård dom och överlämnar oss åt döden. Ty om det inte funnes någon synd skulle vi inte dö. Vart ska vi fly? Den stora skulden är där, men vi kan inte betala, det är omöjligt för oss. Den enda lösningen är att göra som tjänaren i texten gjorde. Han såg sin skuld, sin oförmåga att betala och det stora straffet. Därför faller han ner inför sin Herre och ber: Ha tålamod med mig.

Detta bör vi lära oss, att falla ned inför Herren om vi vill bli fria från vår skuld. Ty enda utvägen att bli fri från skulden är att göra som tjänaren och ropa om barmhärtighet och nåd. För den som inte vill bekänna sin skuld, han kan ju inte bli fri ifrån den. Så var det med fariseerna, de höll sig själva för fromma och rättfärdiga. Och så är det än i dag med alla dem som menar sig duga som de är. Då kan man inte bli fri från sin skuld.

Kanske invänder någon att tjänaren inte bara sa Ha tålamod med mig utan också fortsatte så skall jag betala dig alltsammans. Menar inte Jesus med dessa ord att vi måste bidra själva? Nej, detta står där inte för att vi ska tro att vi kan bidra till vår frälsning. För det kan vi inte. Det står för att visa hur djupt egenrättfärdigheten sitter i oss. Vi kan inte av oss själva tro att Gud av sin egen nåd allena förlåter oss alla våra synder. Vi tror att vi måste göra något själva. Så om vi hör om Guds nåd, vill vi gärna tro att den fordrar vår samverkan. Men nåd, det är att Gud ger oss förlåtelsen och rättfärdiggör oss utan någon som helst vår motprestation. Än idag lär romersk-katolska kyrkan och många andra, att nåd är något som Gud gör med oss så att vi, om än bristfälligt, kan bidra till frälsningen. Men den store kyrkofadern Augustinus har alldeles riktigt sagt: Nåden är inte nåd, om den inte är gratis. Nåden är inte nåd på något sätt, om den inte är nåd på alla sätt.

En annan orsak till att tjänaren säger så skall jag betala dig alltsammans är att de orden visar hur den som av hjärtat ber om förlåtelse måste ha föresatsen att inte föröka skulden, ha föresatsen att vilja bättra sig. Ty att fortsätta i synden och inte vilja upphöra med den, men ändå be om förlåtelse, det är att bespotta Gud och att bedra sig själv. Utan omvändelse kan man inte tro på Gud. Den som inte vill omvända sig från det som Guds Ord kallar synd, han förblir i synden och Guds kärlek bor inte i honom. Nej, enda möjligheten att bli kvitt synden och bli rättfärdig är att lämna ifrån sig alla synder till Gud.

Den som så överlämnar sig i Guds barmhärtighet och ber om nåd, hur finner han Gud? Högst vänlig och välvillig! Hör vad Jesus säger i liknelsen: Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld. Detta är Guds sinnelag, sådan är Gud. Som profeten Hesekiel säger: Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! (Hes. 33:11)

Så fick då tjänaren sina sextio miljarder efterskänkta. Och när han kommer ut på gatan finner han sin medtjänare som är skyldig honom hundra denarer. En denar var ett litet silvermynt som motsvarade en dagslön, och hundra denarer var alltså ingen struntsumma, utan fyra månadslöner. Vad gjorde tjänaren då? Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! Tjänaren som fått så stor barmhärtighet ville inte efterskänka den långt mindre skulden, utan han såg till att den andre kom i fängelse. När hans herre fick höra om detta blev han vred och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?

Så ser vi hur viktigt det är att kristna av hjärtat förlåter varandra. Vi måste alltid vara beredda att förlåta dem som gjort oss orätt. Tyvärr blir det inte alltid så. Av och till lyckas djävulen så split i en kristens hjärta. Men att inte vilja förlåta, det är en allvarlig synd. Aposteln Paulus räknar i Galaterbrevets femte kapitel upp vad djävulen åstadkommer och strävar efter, han kallar det köttets gärningar, och där finner vi sådant som Jesus varnar oss för idag: fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar.

Att förlåta är inte enkelt alla gånger. Vi kan tycka att det är svårt. Javisst kan det vara svårt! Men det är viktigt, så att vi inte låter bitterhet och vrede skjuta skott i våra hjärtan. Vi tycker kanske att vi har rätt att vredgas på vår broder. Det han gjorde mot oss var kanske ingen struntsak utan rätt elakt och dumt, precis som den andre tjänaren idag var skyldig hela fyra månadslöner. Javisst kan vi bli upprörda när någon försyndar sig mot oss, det är inte synd. Men vi ska ha ett försonligt hjärta och när vår broder kommer till oss och ber om förlåtelse ska vi förlåta honom. Sankt Paulus skriver: Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle. (Ef. 4:26f.)

Att förlåta kan vara som ett arbete som man behöver göra. Om vi tycker att det inte är lätt att förlåta, så låt oss tänka på vad Gud gjort och gör för oss, låt oss tänka på vilket arbete Gud har tagit på sig för vår skull. Gud säger genom profeten Jesaja: Du har vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar. (Jes. 43:24) Hur kan man då få förlåtelse? Ska man jobba och slita tills man betalat allt? Nej, det beror inte på oss till någon del! I versen efter fortsätter Herren Gud och förkunnar genom sin budbärare ett härligt evangelium: Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg. Och detta sker av nåd, alldeles gratis. Vi kan inte bidra alls till förlåtelsen. Gud gör det för sin egen skull!

Herren Kristus har uppfyllt Guds lag i vårt ställe, och Gud Fadern har utfört arbetet att förlåta. Låt oss därför alltid vara tacksamma mot Gud och prisa honom för hans godhet och barmhärtighet. Det är därför vi är här. Det är därför vi samlas till gudstjänst. För att lova Gud i böner och psalmer och för att ta emot förlåtelsen. Han ger oss den här i sitt ord och han ger den i nattvardens sakrament, så att vi fylls av kraft att tjäna Gud i vardagen och leva i förlåtelse. Amen.

J Fjellander

[^]