Hjälp mot döden

Vi närmar oss kyrkoårets slut och texterna börjar tala om slutet – om livets slut, om jordens slut och den yttersta domen. Denna söndag har som rubrik: ”Uppståndelsen och det eviga livet.” Den påminner oss om livets slut och ställer frågan: Vad tänker vi om livet efter döden? Hur kommer det att gestalta sig för mig?

Sådana frågor skjuter vi gärna ifrån oss. Vi står ju mitt uppe i livet. Att tänka på döden är väl inte särskilt fruktbart, tycker man. Men det är faktiskt så, att först när man är beredd att dö, kan man leva och leva helt och fullt. Det är mycket dåraktigt att tänka kortsiktigt, skjuta undan tanken på den oundvikliga döden, förneka den och låtsas som om vi kommer att leva länge, länge till. Livet är från vårt första skälvande andetag hotat av döden.

Vi möter sorg och död i dagens predikotext, men också en som har makt över döden, nämligen Jesus Kristus. Han är den ende som kan ge oss riktig hjälp mot döden. Om det skall predikan handla i dag.

1. Dödens makt känner vi alla till

Berättelsen om synagogföreståndaren, som hade förlorat sin dotter, och om kvinnan, som led av blödningar, är ett klipp ur det verkliga livet. Så är det än i dag: människor lider av sjukdomar, de dör, också deras barn. Vi lever i en tillvaro av död och smärtsam sorg.

Även om vi med mediciner och annat kan förlänga livet ett tag, så står vi till sist maktlösa. Synagogföreståndaren, som enligt Markus evangelium (5:22) hette Jairus kunde ingenting göra. Hans älskade dotter, tolvårig och enda barnet enligt Lukas (8:42), låg därhemma, blek, kall och orörlig. Inga läkare hade kunnat göra något. Sorgemusik, dödsklagan, saknadens svåra värk i hjärtedjupet präglade nu hans hem.

Sjukdomar är dödens förspel. På väg till synagogföreståndarens hus närmar sig en sjuk kvinna Jesus. Hon led av svåra blödningar. I tolv år hade hon kämpat för att livet inte skulle rinna ut ur henne. Inga läkare hade kunnat stoppa hennes blödningar, de kom alltid igen. Hon var ständigt hotad av döden. Också vi kämpar mot våra krämpor, även om de inte är så svåra som kvinnans. Vi gör allt för att få leva vidare och hålla döden borta. Men till sist förlorar vi alltid. En dag ligger vi där lika stela och orörliga som Jairus dotter.

Människor dör i massor över hela vår jord, ca 1 miljon varje vecka. Det är så mycket att vi inte kan ta in det. Men enskilda människors, närståendes eller kända personers plötsliga död berör oss ofta starkt. Döden är obeveklig, grym, hänsynslös och obarmhärtig. Den är en fruktansvärd makt i vår tillvaro. Varför har den en sådan makt? Varför får den härja så?

Bibeln talar mycket och klart om döden. Den smusslar inte undan det som har varit och fortfarande är människans största problem. Livets träd fick Adam och Eva fritt äta av, men kunskapens träd var ett träd med förbud, ett provträd, där man kunde bevisa sin kärlek till Gud genom lydnad. ”När du äter av det, skall du döden dö”, sade Gud till Adam (1 Mos. 2:17).

När Frestarens röst hördes i Edens lustgård, sattes människan på prov. ”Låt inte Gud ha monopol på kunskapen! Bestäm själva vad som är rätt och fel för er!” viskade han. Och det gick hem: Adam och Eva bröt med Gud, sade upp sitt beroende och sitt lydnadsförhållande till honom. Och då hände det: döden kom in i tillvaron, precis som Gud sagt. Så blev döden vår arvedel. Med stamfadern Adam föll hela släktet. Sorg och smärta, slit och släp i vårt anletes svett för att överleva är nu en ofrånkomlig del av livet, som till sist ändå slutar med död. Den bittra döden har således med synd att göra. Den är ett straff. Paulus uttrycker det kort och kärvt: ”Syndens lön är döden” (Rom. 6:23).

Ser vi döden i Guds Ords ljus är den en synlig predikan om att vi är syndare. Den har kommit över alla, ”eftersom alla hade syndat” säger aposteln (Rom. 5:12). Denna predikan skall vi lyssna till och låta varje dödsfall, varje dödsannons och varje begravning påminna oss om den.

Det allra värsta med döden är inte all den vånda och smärta den förorsakar här på jorden. Det värsta är att den ställer oss inför Guds domstol. ”Det är människans lott att en gång dö och sedan dömas” står det i Hebr. 9:27. Tanken på att vi skall stå till svars för våra liv förstärker oron för döden. När döden kommer nära, brukar vi människor nästan reflexmässigt börja tänka på hur vi har levt.

”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen”, säger S:t Paulus (1 Kor. 15:56). Synden sticker oss som en spjutspets. Den har stor kraft att tränga in och döda oss. Kraften bakom spjutspetsen kommer av lagen med sitt stränga ”Du skall” och ”Du skall icke”. Lagen, eller ”bokstaven”, som Paulus kallar den på ett ställe (2 Kor. 5:3), anklagar, dömer och dömer oss till döden, inte bara den kroppsliga utan, vad värre är, till den eviga döden, livet utan Gud, utan ljus och hopp i evigheten. Det finns ingen som så starkt varnat för ett sådant slut som Jesus.

Lagen förvärrar döden. Den förtvivlan och hjälplöshet som döden i sig medför förstärks. Vad blir min lott efter döden? Med Paulus måste vi förtvivlat ropa: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? (Rom. 7:24). Både synagogföreståndaren och kvinnan med blödningar var hårt drabbade av dödens krafter i tillvaron. Men de fick möta Jesus och allt förvandlades. Inför honom vek både sjukdom och död undan.

2. Jesus har makt över döden

Tre gånger berättas det om att Jesus uppväckte döda. Förutom Jairus dotter, uppväckte han änkans son i Nain och senare också Lasarus som varit död i fyra dagar. Av Jesu under var det dessa som väckte störst uppmärksamhet. Ryktet om vad han förmådde spred sig vida omkring.

Med sina under visade Jesus sin gudomliga makt. Han var Herre över döden. Den tvangs att vika på hans befallning. När han kom fram till Jairus hus och sade ”Den lilla flickan är inte död. Hon sover”, så skrattade man hånfullt åt honom: Han är inte klok som tror att en död människa sover och kan väckas med en klapp på axeln! Alla visste att flickan inte sov. Hon var inte heller skendöd eller låg i coma. Hon hade dött. Det visste också Jesus. Men varför sade han då att hon sov? Han gjorde det för att visa sin makt. Han är Herren, stark och mäktig, den som kan uppväcka en död lika lätt som man väcker en sovande.

Jesus skickade ut folkhopen. Hos Markus läser vi att endast Petrus, Johannes och Jakob och flickans föräldrar var kvar inne i huset, när Jesus tar flickan vid handen och hon reser sig upp. Undret sker: hon vaknar upp ur dödens sömn. Döden tvingas att släppa sitt byte.

Anledningen till att döden flyr är inte bara att Jesus är Gud och är allsmäktig. Det beror också, och framför allt, på att han är Frälsaren som kommer med syndernas förlåtelse. Döden viker, därför att Jesus är den som kommit för att göra något åt dödens orsak, åt synden och syndaskulden. Han kom för att utplåna den. För den sakens skull smakade han själv döden. Han våndades i Getsemane svårt inför den. Den låg framför honom som ett dödsstraff, inte för egna synder utan för våra. Han, den oskyldige och rene, bytte plats med oss och lät synden, dödens udd, tränga in i sin kropp: ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24). Så betalade han vår syndaskuld och tog bort dödens orsak, synden. Den är helt upphävd i Jesus.

Så bor försoningens och syndaförlåtelsens hemlighet i Jesus. Han har skaffat oss den verkligt effektiva boten mot döden i alla dess former. Så upphäver nåden den andliga döden och ger i stället andligt liv, den upphäver den eviga döden och slutligen också den kroppsliga döden, då vi uppstår ur våra gravar och kropp och själ åter förenas i en ny och salig fullkomlighet.

”Han har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium”, läser vi i 2 Tim. 1:10. Det är detta som alla Jesu under pekar fram emot. Alla pekar de hän mot Kristi försoning och syndernas förlåtelse. Allt vad Jesus sade och gjorde, inte minst då han uppväcker döda, har detta enda syfte: att vi skall tro evangelium om den fullkomliga rättfärdiggörelsen av nåd och den stora befrielsen från döden. Det är därför kristna i alla tider gärna har velat ha ett kors på sina gravstenar. Det predikar om livet och segern som Kristus vunnit.

Hur lätt och med vilken glädje skall inte Kristus uppväcka de troendes kroppar på yttersta dagen! För honom är det lika lätt som att väcka en sovande. Lägg märke till att apostlarna ofta använder uttrycken ”insomnade” om de kristna som har dött. När Stefanus stenades och dog, står det att han ”insomnade” (Apg. 7:60) och aposteln säger att Gud på yttersta dagen skall ”föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom” (1 Tess. 4:14).

Den tolvåriga flickan växte upp och dog senare igen. Kvinnan som blev av med sina besvärliga blödningar dog också en dag. Men säkert glömde ingen av dem att de mött en som var starkare än sjukdom och död: Jesus som segrade där alla stod maktlösa.

3. Jesu hjälp mot döden får vi genom tron

Såväl berättelsen om Jairus som om kvinnan som led av blödningar visar oss trons betydelse. De kom till Jesus för att de hade hört om honom och trodde att han kunde och ville hjälpa dem.

Det var en stor och stark tro som Jairus hade, när han trodde att Jesus t.o.m. kunde återge livet åt hans döda dotter. Och hans tro kom inte på skam. Också kvinnan hade en stark tro, även om hon inte rusar fram som Jairus gjorde. Hon ville inte störa Jesus och hindra honom på hans vandring. ”Hon tänkte: Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk.” Och så rörde hon bakifrån vid hörntofsen på hans mantel. Denna hörntofs var inte vilken prydnad som helst. Den var påbjuden alla fromma israeliter i Mose lag: ”Och detta skall ni ha till tofsprydnad, för att ni, när ni ser på den, må tänka på alla Herrens bud och inte sväva omkring efter era hjärtans och ögons begär” (4 Mos. 15:39). Tofsen påminde henne om lagen, om bokstaven som dödar med sina anklagelser. Hon bävar, men hennes tro på Guds frälsande nåd segrar. Jesus säger till henne: ”Var vid gott mod, min dotter, din tro har frälst dig.” Han prisar henne för hennes tros skull, att hon trodde att hans kraft skulle gå ut t.o.m. från hans mantel.

Så lyfter Jesus fram denna enkla, fattiga och okända kvinnas tro som en förebild för oss alla. Hennes tro var konkret och enkel. Men Jesus såg henne inte som någon med magisk, vidskeplig folktro på hörntofsar. Han såg i stället att hon hade verklig tro. Hon trodde t.o.m. att han kunde förmedla sin kraft och hjälp genom jordiska medel, i detta fall hans hörntofs. Det gladde honom. Vi kan fråga oss, om vi tror lika fullt och fast på Kristi makt som t.ex. strömmar ut från nattvardens jordiska bröd och vin, detta sakrament som han instiftat som ett odödlighetens läkemedel för både kropp och själ?

Dessa två händelser vill nu lära oss att frimodigt komma till Jesus med synden, nödens och dödens problem och tro att han har makt att lösa oss från synden och döden och ge oss löfte om uppståndelse och evigt liv.

Där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet, där har döden mist sin makt. Det var denna tro som gjorde romerska myndighetsföreträdare så förbryllade över många kristna som de grep, fängslade och torterade under de första århundradenas svåra förföljelser. De hade svårt att hitta en tillräckligt grym tortyr som knäckte de kristnas hopp och fick dem att avsvära sig sin tro. De fann att dessa märkliga kristna var helt övertygade om att varken brinnande bål, rytande vilddjur, sträckbänkar eller någon annan fasa de utsattes för kunde skilja dem från det eviga livet. Ja, de var så besynnerliga människor att de t.o.m. kallade sin dödsdag för sin himmelska födelsedag.

Martyrerna föraktade inte livet. Men de visste att livet på jorden inte var allt. Korset och vandringsstaven var två tidiga symboler för kristna. De trodde på korsets evangelium och var ständigt på vandring hem till Gud och ett bättre land.

Genom det ord vi hört i dag ges vi på nytt möjlighet att se fram mot döden utan fruktan för vad som kommer efter. Gud erbjuder oss syndare det stora och bestående undret, det som Jesus talade med Marta om, när hon sörjde sin döde bror Lasarus. Han sade till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva också om han dör. Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? Hon svarade: Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son som skulle komma till världen” (Joh. 11:25). Så svarade hon. Vad svarar vi?

Må Gud genom sin Ande och sitt Ord ge oss alla nåd att med aposteln bekänna: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst” (Fil. 1:21). Amen.

S Bergman (1997)

[^]