Med brinnande lampor

Jesus målar i dagens evangelium upp en bild från ett judiskt bröllop, där brudgummen med släkt och vänner kommer i högtidlig procession för att hämta bruden och hennes följe hem till sig och till bröllopsfesten. Tio jungfrur eller tärnor väntade på brudgummen för att gå ut och möta honom med tända lampor. Fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga. De förståndiga hade olja till sina lampor, men det hade inte de oförståndiga. ”Våra lampor slocknar”, ropar de senare med panik i rösten, när de fick höra ropet att brudgummen kommer. De hann inte få ordning på sina lampor och kom inte in i bröllopssalen. ”Och dörren stängdes”, säger Jesus. Efter det fanns ett oåterkalleligt innanför och utanför. Tiden var ute, inga fler kunde komma in.

I liknelsen är Jesus brudgummen, bruden med sitt följe är den kristna kyrkan. Jesus älskar sin brud och är oändligt mån om att få hämta hem henne när han på jordens sista dag kommer på himmelens skyar. Varför berättade han denna liknelse? Han gjorde det av kärlek till oss, för att ingen av oss likt de oförståndiga jungfrurna skall få uppleva den stängda dörren och bli stående utanför den himmelska bröllopssalen. Därför skall vi noga lyssna till denna liknelses budskap om att alltid vara beredd att med brinnande lampor möta Jesus när han plötsligt kommer för att hämta sin brud.

1. Till det yttre vara alla jungfrurna lika

Om vi skall förstå Jesu liknelse rätt måste vi börja med att lägga märke till den saken. I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Det finns i den kyrkliga konsten målningar som avbildar de fem oförståndiga jungfrurna som världsliga och lättsinniga kvinnor, helt olika de fem enkelt klädda, allvarliga och förståndiga jungfrurna. Men så är det inte alls i liknelsen. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Sömnen är här ingen syndasömn. Det är snarare fråga om den naturliga trötthetens sömn som kommer över alla, fromma som ofromma. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!”

Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor. Om vi översätter det i klartext så rör det som om kristna som var flitiga kyrkobesökare och nattvardsgäster. De bekände sig öppet till Jesus, hans ord och lära. Ingen av jungfrurna förnekade Kristi gudom. Ingen påstod, som många gör i dag, att Bibeln bara är ett uttryck för människors tro på Gud under gångna tider och att vi inte behöver vara bundna av det osv. Till det yttre vara alla rättrogna, goda kristna. Ändå var det något som var fel med hälften av dem.

Aposteln Petrus säger att den yttersta dagens dom, där fåren skiljs från getterna, ”börjar med Guds husfolk” (1 Petr. 4:17). Det bekräftas av liknelsen i dag. Den handlar om kristna, om oss som går i kyrkan, och i synnerhet om oss som tackar Gud för att vi får samlas kring Kristi rena och klara lära och hans oförfalskade sakrament. Det är detta som gör liknelsen så allvarlig. Vi måste alla fråga oss: Kan jag råka ut för samma sak som de oförståndiga jungfrurna och till sist hamna framför den definitivt stängda dörren? Oförståndiga jungfrur kan således mycket väl finnas också i en renlärig luthersk församling som vår, där vi är ytterst noga värnar om Guds Ord, det heliga evangeliet och söndaglig nattvardsgång i en och samma tro på Jesus.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan dem, inte någon som vi kan se. Jesus lär oss att synliga kyrkan på jorden är en blandad skara av sanna kristna och av namnkristna, av levande grenar i vinträdet och av döda grenar. Ogräset finns bland det äkta vetet. Och det står inte i vår makt att skilja dem från varandra. Det är bara Gud, som ser in i hjärtat, som ser var det sanna och levande andliga livet finns bland alla som har lampor och väntar på brudgummen.

Men Jesus som ser och vet allt kan och vill med sin Ande och sitt ord visa dig och mig hur det står till med vårt andliga liv. Och han vill göra det här och nu. Hans liknelse har ett alldeles särskilt ärende till de oförståndiga som lurar och bedrar sig själva, som tror att de är kristna, men inte är det. Om det är fallet med dig, vill Jesus med sin liknelse väcka dig till besinning och göra dig rätt beredd att möta honom när han kommer för att hämta sin älskade brud. Därför måste vi i dag fråga oss:

2. Vad fattades de oförståndiga jungfrurna?

Deras öde vill visa oss hur förfärligt dåraktigt och tanklöst det är att ha lampor men ingen olja. Ingen judisk tärna på Jesu tid skulle komma på tanken att göra något sådant. Därför hajade Jesu åhörare på den tiden säkert till, när han berättade detta och tänkte: Hur kunde de vara så dåraktiga? Men han vill att den som hör liknelsen skall ställa frågan till sig själv: ”Är jag lika dåraktig?”

När ropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, försökte de oförståndiga förtvivlat att få liv i sina lampor, men det gick inte. Lågan flammade upp ett ögonblick men dog strax ut. Oljan var slut, veken hade inget mer att suga upp och krukan med påfyllningsolja var tom. Den hade man inte brytt sig om att fylla. Det är nu de med fasa ropar: ”Våra lampor slocknar!”

Vad gör de då? De söker panikartat hjälp, inte hos Gud, utan hos människor. De vänder sig först till de fem med brinnande lampor och försökte få olja av dem. När det inte gick, rusade de iväg till marknaden för att köpa olja (som om världens olja skulle duga för himmelrikets lampor!). Men när de kom tillbaka var det för sent: dörren var stängd. Förgäves bankade de på den, bönade och bad: ”Herre, Herre, öppna för oss!” Men inifrån hördes bara den allvarsamma rösten som sade: ”Sannerligen säger jag er: Jag känner er inte.” De saknade ett rätt förhållande till brudgummen. De förlitade sig på sig själva och på att de till det yttre var med i den rätta skaran.

Varför kändes inte brudgummen vid dem? Därför att tiden var ute och att han såg att deras hjärtas tro och kärlek hade dött ut under väntetiden. Jesus säger i Bergspredikan, att många på den yttersta dagen skall ropa ”Herre, herre” och åberopa sig på gärningar som de uträttat i hans namn. Deras tro var jag-tro inte tro på Kristus som gjort allt för dem. I Bergspredikan har Jesus budskap till dem som på yttersta dagen åberopar sig på vad de själva gjort: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” – eller ”ni ogärningsmän” som det stod i gamla översättningen – (Matt. 7:22-23). De som förlitade sig på sin kyrklighet och sina gärningar får höra att de är ogärningsmän! Vilken förfärligt obehaglig överraskning på domens dag! Vad säger detta oss? Det säger att oljan aldrig är vad vi gör. Av egna gärningar blir aldrig någon människa rättfärdig inför Gud. Det är Bibelns klara besked (Gal. 2:16).

Vad är då oljan i liknelsen? Det har man funderat mycket på. Oljan är den Helige Ande, som alla kristna får som gåva, säger somliga. Andra säger att den är själva evangeliet om syndernas förlåtelse genom Jesus. Andra åter låter den frälsande tron vara oljan. Liknelsen säger inte vad oljan är. Och ändå anar vi direkt att den står för allt det som gör oss till sanna och levande kristna. Oljan är det andliga liv som Anden skapar hos oss genom att uppväcka tro på Jesus. Det är inte vår fromhet eller våra gärningar och förtjänster som ger oss livet med Gud, utan endast nådens evangelium om frälsningen, om förlåtelsen och rättfärdigheten som Kristus vunnit åt syndare genom sin ställföreträdande död och sin uppståndelse. Men förlåtelsen och livet – måste vi ta emot och med trons veke suga upp om våra lampor skall brinna. Det är bara så vi blir och förblir kristna med brinnande lampor.

Men hade inte de oförståndiga haft god tillgång till oljan i nådemedlen, i själva evangeliet genom vilket Anden skapar och uppehåller tron? De gick ju i kyrkan och firade ofta nattvard med de övriga. Visst hade de det. Men ett fattades dem: tron som endast förtröstade på Guds rättfärdiggörande nåd i Kristus och inte på något annat. De hade evangeliet i Ordet och nattvarden, och de hade det i huvudet, men inte i hjärtat. ”Guds rike består inte i ord utan i kraft”, står det i 2 Kor. 4:20. Orden kände de oförståndiga till, de kunde tala mycket både om tron och det heliga evangeliet, men tog det inte till sig, och så gick de miste om dess kraft till nytt liv. Innerst inne fanns inte någon verklig kärlek till Jesus. Trons kännetecken saknades: kärleken till Jesus och viljan att helt vara hans och låta honom bestämma över deras liv. Kärleken hade kallnat, deras lampor hade slocknat, och de lät sig inte tändas när brudgummen kom.

Hur lätt är det inte att glida över i de oförståndigas skara, börja tänka och tro fel och bli mindre noga med att bekänna sin synd och ta till sig evangelium! Hur lätt är det inte att spela bort sin själs salighet genom att låta annat bli viktigare än oljan, att börja låta olika synder leva ifred och frodas i hemlighet! Allt sådant varnar Jesus oss för i denna liknelse.

Våra lampor slocknar efter ett tag alldeles av sig själva, om vi inte har olja. Vi behöver inte göra något särskilt för att de skall slockna, inte begå någon stor och grov synd eller något sådant, bara ge efter för en smygande likgiltigheten för Jesus och likt de oförståndiga somna in i synden.

Då gäller det att vakna upp i tid innan det blir för sent. Utan trons olja möter vi på den yttersta dagen eller i dödens stund, om den kommer före, ett obevekligt och oåterkalleligt ”Nej – jag känner er inte”. Hur skall du undgå att mötas av detta hemska besked och i all evighet vara utestängd från den himmelska bröllopssalens glädje?

3. Oförståndiga jungfrur kan i dag bli förståndiga

När Herren kommer på den yttersta dagen kan ingen förändring ske. Det är liknelsens klara besked. De oförståndiga försökte få olja av de förståndiga, men det gick inte: den skulle inte räcka, som de förståndiga sade, ”för både oss och er”. Det kanske förvånar oss. Som kristna skall vi ju vara ivriga att sprida vår tro, dela med oss till andra genom att vittna för dem om Jesus. Det är sant, men vi glömmer att denna del av liknelsen utspelar sig på den yttersta dagen. Då är missionens tid ute. Då kan inget ändras, ingen olja och ingen tro kan då plötsligt fixas fram.

De förståndigas glada tro hjälper mig inte när Herren kommer. Då måste min egen lampa brinna. Tron är alltid personlig. Då räcker det inte med någon allmän kollektiv tro eller att man till det yttre är med i kyrkan.

Men i dag kan vi lära av de förståndiga jungfrurna och få del av samma olja som de. Den förståndighet som de ägde, var att de alltid såg till att de alltid hade olja i sina lampor. Redan här i tiden lät de sig konfronteras med det obehagliga ordet: ”Jag känner er inte.” De lät lagen döma dem, göra dem till syndare, skilda från Gud, ställda under den hans vrede och framför den stängda dörren. Och när de då i sin nöd gav upp all tro på sig själva och bara ropade till Gud om nåd och förbarmande, så fann de att det fanns en öppen dörr: Jesus, Guds Son, död och uppstånden för syndare, var dörren till Gud. Anden kallade dem genom evangelium och gav dem nåd att tro evangelium om syndernas förlåtelse. De tog emot Kristi rättfärdighet och blev klädda i bröllopskläder. Så fick de olja i sina lampor. Guds kärlek, utgjuten i deras hjärtan, fick deras tro och kärlek att brinna. Gång på gång kom de sedan tillbaka till Herren med sina lampor för att få påfyllning. På så vis var de alltid vakande och beredda på brudgummens ankomst.

Deras väntan var ingen nervös väntan, fylld av oro för om lamporna när ropet ljöd skulle brinna eller inte. De visste att deras älskade brudgum inte skulle svika sitt löfte. Hans kärlek betvivlade de inte. Deras kärlek präglades av längtan att äntligen få se och möta sin Frälsare. ”Se, brudgummen kommer!” är inget förskräckligt rop för de förståndiga. En brud är inte förskräckt för brudgummen när han kommer – inte om kärleken fört dem samman. De skyndar ivrigt och med glädje till hans möte. Så vill Herren att hans ankomst på den yttersta dagen skall vara för dig och mig.

Låt därför Kristus med sitt ord och evangelium i dag och alla dagar få uppväcka din tro och hålla din kärlek till honom vid liv. Jesus säger till oss att vi skall vara beredda med olja i våra lampor, ”ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.” Rätt beredda är vi när vi förtröstar på Kristi kärlek som gjort allt för oss och av nåd skänkt oss hela saligheten. Det är bara en sådan tro som håller oss vakande och beredda. Amen.

S Bergman (2012)

[^]