Var står jag – bland fåren eller getterna?

Vi har i dag fått höra Jesu egna ord i den stora domsliknelsen om vad som sker, då han kommer för att döma världen. Det sker på jordens sista dag.

Våldsamma och skrämmande ting sker den dagen. Jorden skälver i dödsryckningar, som ett gammalt hus på väg att rasa ihop, solen och månen mister sitt sken och människor grips av skräck och vånda och jämrar sig över vad som håller på att hända med världen. Jesus säger i Matt. 24: ”Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra” (v. 30-31).

Jesus kommer i sin mänskliga natur genomstrålad av sin gudomliga härlighet – samma härlighet som lärjungarna på förklaringsberget fick en kort glimt av. Alla på jorden ser och vet vem han är. Här i domsliknelsen får vi höra att han åtföljdes, inte av en begränsad skara änglar, utan av ”alla” änglar, av hela den himmelska härskaran. Vilken mäktig syn!

Jesus sätter sig som domare på tronen med alla folk församlade inför sig. Alla människor, från Adam till den sist födde är där, alla levande och döda, de sistnämnda har uppstått. Jesu ord: ”De som är i gravarna skall höra hans röst” går i uppfyllelse (Joh. 5:28). Domaren delar med änglarnas hjälp upp de församlade i två grupper, ”som en herde skiljer fåren från getterna”, fåren till höger och getterna till vänster. Detta är själva domen, den slutliga uppdelningen i onda och goda. Den är således klar redan innan domaren tar till orda och motiverar sin dom.

När Jesus kom till jorden första gången kom han som den utlovade Frälsaren. Han gav sitt för liv den ogudaktiga världen för att lösa den från syndens, dödens och djävulens våld. Han lät frälsningens evangelium om syndernas förlåtelse i kraft av hans död och uppståndelse nå ut över hela världen. Intill domens dag hörs hans röst kalla och inbjuda syndare till Gud – han som älskar världen och inte vill någon syndares död, utan att han vänder om och får leva (Hes.18:23). Det är tiden då människor kan höra frälsningens evangelium och komma till tro på honom. Men de kan också förkasta honom och vända honom och Guds stora kärlek ryggen. Jesus tvingar ingen: den som inte vill höra låter han gå.

Men när Jesus kommer som domaren så upphör allt detta. Då kommer ingen undan. Ingen kan då säga nej tack, jag vill inte vara med, gå sin väg och ägna sig åt jordiska fröjder. För då är det slut med allt sådant. Alla på jorden, levande och döda från alla tider, förs samman framför tronen vare sig de vill det eller inte.

I denna stund är rätta ordningen plötsligt återställd i tillvaron, den som djävulen en gång fick människorna att ifrågasätta. Den gudomlige domaren sitter på tronen och människorna står nedanför. Här går människor ofta till rätta med Gud och ställer honom på den anklagades plats. Man säger: ”Hur kan Gud, om han verkligen finns, tillåta så många krig, folkmord, fattigdom, svält och sjukdomar, så mycket förtryck och orättvisor? Han kan ju inte vara allsmäktig!” Så låter det här på jorden från dem som dömer Gud och lägger skulden på honom för allt ont. Ändå är de själva orsak till mycket av det onda som de beskyller Gud för. Hade vi lytt och följt Guds bud som värnar om livet hade världen sett annorlunda ut.

Men på domens dag tystnar alla anklagelser mot Gud. Då finns det inte några ateister, hädare eller förnekare, inga bibelkritiker som ifrågasätter vad Gud i sitt Ord har sagt till oss, inga som upphäver Guds bud och ersätter dem med människobud. Då är det Gud som talar. Och var och en får se sanningen om sig själv och sitt liv. Alla synder mot Guds bud, allt ont som tänkts, sagts och gjorts – gömts och glömts – kommer fram och får sin rättvisa dom.

Här på jorden kan man bli felaktigt och orättvist dömd. Därför ges möjlighet att överklaga och få sin sak prövad i en högre instans. Men på domens dag döms man i högsta instans, och domaren gör inga misstag. Han känner till alla fakta, vet allt och dömer rätt i alla avseenden.

Antingen ställs vi på den högra sidan och få höra: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse”, eller så står vi på den vänstra sidan och får vi höra: ”Gå bort ifrån mig, ni fördömda, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar.” Något mitt emellan finns inte. Detta fyller oss med vånda. Vi vill helst inte tänka på det.

Men låt oss i dag inte fly undan eller sticka huvudet i sanden. Jesus berättade den stora domsliknelsen inte för att vi skall bli fällda utan friade på domens dag. Därför skall vi noga lyssna till den och fråga oss: Vad är det domaren Jesus går efter när han på jordens sista dag dömer oss? Av domsliknelsen ser vi klart och tydligt att vi skall dömas efter våra gärningar. Och det säger oss också Bibeln överallt. ”Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont” (2 Kor. 5:10).

Låt oss nu se närmare på hur domaren Jesus motiverar sin dom över fåren och getterna.

1. Vad fårens gärningar vittnar om

Domaren börjar med att vända sig till fåren och förklarar varför de är evigt välsignade och får gå in i Guds härlighetsrike. Han säger: ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” Och han förklarar vad han menar med detta: ”Allt vad ni gjorde för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Deras gärningar för de minsta bröderna anförs som bevis för att fåren hade en sann tro på Jesus som sin Frälsare. Inställningen till honom är det avgörande i domen.

Lika säkert som det är att vi blir frälsa inte genom tro på våra egna gärningar utan genom tro på Kristi gärningar för oss, lika säkert är det att denna tro aldrig är utan goda gärningar. Det finns inga sanna kristna som inte har sin Frälsare kär, som inte vill följa honom och leva efter Guds vilja. ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död”, står det i Jakobs brev (Jak. 2:26).

I domsliknelsen lyfter nu Jesus fram en särskild sorts gärningar som fåren gjort. Även icke troende, muslimer, buddister och t.o.m. ateister kan göra goda gärningar som till det yttre ser likadana ut som de kristnas. Men det finns vissa gärningar som bara kristna gör, och det är dem som Jesus lyfter fram – gärningarna till hjälp och stöd för hans ”minsta bröder”.

Jesu bröder, vilka är de? Jesus ställde en gång själv den frågan och besvarade den så här: ”Vilka är mina bröder? Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster” (Matt. 12:48-49). Lärjungarna som lyssnade till Jesus och trodde på honom gjorde Faderns vilja.

Fåren på högra sidan är de som genom dopet och tron blivit födda på nytt och fått Jesus som sin broder. Han bor i alla troende kristnas hjärtan. Man möter honom varje gång man möter en kristen. Och allt man gör mot en troende kristen, det gör man mot Jesus. Den som ger ett glas vatten till någon, ”därför att han är en lärjunge”, skall sannerligen inte gå miste om sin lön, säger Jesus (Matt. 10:42). Jesu bröder är således inte alla nödlidande i världen, som man ofta har velat få det till. Dem skall vi som kristna naturligtvis också hjälpa. Men det är inte det Jesus talar om här.

Jesu ”minsta” bröder är de som världen allra mest föraktar och ser ner på för deras tros skull, för att de håller fast vid Guds Ord och Kristi evangelium. För sin predikan om Jesus blev apostlarna och deras efterföljare satta i fängelse, de fick hungra och törsta, blev piskade och slagna. ”Vi har blivit ett skådespel för världen… Folk talar illa om oss… Vi har blivit som världens avskum”, säger aposteln Paulus (1 Kor. 4:9, 13). Så har det ofta varit, i synnerhet för Ordets tjänare som troget lär vad Kristus lär. Dem tar världen avstånd från. Man berövar dem heder och ära och försöker på allt sätt få bort dem.

Vem ger hjälp och stöd åt Jesu ”minsta bröder”? Det gör inga andra än kristna. När aposteln Paulus för Ordets skull blev satt i fängelse fick han besök av en kristen broder som hette Onesiforus. Om detta besök säger han: ”han gav mig ofta nytt mod och skämdes inte för mina bojor” (2 Tim. 1:16). Han kände sig uppmuntrad och styrkt i sin tro, för vars skull han var fängslad. Luther säger i Huspostillans predikan över dagens text: ”Det råder inget tvivel om att den som skall kunna utöva sådana barmhärtighetsverk (dvs. mot Jesu minsta bröder), han måste själv vara en troende kristen.”

Det är värt att lägga märke till att det inte är några stora och i människors ögon märkvärdiga gärningar som det som domaren åberopar som bevis på fårens frälsande tro på honom. Det är enkla gärningar som den enklaste kristen kan göra. Det är gärningar som just ingen finner värda att nämna, inget som skrivs uppskattande ord om i tidningarna. Men också den minsta gärning av detta slag är en bekännelse till Jesus. På domens dag låter Jesus all vår bekännelse till honom, både i ord och handling, träda fram och vittna om att vi hör till hans troende får. Jesus säger: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen” (Mark. 10:32).

Domarens berömmande ord väcker stor förvåning bland fåren: ”När såg vi dig hungrig och gav dig mat? Eller törstig och gav dig att dricka?” osv. frågar de häpet. Vad berodde deras förvåning på? Det berodde inte på att de var omedvetna om att de hjälpt sina bröder. De kände mycket väl till Jesu bud om att älska bröderna. Men de hade inte väntat sig att deras enkla stöd till bröderna skulle få sådan uppmärksamhet på domens dag och av domaren användas som bevis på att de var får i den gode Herdens hjord. De hade aldrig byggt sin salighet på vad de själva hade gjort utan bara på vad Frälsaren gjort för dem. Han var deras rättfärdighet inför Gud.

Ytterligare en sak skall vi lägga märke till i Jesu domsord över fåren. Hos fåren är allt gott, inte en enda synd nämns. Hur kan det komma sig? Även detta visar att tron på evangelium är det allt avgörande på domens dag. Jesu förlåtelse renar från all synd. Det renar också helgonen från de synder som de fortfarande har. De syndar varenda dag och får hela livet kämpa mot sitt kvarvarande kött med dess onda lustar och begär. Ändå kallas de i liknelsen för ”de rättfärdiga”. Som kristna är vi alltid syndare, men samtidigt är vi alltid rättfärdiga inför Gud. Hur är det möjligt? Endast genom daglig syndabekännelse och trons ständiga mottagande av förlåtelse. Gud ser ingen synd hos fåren, han ser dem helt och hållet rättfärdiga i Jesus.

Nu lämnar vi fåren och ser ett ögonblick på

2. Vad getternas gärningar vittnar om

Förvåningen, eller rättare sagt chocken, blir stor på den motsatta sidan, bland getterna, när de får sin dom och får höra att ”den eviga elden, som är beredd åt djävulen och hans änglar” nu skall bli deras hemvist. Jesus räknar upp samma gärningar som för fåren, men med den skillnaden att de inte gjort dem. Getterna kommer med invändningar. De hade ju engagerat sig i stora insatser, kampanjer för fattiga, sjuka, och svältande, för flyktingar och krigsoffer, de hade värnat om mänskliga rättigheter osv. Det är som att de ville säga: ”Jesus, du kan väl ändå inte mena att vi inte gjort något gott? Tänk på allt vi gjort för fattiga och hungriga!” Men Jesus visar att de inte gjort någonting för honom: ”Allt vad ni inte gjort för en av dessa minsta, det han ni inte heller gjort för mig.” De saknade tron och kärleken till Jesus. De hade tro på sig själva och sin godhet och menade sig därigenom vara rättfärdiga. Men de bedrog sig svårt. Getterna kännetecknas av att de inte vill veta av någon frälsning genom tron på Jesus. De vill inte vara beroende av någon annans förtjänst. Det är de för stolta för. För dem är korsets evangelium något förnedrande.

Jesus som hos fåren inte nämner en enda synd, finner hos getterna inte en enda god gärning som håller måttet inför Gud. Allt är besmittat av synd, högmod och självgodhet. Getterna öde är ett skakande bevis på sanningen att utan Jesus blir ingen frälst. Och utan honom kan ingen göra goda gärningar som behagar Gud.

3. Vad blir vårt öde på domens dag?

Det är en fråga som fyller oss med bävan. Kommer vi höra till fåren eller getterna? Kan man verkligen veta det – vara 100 % säker på att inte höra till de förbannade som döms att ”gå bort till evigt straff”? Är det inte förmätet att vara säker? Man kan ju bedra sig. Är det inte bäst att ödmjukt säga: ”Jag hoppas att jag är bland fåren, men säker är jag inte”?

Visst kan man bedra sig och leva i falsk säkerhet. Det gjorde getterna. Du bedrar dig om du tror som getterna. Du bedrar dig om du säger att du tror på Jesus men ändå inte vill leva som han lär utan medvetet lever i synder som du försvarar och inte vill överge. Låter du köttet råda och driva dig till otukt och lösaktighet och annat ont som Paulus ger exempel på i Gal. 6, så må du frukta domen. För det står: ”de som lever så skall inte ärva Guds rike” (v. 21). Men du bedrar dig inte om du tror på Kristi evangelium och vill följa och tjäna honom. Då är du bland fåren.

Jesus vill inte att hans troende får skall vara osäkra om på vilken sida de kommer att stå på domens dag. Han säger: ”Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom, utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5:24). Det betyder att den som hör och tror evangelium redan nu befinner sig bland fåren på den högra sidan. Jesus säger redan i dag till var och en som kommer till honom med sin synd och ber om nåd: ”För dig blir det ingen dom – dvs. ingen fällande dom! Du har övergått från döden till livet redan nu!”

Tänker vi på våra synder bävar vi för döden och den slutliga domen. Den blir den stora och skrämmande osäkerhetsfaktorn i livet. Men kom ihåg att domsliknelsen inte är avsedd att vara skrämmande för den som tar sin tillflykt till Jesus. Tvärtom säger han till dem: ”Du har inget att frukta. Jag förlåter dig alla dina synder och jag gör det inte för att du skall tvivla utan tro och vara viss om att du hör till högra sidans folk.”

När Jesus dömer på den yttersta dagen står de troende inte framför honom, darrande och dödsförskräckta, spänt väntande på utslaget. Nej, redan innan något sägs är fåren placerade på den högra sidan och strålar av fröjd. Aposteln Johannes säger att kärlekens mål är, att vi ”att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen (1 Joh. 4:17). Guds kärlek i Kristus driver ut rädslan och alla tankar på straff. Det gör den inte bara på domens dag utan redan nu. Gud vill att vi skall tro evangelium som skänker oss det goda samvetets frid och visshet om att vi tillhör Gud.

Som döpta och troende kristna som litar på Jesu löfte skall vi inte låta den yttersta domen bli en obehaglig ilning som far igenom oss och fyller oss med vånda och oro. Sådant hör hemma bland getterna, inte bland fåren. Som kristna skall vi tänka på Kristus, hålla fast vid hans ord och löfte ända till slutet och se fram mot domens dag med glad tillförsikt. Då skall helt visst vår Frälsare sätta sig på tronen, vända sig mot oss och säga precis detsamma som han säger till oss i dag i kyrkan, i Ordets predikan och i nattvardens underbara bekräftelse av hans nåd: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt för er från världens begynnelse.” Amen.

S Bergman (2012)

[^]