Kampen mot förförelsen

Lärjungarna frågade Jesus: ”Vem är störst i himmelriket?” Det är en typisk människofråga. Vi har så lätt att tro att himmelriket är till för de stora och att man måste göra stora och ”vuxna” saker för att komma in i det. Men Jesus vänder upp och ner på vårt mänskliga sätt att resonera. Han lyfter fram ett litet barn och säger: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.” För att komma in dit, måste vi inte bli stora, utan tvärtom små och beroende som barn. När vi hör det, händer det att vi försöker göra oss små och hjälplösa som barn. Men det blir inte bra. Det leder bara till ett slags fromt hyckleri, där man försöker göra sig stor med sin litenhet.

Detta att bli liten och hjälplös är något som Gud för oss till genom sitt ord. Det sker när vi ställs inför Guds heliga lag och blir dömda av den. Då blir vi små, då tas all vår inbillade storhet ifrån oss. Lagen förkrossar oss: vi får se att hur vi än försöker, så har vi inget annat att komma med än synd och skam. Det är då som Guds Ande driver oss till Jesus och till att tro på nåden som förlåter allt. Vi får erfara det stora undret, att Jesus rättfärdiggör syndare, inte de stora, starka och duktiga, utan de små, svaga och ynkliga. Det är dem som han tar in i sitt rike, som alltid är ett rike för de små.

Dagens text flödar av Jesu kärlek till dessa små som han vunnit för Guds rike. Hans omsorg om dem känner inga gränser. Det är bakgrunden till hans mycket skarpa och stränga varning till dem som förför: ”Ve över världen som förför… Ve den människa genom vilken förförelsen kommer.” Jesus talar i dag starkt om förförelsemakterna men också om vår kamp mot dem. Vi måste, fasta i tron, stå emot förförelsens förrädiska locktoner, så att de inte för oss bort från Gud och riket för de små. Låt oss nu höra vad Jesus har att säga om detta.

1. Förförelsen är oundviklig

”Förförelser måste komma”, säger Jesus. Så fort en människa har kommit in i Guds rike genom dopet och tron, sätter Satan – eller ”den store draken”, som han kallas i dagens epistel – in alla krafter på att få ut henne ur riket. Han är rastlöst på jakt efter kristet blod.

Men Jesus brinner av harm mot var och en som förgriper sig mot en enda av de små. Han säger: ”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup.” Hans vrede mot förförarna känner inga gränser.

Det är illa när en människa förkastar Jesus och hans frälsning. Men det är ändå värre om hon dessutom aktivt försöker få andra att göra det. Då blir hon skyldig till dubbel synd. De värsta förförarna är ofta före detta kristna. De vill gärna dra över sina forna trossyskon på sin sida. De berättar gärna om sin frigörelse och sitt nya, fria liv. De tycker att vi skall följa dem och är villiga att bistå oss med sina erfarenheter. Men Jesu säger: ”Den som inte är med mig är emot mig och den som inte samlar med mig, han skingrar” (Matt. 12:30). Vi skall ha klart för oss vad förföraren är ute efter: inte att församla kring Jesus, utan att förskingra.

Förförelsen är i dag värre än någonsin. Vi lever i ”drakens tid”, den yttersta tiden, då djävulen har stigit ner till oss ”i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort” (Upp. 12:12). Han fyller därför världen frenetiskt med förförelser och använder sig av alla medel: vetenskap, forskning, teknik, politik, utbildning, litteratur, film, massmedia, TV, internet osv. Biblisk kristendom framställs ofta som skadlig och farlig. Det varnas kraftigt för den. Den förtalas och förvrängs på allt sätt och vis. Samtidigt prisas och förhärligas det liv där människan blivit sin egen gud. Jesus säger: ”Ve över världen som förför!” Och till våra barn och ungdomar, ja, till alla kristna, måste vi säga: Tro inte på allt ni hör, läser och ser, allt som sköljer över er! Var på er vakt! Låt er inte luras och förföras bort från Kristus och hans ord!

Förförelsen kommer inte bara utifrån, från världen. Den kan också dyka upp inom kyrkan. Föräldrar kan förföra sina döpta barn genom att inte ge dem den kristna fostran som de är döpta till. Präster kan bli förförare, när han talar vackert och fint men förtiger och förvränger vad Gud säger i sitt ord. När Jesus säger: ”Akta er för de falska profeterna” (Matt. 7:15), så är det den inomkyrkliga förförelsen han varnar för.

Men förförelsen kommer inte bara utifrån, från världen, och inifrån, från kyrkor som sviker Guds Ord. Den kommer från ett ställe till – från vårt eget hjärta. Fast vi är döpta, troende och kristna, så har vi kvar vår syndiga natur, som inte vill lyssna till Gud och göra vad han vill. ”Köttet”, som aposteln kallar denna del hos oss, låter sig gärna luras i andliga ting. Det är vårt kött som förförelsen vill stärka och utnyttja.

All denna förförelse, som vi nu talat om, är oundviklig här i världen. Vi har hela tiden, så länge vi lever, att kämpa mot en trefaldig fiende: djävulen, världen och vårt eget kött. Det är en kamp på liv och död.

2. Kampen mot förförelsen består i att kunna säga nej

Jesus säger: ”Om din hand eller fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig…”

Logiken i dessa starka ord är svår att förneka. För att rädda livet måste man ibland tillgripa amputation.

Självfallet menar inte Jesus att vi bokstavligen skall gå omkring och hugga av oss olika kroppsdelar. (En del tokar anser att kristna som säger sig vara bibeltrogna borde göra det). I Nya testamentet finner vi ingen skara av enögda kristna som haltar omkring på kryckor. Nej, synden har inte sina rötter i handen, foten eller ögat, utan i hjärtat. Det är där allt börjar, därifrån styrs vad våra händer gör, våra fötter går och vad vi låter våra ögon se på – och det är om det som Jesus talar. Det är i hjärtat som ”amputationen” först måste ske. Det är där som den avgörande striden mot förförelsen och synden utkämpas.

Lika självklart som att en läkare hellre väljer att amputera en svårt skadad fot eller ta bort ett cancerangripet öga än att patienten dör, lika självklart, säger Jesus, skall det vara för oss att undvika andligt farliga ställen eller situationer, t.ex. när vårt öga lockas att se på sådant som förleder oss till otukt, eller när våra fötter dras till sammanhang, där man driver gäck med Guds Ord och kristen tro. Det handlar kort sagt om att kunna säga nej, att lära sig att ”hugga av” i tid och bryta med sådant som vi vet är till förförelse för oss. Ju längre vi väntar, desto svårare blir det. Därför gäller det att göra det på ett tidigt stadium. Vi är ofta dåliga på det.

Men som kristna måste vi lära oss att säga nej, t.ex. till dåligt sällskap som vi vet är till fördärv för oss. Vi måste kunna avstå, säga nej till oss själva, kunna stänga av teven när den förför med omoral, slipprigt och skamligt tal. Vi måste ”riva ut ögat” som dras till nätets porrsajter eller göra oss av med abonnemanget om vi inte klarar att hantera det rätt. Vi måste kunna säga nej till sena fester på lördagskvällar som gör att vi inte orkar gå i högmässa, i vart fall inte i någotsånär vaket tillstånd.

Det gör ont att säga nej ibland, liksom det gör ont att hugga av handen eller foten eller att riva ut ögat. Men hellre den smärtan, än att förlora Jesus och sin själs salighet!

Aposteln Paulus säger i Rom. 12:2: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Detta att ständigt ”pröva vad som är Guds vilja” är viktigt. Det är att öva sig i att fråga: Vad säger Gud om detta i sitt ord? Vad skulle Jesus, han som vi skall likna, ha gjort? På detta sätt övas man i att se vad som är Guds vilja. Ibland misslyckas vi och åker dit. Men då gäller det att genast resa sig i kraft av Guds förlåtelse, lära sig av erfarenheten och inte låta sig förföras igen.

Här, liksom i helgelsen i övrigt, är det skillnad mellan kristna: somliga har kommit längre än andra, och somliga är starkare än andra. För en kan en viss sak vara till förförelse, för en annan inte. Därför skall vi vara lite försiktiga med att döma varandra. Var och en må fråga sig själv: Vad är till förförelse för just mig?

Vi är små och svaga och förförelsens makt stor och stark. Hur skall vi klara oss, hålla ut och vinna seger? Kampen måste föras i tro på evangelium och Guds löften. Annars går vi under. Evangeliet skänker oss nåden som förlåter all synd och Anden som förvissar oss om att vi är Guds barn. Det tröstar oss med att vi är återlösta och döpta till Kristi seger över alla förförelsens makter. I slutet av vår text räcker oss Jesus också Mikaelidagens särskilda löfte om beskydd. Han påminner oss om änglarna.

3. I kampen står Gud och hans änglar på vår sida

Mikaeli är barnens och änglarnas dag. Men texterna har inget skimmer av barnlek och söta änglar. De handlar i stället om Guds barn som lever i en farlig värld och om änglar, som likt ärkeängeln Mikael strider mot draken och slår ned ondskans härsmakt. Jesus säger till världen: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte”. Guds barn, de små, är så betydelsefulla att Gud omger dem med en här av skyddsänglar. Att dessa änglar ser Faderns ansikte betyder att de varje stund är färdiga att på hans bud blixtsnabbt fara ut i världen för att på olika sätt skydda och bistå Guds barn.

Det står om änglarna, att de är ”andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsning”, (Hebr. 1:14). De är våra himmelska livvakter, anställda av Gud för att följa oss, vaka över oss och skydda oss. Läran om änglarna är ingen oviktig lära, eller något som är för barnsligt för vuxna att tro på. Änglarna är en realitet. Jesus själv blev i sin svåra kamp i Getsemane styrkt av en ängel. De uppenbarade sig också vid hans uppståndelse.

Guds änglar kan vi normalt inte se. De har ju ingen kropp. Men om vi hade kunnat se dem, så skulle vi häpna över hur många de är, hur mycken olycka som vi blivit bevarade ifrån genom dem. Vi kanske tänker att vi hade tur som klarade oss ur en knipa eller något otäckt tillbud, men i själva verket har det rört sig om änglavakt.

De som tror på Jesus har alltid Gud och hans änglar på sin sida. I den tron skall vi leva och vara glada, trygga och segervissa mitt en värld full av förförelser. Och när vi en dag, kanske plötsligt i en olycka, rycks bort från detta livet, så är det ingen olycka. Guds änglar är där och gör oss den sista tjänsten: de för själen hem till Gud. Amen.

S Bergman

[^]