Kampen mot synden och förförelsen

Idag firar vi Den helige Mikaels dag. Det är en ovanlig söndag, för den har sitt namn efter episteltexten, där den helige Mikael nämns. Vanligtvis är ju evangelietexten central för en söndags tema, men idag hörde vi om ängeln Mikael i episteln från Uppenbarelseboken. Uppenbarelseboken är den bok i nya testamentet som berättar mest om den osynliga världen. Ja, hela den boken talar om det. Och det är bra att vi har en söndag som undervisar om detta. Ty den osynliga världen är högst verklig.

När jag säger ”den osynliga världen” då menar jag inte att den världen är någonting helt annat än vår synliga värld, att den är något som är helt skilt från och att det inte finns någon beröringspunkt. Tvärtom! Den osynliga världen finns överallt här på jorden. Den osynliga världen, den andliga världen, är en verklighet som kan liknas vid en ytterligare dimension av tillvaron som genomtränger och innefattar allt. Men inte bara att den genomtränger allt, den fortsätter bortom vår tillvaro och binder ihop den med den himmelska världen och änglarna vid Guds tron. Sedan finns det – tyvärr – fler aktörer i den andliga världen, det är djävulen och hans änglar.

En del i vår tid vill inte tro detta. Änglar och Gud och sådant har ju inte observerats av vetenskapen. Och är det inte vetenskapligt, då kan man inte acceptera det. Så tänker man. Och följdriktigt utmönstrar man all religion och alla tankar på Gud, eftersom de är ovetenskapliga.

Denna livsåskådning, att bara tro på det man kan mäta och väga, kallas positivism och grundlades under första halvan av artonhundratalet av den franske filosofen Auguste Comte, och den är fortfarande mycket stark i vårt samhälle.

Att denna världsbild är trång och inskränkt har vi talat om många gånger. Man tar sig vatten över huvudet när man menar sig kunna bli av med Gud och änglar från tillvaron med argumentet att de inte kan uppfattas med vetenskapliga metoder, för de kan inte vägas med våg, inte ses med ögonen och inte mätas med någon typ av instrument eller sensorer.

För med de metoderna kan man inte säga någonting alls om själen till exempel. Därför anser en rättrogen positivist att människans själ bara är resultatet av kemiska reaktioner i hjärnan och inget mer.

Men det finns ett annat dike också. Under nittonhundratalet har det kommit en stark våg av något som vi kallar New Age, nyandlighet, som förvisso har medfört en helt annan öppenhet för andliga värden, men samtidigt öppnat dörrarna för alla möjliga slag av vantro. Det är en väldig blandning av asiatiska religioner, hinduism och buddism som också blandas med våra europeiska bidrag som asatro, spiritism och teosofi. Där finns astrologi, reinkarnation, magi, healing, antroposofi och mycket, mycket annat och det har också kommit moderna tillskott som till exempel dianetik.

Och här visar det sig att människor kan tro på nästan vad som helst. För människor behöver någonting att tro på. Människan är skapad till att tro på Gud, till att leva ett liv som är meningsfullt. Men att bara hålla sig till vetenskapen räcker inte för att förstå livet. Vetenskapen kan aldrig förklara vad som är etiskt rätt och fel och vad som är meningen med livet. Där man menar att vetenskapen är vår enda källa till kunskap, där frodas ateismen. Och ateismen kan aldrig ge en människa frid.

Men om man å ena sidan inte ska vara för skeptisk och kritisk under täckmantel att man är ”vetenskaplig”, så ska man inte heller acceptera vad som helst. På sätt och vis håller vi med ateisterna när de drar ut i korståg mot vidskepelse och myter. Men tänk om bara ateisterna ville se att kristendomen är annorlunda! Kristendomen bygger inte på myter, sägner och sagor, utan på historiska fakta. I Bibeln träder en mängd vittnen fram och talar samstämmigt om Jesus Kristus. Hela Bibeln talar om honom, han förutsades redan vid syndafallet, där det står att kvinnans säd ska trampa sönder ormens huvud. Hela gamla testamentet visar fram mot Messias, Guds smorde. Och alla dessa profetior uppfylldes av Jesus från Nasaret, som förkunnade Guds rike, dog för våra synder och uppstod på tredje dagen för vår frälsnings skull.

Jesus är trovärdig. Bibeln är trovärdig. Så när Bibeln talar om änglar och om en strid i himmelen mellan den helige Mikael och draken, då är det på riktigt. Och Mikael har änglar i sin tjänst, det är det som är anknytningen till vår evangelietext, där Jesus säger Jag säger er att dessa barns änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.

Evangelietexten börjar med att lärjungarna kommer till Jesus och frågar honom vem som är den störste i himmelriket. Vem är den som verkligen förstått Guds vilja? Vem är det största föredömet? Vem är den perfekte kristne?

Med sitt svar vänder Jesus upp och ner på lärjungarnas föreställningar. Får vi människor svara på denna fråga ligger det så nära till hands att vi svarar något i stil med att den störste i himmelriket är den duktigaste eller den smartaste. Den som gjort flest goda gärningar eller den som använt sitt intellekt på ett bra sätt och trängt in i Guds undervisning och läst hela Piepers dogmatik.

Men Jesus tänker inte så. Han tar dit ett barn och ställer i lärjungarnas mitt. Och så säger han något chockerande till lärjungarna: Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni sannerligen inte in i himmelriket. Vi som tänkte att den främste i himmelriket är en som är duktig och berömlig. Men Jesus säger tvärtom att det är den som är liten som är ett föredöme, den som inte åberopar några egna förmågor eller meriter. Guds barn blir man inte när man blir stor nog för att ta emot Jesus, utan när man blivit liten nog.

Så vi som är stora, vi måste fundera på hur vi kan bli små. Och Jesus förklarar det, han säger att vi måste omvända oss. Vi måste ödmjuka oss och bli små. Det är därför vi börjar vår gudstjänst med syndabekännelse och ber: Jag fattig, syndig människa… Så kommer vi till Gud utan någon egen förtjänst, vi kommer och ber att Gud ville ta all vår synd ifrån oss och i stället skänka oss sin rättfärdighet. Kanske tänker du att du inte förstår varför man ska ha kvar den där gamla syndabekännelsen, kanske tänker du att den inte angår dig egentligen. Men tänk då efter om du är en syndare eller inte. Är du rättfärdig eller är du en syndare när du ser på dig själv? Är du god och osjälvisk? Du är säkert inte värre än de flesta, du är nog minst lika hygglig som alla andra. Men det är inte svar på frågan. För frågan var inte om du är lika bra som alla andra, utan frågan var om du i dig själv är rättfärdig. Att vara rättfärdig är att vara fullständigt perfekt, helt och hållet utan fel.

Om du finner att du är rättfärdig, fullständigt perfekt, helt och hållet utan synd, då klarar du dig utan den kristna tron. Då ska du inte hyckla, utan snarast begära utträde ur församlingen. För att hyckla är en synd, och det hade du ju ingen.

Men om du finner att du är en syndare, då har du kommit rätt! Ty Guds församling består av fattiga, arma syndare som vill omvända sig från synden. Inte så att omvändelsen är något som vi ska prestera, för det kan vi inte. Men om du vill bli fri från synden och istället ta emot rättfärdigheten från Gud som Jesus Kristus vunnit på korset, då är du en kristen. Då tror du på Gud, då tror du på Jesus. Och då är du en i skaran som ödmjukar sig och blir som ett barn. Som Jesus sa: Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.

I nästa vers säger Jesus Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Så vi ska alltså ta emot varandra i Jesu namn. Kristna ska inte försöka vara kristna på egen hand. Därför finns den kristna församlingen. Den kristna kyrkan är en gudomlig instiftelse. Där, i kyrkan, finns ämbetet, där ljuder Ordet och där förvaltas sakramenten. Rent organisatoriskt kan det se ut på olika sätt, det finns inga föreskrifter i nya testamentet om någon särskild organisationsform. Det finns de som säger att den kristna kyrkan bara får organiseras som lokalförsamlingar, men man har inte kunnat visa för mig var denna föreskrift skulle stå i Bibeln. Vår lutherska bekännelse beskriver kyrkan så fint, det står i Augsburgska bekännelsens åttonde artikel som har överskriften Vad kyrkan är:

Fastän kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, trots att i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. […] Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

Så ser vi att den synliga kyrkan och den osynliga kyrkan är två sidor av samma sak. Kristi kyrka består av hans utvalda, gemenskapen av alla sanna kristna jorden runt. Där Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas, där är kyrkan, för det är där de kristna finns. Där sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, där är kyrkan.

Och det är alltså i kyrkan vi tar emot varandra i Jesu namn, och då tar vi emot Herren Jesus står det i vår text. Aposteln Paulus skriver också om detta i Romarbrevets femtonde kapitel: Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er, till Guds ära. (v 7). Och han utlägger detta i samma kapitel och förklarar att de kristna ska tjäna varandra och sin nästa. Motiveringen är denna: Kristus tjänade inte sig själv utan bar våra svagheter (v 3). Detta är en förebild för oss, och därför ska vi också tjäna varandra. En annan aspekt av att leva i kyrkan uttrycker Paulus på samma ställe så här: må Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader (v 5f). Så är vi alltså förenade i inbördes tjänande och i endräktigt prisande av Gud när vi tar emot varandra i Jesu namn.

Sist i vår text varnar Jesus för förförelser: Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. […] Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Vi ser här hur inträngande Jesus varnar för synden. Vi har alltför lätt att negligera synden och mena att den inte är så farlig. Men om du accepterar synden, kan den förleda ditt syskon i tron eller dig själv. Hugg av synden och kasta den ifrån dig, säger Jesus. Ingenting jordiskt är så viktigt att det ska få skilja oss från Jesus. Ingenting jordiskt är så viktigt för en kristen att det ska få bli en broder i tron på fall.

I kyrkan får vi lämna vår synd till Jesus och vi tar emot varandra i Jesu namn. Vi tar emot Herren Jesus själv i eucharistin, i brödet och vinet får vi hans kropp och blod och förenas alltmer med honom och vi förenas då också alltmer med varandra. Men synden, den flyr vi allt vad vi kan. Och den synd som ändå finns kvar i allt vi gör, den lämnar vi till Kristus. Så blir det för oss som psalmisten säger:

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd
och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare
utan har sin glädje i HERRENS undervisning
och begrundar hans ord dag och natt.
Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar,
vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar.
Allt vad han gör lyckas väl.
Så är det inte med de ogudaktiga, de är som agnar som vinden för bort.
Därför skall de ogudaktiga ej bestå i domen,
ej syndarna i de rättfärdigas församling.
Ty HERREN känner de rättfärdigas väg,
men de ogudaktigas väg leder till fördärvet. (Ps 1)
Amen.

J Fjellander

[^]