Den vitklädda skaran

Uppenbarelseboken, som vår text i dag är hämtad från, är en bok full av bildspråk som beskriver kyrkans och helgonens kamp, strid och seger under den yttersta tidens vånda fram till Kristi återkomst. Den talar i starka bilder om den andliga kampen mot den stora draken, vilddjuret och mot Antikrist, som tränger in i kyrkan och förnekar Kristus och hans evangelium. Allt detta sker i ett antal dramatiska akter där sju insegel bryts och sju basuner ljuder och sju vredesskålar utgjuts över jorden. Aposteln Johannes fick se detta drama i en syn medan han var på ön Patmos, en liten ofruktbar klippö i Egeiska havet, dit han blivit förvisad i samband med kejsar Dominitianus förföljelse av de kristna på 90-talet. Det sjunde kapitlet är en liten mellanakt mellan två andra akter. Den är given som tröst för Guds folk på jorden. Den visar fram mot målet: den himmelska härligheten hos Gud. I dag får vi genom Johannes en inblick i den världen. Vad är det då vi får se?

1. Himlen är befolkad av en stor, vitklädd skara

Det är det första Johannes gör oss uppmärksamma på. I början av kap. 7 nämns en skara på 144 000 som förses med ett sigill så att de skyddas och bevaras för straffdomar som skall övergå världen. 12 000 från varje stam av Israels tolv stammar förses med detta sigill. Tillsammans blir det 144 000. Tolvtalet är såväl det gammaltestamentliga som det nytestamentliga gudsfolkets eller kyrkans tal. Det omfattar alla som tror på Jesus Kristus, korsfäst för världen. Det är ”Guds Israel” i alla tiden (Gal. 6:16).

Siffrorna i Uppenbarelseboken är symboliska och får inte tas bokstavligt, som t.ex. Jehovas Vittnen gör. De menar att exakt 144 000 trogna vittnen får evigt liv i himlen, där de får regera med Kristus, medan de övriga får nöja sig med evigt liv på jorden. Det innebär att kvoten av de frälsta i himlen redan torde vara fylld. Men fortsättningen av kap. 7 visar hur fel man kommer, när man gör symboliska talsignaturer till faktiska tal. Av vår text ser klart vi att de frälsta i himlen är långt fler än 144 000.

Det står: Jag, Johannes, såg en stor skara som ingen kunde räkna ...” Han såg Gud på tronen, han såg bredvid honom Lammet, världens Frälsare, han såg runt tronen de fyra sexvingade väsendena som dag och natt ropade ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige” (Upp. 4:8) och han såg de 24 äldste – dessa har man har sett som ett kollegium av änglafurstar som representerar Israels tolv stammar och Lammets tolv apostlar. Alla dessa föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud. Men det var inte allt. Det som Johannes alldeles särskilt lägger märke till och först nämner är att denna himmel med Gud i centrum är befolkad av människor. Den är full av dem, inte av några få utan av en oräknelig skara.

Det vi ser är en underbar uppfyllelse av löftet som Gud en gång gett åt Abraham. Till honom hade han sagt: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli” (1 Mos. 15:5). Så stort skulle det av Gud välsignade folket bli. Det är denna väldiga skara som vi får se i Johannes syn. Himlen är befolkad inte av vissa kyrkor eller av folk från s.k. kristna länder. Den är full av människor ”av alla folkslag och stammar och länder och språk”. Det är den universella, heliga kristna kyrkan som Guds Ande samlat under tidens gång och som består av dem som trott evangelium som genom apostlarnas ord spritts ut över hela världen, där den ibland vuxit och ibland minskat. I den allra yttersta tiden skall den trogna kyrkan vara ytterst liten och stå på randen till undergång. Jesus själv antyder detta när han vid ett tillfälle frågade: ”Skall väl Människosonen, när han kommer, finna sådan tro på jorden” (Luk. 18:8). Vilken tro då? Den apostoliska tron på Jesus och hans ord och löften som ofelbart sanna. Den tron skall i yttersta tiden vara sällsynt. Men vår inblick i himlen i dag visar att den sammanlagda skaran från olika tider är för oss oräkneligt stor. Endast Gud som ser in i hjärtanas värld över hela jorden i alla tider ser hur stor den är. Han ser var den frälsande tron finns. Han ser hela skaran, har dem uppskrivna i livets bok och håller reda på varenda en. Ser han dig och mig i denna skara?

Människorna i den stora skaran ”är klädd i vita kläder” och de har ”palmblad i sina händer”. De vita kläderna symboliserar renhet. De står för syndernas förlåtelse som Jesus vunnit åt världens alla syndare. Det är en dräkt som helgonen fick i sitt dop och varje dag var klädda i genom tron. Under deras livstid på jorden överskylde den deras synder, som Gud inte tillräknade dem. Istället såg han dem rättfärdiga i sin Sons rättfärdighet. Synderna var dock en realitet i deras liv och fick bekämpas under hela livet. Men här i himlen symboliserar den vita dräkten något mer och större än på jorden: de vitklädda helgonen i himlen är alltigenom rena och syndfria. Ingen enda synd finns kvar att bekänna och bekämpa.

Också palmerna i händerna har en djupare betydelse. Svängande palmblad har i alla tider varit symbol för triumf och seger. De som bär palmer i händerna i himlen, är de som på jorden trodde och bekände: ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus” (1 Kor. 15:57). Här var det kamp och strid, växlingar mellan nederlag och segrar, men här i himlen är det idel segerglädje.

Ändå återstår det ytterligare ett stycke av den himmelska härligheten och segerglädjen som vi inte får se i denna syn. Inblicken i himlen som vi får i vår text är förlagd till tiden före Kristi återkomst. Men när han kommer och den yttersta dagen infaller sker segerns slutsteg: kroppens uppståndelse och förening med själen i himlen. Då är frälsningsverket slutfört och den nya skapelsen fullbordad. Den gamla jorden går under och en ny jord väntar.

På den dagen kastas djävulen och hans anhang i den eviga elden, som ”är beredd åt djävulen och hans änglar”, som Jesus säger (Matt. 25:41). Gud har aldrig berett något helvete för människor hur stora syndare de än är. Han har i ofattbar kärlek berett dem rum bland helgonens skara. Det har alltid varit hans mål. Att människor ändå gör djävulen och hans anhang sällskap är deras eget val. Gud har gjort allt för att rädda oss från detta öde. Han har sänt sin Son till försoning för all synd. Han räcker oss syndare gång på gång handen till räddning och kallar oss genom evangelium till tro och evigt liv. ”Hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning?” frågar sig Hebreerbrevets författare (Hebr. 2:3). Det säger sig självt, att om vi inte tar vara på den är det ute med oss.

Det andra vi skall notera i den himmelska synen är detta:

2. Den vitklädda skaran kommer ur den stora nöden

En av de 24 äldste frågade Johannes: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån har de kommit?” Svaret ger han själv: ”Det är dessa som kommer ur den stora nöden ...” – eller ”den stora bedrövelsen” som det står i äldre översättningar.

Vad är det för nöd eller bedrövelse? Det är inte den skapade världen och tillvaron i allmänhet. Jordelivet i sig är ingen stor bedrövelse. Människor älskar det och klamrar sig fast vid allt gott och skönt som livet på vår fantastiska planet bjuder på. Man dyrkar det hängivet, mer än Skaparen själv. Den stora nöden eller bedrövelsen är något annat. Det är den nöd som uppstår, när helgonen på jorden bekänner sin tro, när kyrkan förkunnar det sanna evangeliet klart och oavkortat och kallar människor till omvändelse och tro. Det är den nöd som består i att bli föraktad, hatad och avskydd och förföljd för att man envist håller fast vid Kristi ord och lära. Den sista av Jesu saligprisningar i Bergspredikan understryker att helgonen alltid är betvivlade och motsagda: man ”ljuger och säger allt ont om er för min skull” (Matt. 5:11). De sanna helgonen hyllas aldrig av världen. De är ständigt misstänkliggjorda. Världen föraktar och hatar dem – allra mest för deras tro på Bibelns evangelium, för att de låter all frälsning bero på Jesus som den ende Medlaren och Försonaren mellan Gud och människa. Sånt vill man inte veta av. Världen vill berömma sig av sig själv och sina gärningar, inte av någon korsfäst Jesus.

För sin tro på Jesus har många helgon fått betala med sitt liv. De har blivit martyrer, blodsvittnen. Så är det fortfarande i dag. På många hålla är det livsfarligt att bekänna sig till kristen tro. Hälften av Iraks kristna har på senare år flytt landet på grund av förföljelse. Vi hör om kristna gudstjänstbesökare som dödats vid attentat mot kyrkor i Bagdad, Egypten, Nigeria och andra ställen. I Nordkorea sitter mellan 50 och 70 tusen kristna i fångläger. Somliga menar att kristna i dag börjar bli den mest förföljda religiösa gruppen i världen.

Kristna har mer bedrövelse än världens barn. Så har det alltid varit. ”Vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike”, sade Paulus och Barnabas till några nybildade församlingarna i Mindre Asien, som ganska snart upptäckt, att det inte alls var så härligt att bekänna Jesus som man först hade trott (Apg. 14:22). Bedrövelser för trons skull är inte undantag utan normalt för kristna. Det är deras kännetecken, att de betraktas som av högmod förblindade dårar som inbillar sig att de äger den enda saliggörande sanningen om Gud.

Varför betonade både Jesus och apostlarna så ofta detta med kors och bedrövelser för trons skull som hans kristna måste utstå? Därför att bedrövelser leder till anfäktelser, och dessa utnyttjar djävulen för att få oss att avfalla från Skriftens Jesus. Vi måste därför ständigt lära oss att utstå nöd och bedrövelse, öva oss i tron och låta Gud bära oss igenom så, som han gjorde med helgonen som nu är i himlen.

Men här gäller det också att komma ihåg att inga bedrövelser, vare sig stora eller små, gör oss till kristna. Vi får aldrig tänka så här: Så mycket svårt och bittert som jag fått utstå för min tros skull måste väl ändå ge mig en plats i helgonens skara. Nej, hör vad äldsten framför tronen säger: ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt.” Med andra ord: alla som tror på Lammets blod, vilket är detsamma som att tro på Kristi, Guds Sons, död och försoning på korset, de har i kraft av detta offer renats och blivit heliga inför Gud. Inget annat än Lammets blod har öppnat himlen för dem och gett dem tillgång till Guds tron och den himmelska saligheten.

Till sist några ord om helgonens himmelska tillvaro.

3. Vad den vitklädda skaran gör i himlen

För det första: Helgonen står inför tronen och tackar Gud med hög röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” Det var deras sång också på jorden. Ingen sjunger Guds och Lammets lov i himlen, om de inte gjort det redan här på jorden. Är det ditt hjärtas sång, så är även du ett helgon. Men här är vår lovsång alltid anfäktad och ofullkomlig. I himlen finns inga missljud i den. Där ljuder den rent, klart och alltigenom äkta. Helgonen sjunger Guds och lammets lov som aldrig förr.

Vidare sägs det om helgonen, att de ”står inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel.” Jag har mött en del som tycker att det där låter väldigt tungt och tröttsamt. Tänk att i all evighet stå upp och lovprisa och tjäna Gud utan minsta sittpaus! Det är väl inget att se fram emot och längta efter! Felet vi gör när vi tänker så, är att vi överför våra begränsade jordiska föreställningar på livet i himlen. Men där är allt helt annorlunda. Tid och rum fungerar inte som här. Själarnas tillvaro i himlen är ofattbar och dess glädje kan bara anas med hjälp av ett bristfälligt bildspråk som inte kan täcka verkligheten.

I himlen tröttnar helgonen aldrig på att sjunga Guds lov. De som står framför tronen funderar aldrig på att de står eller har stått länge. I den himmelska symboliken sitter det högsta majestätet, himlens och jordens Herre, på tronen. Hans folk står. Det är ju som sig bör. Så gör för övrigt även vi i kyrkan: Vi står upp när Gud, den Högste, talar till oss i de heliga texterna.

I himlen är det en ofattbar glädje att med hela sin varelse kunna ge sig hän i kärleken till Gud som älskat oss så. Förhållandet mellan Gud och hans kyrka beskrivs i Bibeln ofta under bilden av en älskande brud som möter sin brudgum. Hur härligt är det inte när älskande som av olika omständigheter tvingas leva skilda från varandra under längre tid och bara kunnat ha brev- eller telefonkontakt äntligen får träffas och se varandra! I Bibeln är ett väsentligt drag i saligheten att få se och skåda Gud sådan han är. Ja det är den djupaste orsaken till helgonens salighet. Att få se Gud, inte som här, fragmentariskt och som i en gåtfull spegel, utan ansikte mot ansikte, dvs. ohöljt, och att genomstrålas av hans härlighet är något ofattbart stort för oss som ännu bor i syndens värld. Det handlar, som aposteln säger, om ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor. 2:9). Vi har ännu inte upplevt den verkliga härligheten och den rena, fullkomliga och allt genomträngande kärleken. I vårt nuvarande tillstånd hade det blivit för mycket för oss. Men i himlen är det annorlunda. Där har helgonen inga som helst problem med att uppleva den eviga saligheten hos Gud. De tröttnar aldrig.

Helgonen i himlen som natt och dag tjänar Gud och i allt gör han hans vilja, är inga förtryckta slavar. De är föremål för Guds ständiga kärlek och omsorg. Han slår upp sitt tabernakel över dem, en symbol för att intet ont mer skall drabba dem. Aldrig mer skall de hungra eller törsta, sörja eller gråta. Lammet är deras herde som leder dem till livets vattenkällor. Och Gud beskrivs i slutorden med en underskön bild som en mor som torkar bort sina barns tårar. Där Gud i himlen gör det, gråter man aldrig mer.

Den inblick i helgonens värld, som Gud i dag har gett dig, har du fått för att du skall låta dig föras in på helgonens väg, eller om du redan är där, att du förblir på den mitt i alla dina bedrövelser. Gud kallar oss alla till omvändelse och tro. Han vill se oss i den vitklädda skaran redan här och nu och uppväcka vår längtan efter att få uppleva helgonens sällhet i himlen hos Gud. Det är verkligen något att se fram emot – och förfärligt tragiskt att gå miste om. Amen.

S Bergman

[^]