Jesu första predikan

Andra söndagen i Advent kallas ibland för ”Lilla Domssöndagen”. Den påminner oss om att Herrens stora dag är nära, och att det alltid gäller att vara beredd på den, så att den inte kommer över oss som en obehaglig överraskning.

I dagens evangelium beskrivs dramatiskt hur det skall vara, när den yttersta dagen bryter in, hur solen, månen och stjärnorna kommer i olag, hur jorden skakar och skälver, havet är i uppror, och hur människorna grips av ångest och förskräckelse inför det som håller på att drabba världen. Då kommer också kyrkan eller Guds rike, som här i tiden levt fördolt under korset i förakt och vanära, att bryta fram i all sin härlighet. Vår salighet hänger då på om vi är med i riket eller inte. Det gäller, som vi hörde i evangeliet från altaret; att ”kunna bestå inför Människosonen” (Luk. 21:36).

Det är mot denna bakgrund som vi i dag lyssnar till vår korta predikotext: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” Det är den första kända offentliga predikan som vi har av Jesu mun. Evangelisten Markus, som var aposteln Petrus lärjunge, har hört honom berätta om denna predikan och återger här dess huvudpunkter.

Jesu predikan har ett ämne som han sedan ständigt återkommer till. Han predikar om riket, om hur man kommer in i det och hur man lever i det. Och denna predikan gav han sedan till sin kyrka att predika intill tidens slut.

Låt oss i dag se närmare på Jesu första predikan. Den har tre delar.

1. Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här

Aposteln Paulus säger i Galaterbrevet: ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:4-5). Jesus kom till världen, när Guds tid var inne för att uppfylla löftena om Frälsaren, han som skulle gå in under lagen i syndares ställe för att friköpa dem.

”Tiden är fullbordad”, så öppnar Jesus sin predikan. De gammaltestamentliga profeternas tid var slut. Johannes Döparen var gränsprofeten, precis i skarven mellan gamla och nya förbundet. Han var den siste som profeterade om den kommande Messias, och han blev den förste som kunde peka ut honom och säga: Nu har han kommit. Där är han! ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29).

Fast Johannes var vägröjaren för Jesus och en stor Herrens profet fick han sluta sitt liv i en smutsig fängelsehåla. Han ville bereda väg för Herren hos hög och låg, också hos landsfursten Herodes som öppet levde i äktenskapsbrott med sin brors hustru. Johannes gick därför upp till honom och sade: ”Det är inte tillåtet för dig att ha henne” (Matt. 14:4). För det blev han satt i fängelse och snart halshuggen. För honom var det ingen olycka. Hans uppgift var slutförd och han gick in i sin Herres glädje.

Nu tog Jesus vid. Fängslandet av Johannes blev signalen för Jesus att träda fram och börja sin offentliga verksamhet. Det gör han genom att predika: ”Guds rike är nu här.” Intill slutet av sitt jordeliv, talade Jesus om sitt rike. Vi hörde på första Advent om Jesus möte med Pilatus. Denne var rädd att Jesus var någon slags kung som kunde hota det romerska imperiet. Men Jesus lugnade honom med orden: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh. 18:36).

Guds eller Kristi rike är inget synligt, jordiskt rike, som man kan peka ut och säga: ”Se, här är det! eller: Där är det!” (Luk. 17:21). Det är ett andligt rike i människans inre. Där Jesus får komma in och regera i en människas hjärta, där är Guds rike. Många kallar sig kristna, men få vill ha honom som regent över sig. Man vill inte lyda och följa honom i allt, utan sorterar bort det som inte passar. Så kan vi inte leva i Guds rike.

Utan kung eller regering finns inget rike. När Jesus i sin första predikan sade att Guds rike nu var här, så menade han att rikets konung var här. ”Med mig har det kommit”, var hans budskap. Messias var nu inte längre Konungen och Frälsaren som skulle komma. Han stod mitt ibland dem.

Det var ett makalöst påstående som gjorde människorna häpna och förundrade, men också upprörda och förargade. Han måste vara från sina sinnen, som trodde att han var Messias, Guds Son! tänkte många. Men andra kunde inte komma ifrån att det var något särskilt med denne man. Han talade som ingen annan och gjorde sådant som ingen annan kunde göra. Med sitt blotta ord drev han ut onda andar, botade sjuka, uppväckte t.o.m. döda. Överallt där han gick fram vek det onda undan och människor befriades från sådant som bundit och plågat dem i åratal.

I religionens värld finns det en hel del tal om ”riket”. Genom hemliga och mystiska ritualer kommer man in i riket och får kontakt med andliga krafter som man kan använda sig av. Hitlers ”tredje riket” hade religiösa undertoner. Det görs filmer på olika teman om ”riket”. Även den i dag så vanliga privatreligiositen, där man söker Gud på sitt eget vis, ”utan präster och kyrka, utan Jesus och tal om synd och försoning”, finns föreställningar om Guds rike. Man ser det som något som finns i alla människor. Ja, den gamla gnosticismen under fornkyrkans tid dyker upp igen, den som säger att människan innerst inne är gudomlig. Det gäller bara att få ”gnosis”, andlig kunskap om det. Detta tilltalar många människor i dag. Man söker Gud i sig själv och hoppas att finna ljuset i sitt inre.

Men så predikade inte Jesus om riket. Det finns ingen ren och god gudomlig kärna i människan. Hon har fallit i synd och bär på ett djupt fördärv som hon själv inte kan befria sig ifrån. Ett ont, gudsfrånvänt sinne, fullt av högmod och omåttlig egoism finns i vårt inre, inte Gud. Detta kallade Jesus för ”köttet” (Joh. 3:6). Inget i oss kvalificerar oss för Guds rike. Aposteln Paulus säger: ”Jag vet att i mig, dvs. i mitt kött, bor inte något gott” (Rom. 7:18). Detta onda har Guds fiende Satan planterat i oss och gjort oss till syndens slavar. Men just därför sände Gud sin Son till världen för att friköpa oss och föra oss in i Guds rike. Ordet ”friköpa” är hämtat från den tidens slavhandel. Den som råkat ut för olyckan att bli slav kunde bli fri, bara det fanns någon som ville betala vad det kostade att köpa ut honom. Att bli friköpt var en slavs dröm. Om någon köpte en slav, och sedan sade: ”Jag har köpt dig, och nu ger jag dig fri!”, så blev han friköpt. Just så säger Jesus.

Han har friköpt oss med sin död och uppståndelse. Det är hans rikes grundval. Han har betalat för oss. Han har inte betalat djävulen något. Tro inte det! Han har inte försonat oss med denne onde potentat. Han har försonat oss med Gud genom att med sitt liv betala för våra synder. Vi hörde nyss. att han blev ”ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.” Han har i vårt ställe gått in under lagens alla krav, dess dom och straff. Han har gjort det inte för sin egen del utan för vår skull.

Detta är ur en synvinkel en dom över oss människor: vi är fångna i synd och död och kan inte befria oss själva. Men samtidigt är det en underbar inbjudan. ”Guds rike är nu här” betyder att du här och nu kan bli fri från allt som trycker ner, binder och förslavar dig. Det är ett ofantligt stort erbjudande till alla syndens slavar i vår värld.

Hur kommer vi in i detta frihetens rike? Jesus säger:

2. Omvänd er!

Omvändelse är ett centralt begrepp i Bibeln. Det grekiska ordet som i NT är översatt med omvändelse betyder egentligen sinnesändring. Att omvända sig, eller ”göra bättring”, som det ofta hette förr, innebär alltså att man ändrar sig och får ett annat sinne – framför allt att man ger upp alla egna försök att genom egna gärningar vinna Guds rike.

Vi brukar säga att omvändelsen består av ånger och tro på syndernas förlåtelse. Och det är rätt. Så talar Bibeln ofta om den, men ibland använder den ordet i snävare mening och betecknar då bara den första delen av omvändelsen: ångern. Så är det här i Jesu första predikan. När han säger: ”Omvänd er!”, betyder det: Ångra er! Och detta säger han till alla utan undantag. Varför? Därför att, som Paulus säger: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23).

Vad är ånger? Det är något allmänmänskligt. Alla har någon gång känt besvikelse och sorg över att man handlat som man gjort. Man skäms och känner skuld. Ofta gör man det med tanke på vad andra skall tycka och tänka om en. Världen och omgivningen ställer hårda krav: man får inte göra bort sig, man måste lyckas i livet, måste vara som alla andra, hänga med och göra det som andra gör. Gör man inte det känner man sig värdelös och misslyckad. Självkänslan får sig en knäck.

Men den ånger som Jesus talar om här är något annat. Det är en sorg och förtvivlan inför Gud: man är ledsen och bedrövad över att man brutit inte mot världens och omgivningens bud utan mot Guds bud. Aposteln kallar den för ”en sorg efter Guds vilja … som leder till frälsning.” Det gör inte världens sorg: den ”leder till död” (2 Kor 7:10). Ångern efter Guds vilja börjar bli alltmer sällsynt. Vad beror det på? Det beror på att gudsfruktan, respekten för Gud och det heliga, är på väg att försvinna. Vi tar inte Guds bud på allvar och fruktar inte den Gud, vars helighet är som ”en förtärande eld” (Hebr. 12:9).

Advent är en av kyrkoårets bottider, en förberedelsetid för julen, då vi skall rannsaka oss själva och röja undan det som hindrar oss att ta emot Frälsaren som föddes i Betlehem. Kyrkan är klädd i violett, omvändelsens eller botens färg. Sådana beredelsetider är mänskliga ordningar, men vi behöver dem, eftersom vi som kristna fortfarande har ett kött som inte alls vill ändra sig, inte bikta sig inför Helig Gud och sin biktfader och ta emot avlösning och få ny kraft att leva som rikets barn.

Att leva i bot och bättring låter dystert och tungt. Men det är det inte. Det är ett friskt och hälsosamt liv som ger kraft och glädje. Det finns alltid hopp för en människa som ångrar sig. Men vi skall komma ihåg att vi inte kan köpa oss Guds nåd, inte med någonting, inte ens med vår ånger. Ångern är inget vi ger Gud, utan den kommer av den syndakännedom som Gud ger genom sin Ande och sitt ord. När Jesus säger ”Omvänd er”, så säger han, att vårt liv inte är som det skall vara. Vi bryter mot Guds bud. Det är mycket allvarligt. Och det slutar i evig olycka om vi inte vänder om, förtvivlar om oss själva och ropar till Gud om förbarmande.

Kristus har friköpt oss helt och fullt. Ändå är ångern viktig och nödvändig. För det är bara den som ångrar sig som tar till sig den sista och avgörande punkten i Jesu predikan.

3. Tro evangelium!

Det är vad Jesus säger till dem som ångrar sig, inte till några andra. ”Tro evangelium!” Det är dit han alltid vill föra oss. Hans ”Omvänd er!” säger oss att vi är sjuka som behöver läkare. Evangelium är det glada budskapet om botemedlet som räddar livet på oss bara vi tar emot det.

När Jesus säger sitt ”Tro evangelium!”, så skall vi ta honom på orden. Varför skulle vi inte göra det? Han har ju gett sitt liv för att friköpa oss! Varför skulle vi inte ta emot fribrevet, när han räcker oss det som sin gåva? Han bedrar oss inte. Är det någon vi kan lita på så är det han. Ändå har vi svårt för att tro och verkligen ta till oss evangelium. Men Guds Ande kommer till vår hjälp, ger oss inre förvissning att det Jesus säger är sant, att han ger vad han lovar, att evangeliet gäller just mig hur usel och misslyckad jag än är. Så får vi genom att höra evangelium nåd att tro det och våra hjärtan fylls av tacksamhet och glädje. När vi tror, har Jesu predikan nått sitt mål. Den skänker oss friden med Gud, gör oss till hans barn som lever för Gud i hans rike här i tiden och som skall kallas in hans härlighetsrike när Människosonen plötsligt kommer på himlens skyar.

Det är detta omvändelseliv som Jesus kallar oss att leva varje dag, hela livet. Det är det liv vi är döpta till. Det är det liv som gör oss vakande och beredda på Herrens dag. Vid tidens slut eller livets slut är vi antingen med i riket eller står utanför.

Jesus säger: ”Den som håller ut intill slutet skall bli frälst” (Matt. 24:13). Gud give oss alla nåd att ta till oss Jesu första predikan och hålla fast vid den ända till vår sista stund på jorden. Amen.

S Bergman

[^]