Julbön med Johannes Döparen

Vi har tänt det fjärde och sista adventsljuset. Det talar till oss och säger, att julen är nära eller att ”Herren är nära” som är rubriken över denna söndag. I år infaller fjärde Advent två dagar före juldagen. Vi är mycket nära vår Frälsares födelsedag.

Men det är också mycket annat som är nära och uppfyller människors tankar i juletid. Det goda julbordet är nära, tänker en del. Julklappsutdelningen är nära, tänker alla barn förväntansfullt! Många vuxna ser fram mot några dagars ledighet, kunna sjunka ner i en fåtölj, läsa en god bok, träffa släkt och vänner osv. För andra är julen en ganska plågsam tid då den stora ensamheten är nära, då alla andra är glada, men inte jag. Men till oss alla – vad vi än väntar eller bekymrar oss för – vill Skriftens ord nå fram med budskapet: ”Herren är nära.”

Jesus är ett märkligt födelsedagsbarn. I vanliga fall ger man ju gåvor åt den som fyller år. Men här är det födelsedagsbarnet själv som ger gåvor. I dag kommer han som föddes i Betlehem oss nära och frågar efter vår andliga önskelista. Vad vill du att jag skall ge dig? ”Låt Gud i allt få veta era önskningar”, uppmanar oss aposteln i dagens epistel (Fil. 4:5-6).

Sista gudstjänsten före jul brukar ofta kallas julbön. Predikotexten handlar om Johannes Döparen i slutet av hans verksamhetstid och det vittnesbörd om Jesus som han då gav sina lärjungar. Texten vill väcka andliga önskningar hos oss inför julen som är nära. Den ger oss tre angelägna böneämnen som vi kan ta med i vår julbön.

1. Herre, kom och rena oss från våra synder

Texten börjar med tal om dop, vatten och rening. Både Jesu och Johannes Döparens lärjungar höll på att döpa inte så långt ifrån varandra en bit norrut i Judeen vid Jordans västra strand.

Det var inte två olika dop som gav olika saker, vilket man ibland har menat. Johannes dop gav inget annat än Jesu lärjungars dop. Både Jesu dop och Johannes dop skänkte den som döptes rening från synden och medlemskap i Guds rike. Bägge dopen skedde på Guds befallning och i hans namn. Och både Jesu och Johannes lärjungar döpte med vatten till vilket Gud knutit sitt löfte om nåd. Därför var och är dopets vatten inte bara vanligt vatten utan ”ett nåderikt livets vatten och ett bad till förnyelse i den Helige Ande”, som Luther säger i Lilla katekesen.

Den som är döpt har fått en gåva för hela livet. En sådan kan alltid säga till sig själv: Herren är mig nära för att rena mig från alla synder. Dopet är inte bara en rening från den synd som vi hade när vi föddes, dvs. från arvsynden. Det skänker också förlåtelse för alla dagliga och nuvarande synder i tankar, ord och gärningar. Det är en reningskälla som räcker till för att rena oss också från alla de synder som vi kommer att begå i framtiden. Så renar dopet bakåt, det renar nu och det renar så länge vi lever. Det är ett verkligt nådemedel för hela livet. Vilken gåva från Herren! Att rätt använda sitt dop är att dagligen omvända sig, bekänna sina synder och ta emot dopets renande nåd.

Det finns så mycket som vi människor lätt smutsar ned både oss själva och andra med. Texten berättar om religiösa tvister och avundsjuka. Det står att Johannes lärjungar tvistade med en jude om reningen. Förmodligen var det någon som blivit döpt av Jesu lärjungar och som tyckte att Johannes dop var ett onödigt eller oriktigt dop. I vart fall ledde dispyten till att lärjungarna gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.”

I lärjungarnas rapportering till Johannes kan vi spåra en viss avundsjuka mot Jesu lärjungar för att de börjat konkurrera med dem genom att döpa. Dödahavsrullarna som hittades i Qumran 1947 innehåller sensationellt gamla avskrifter av delar av GT men också skriftrullar med ordningar för en sekt (esséerna) som dragit sig undan världen och levde i klosterlika gemenskaper. En del tror att Johannes lärjungar efter dennes död anslöt sig till denna sekt. Förhåller det sig så, är det verkligen tragiskt. Men liknande saker har hänt flera gånger i kyrkans historia. Avundsjuka och lust till självhävdelse har lett till kiv och bråk och sorgliga splittringar i den kristna kyrkan. Är man inte på sin vakt firar djävulen snart triumfer.

Faran finns i varje församling att man börjar kiva och bråka om än det ena och än det andra. Man säger sig strida för Kristi sak men med tiden visar det sig att det är för sin egen sak och prestige man strider. Sådant har tagit död på det andliga livet i många församlingar. Aposteln Paulus varnar kraftigt för allt sådant: ”Låt oss hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med sanningens och renhetens osyrade deg”, säger han till de kristna i Korint och till oss (1 Kor. 5:8).

För Guds Ord och evangeliets lära skall vi alltid strida. Från den skall vi inte vika en endaste tum. Och Kristus förbjuder oss att stå i kyrkogemenskap med falsk lära. Men det är inte om det vi talar om här, utan om det illasinnade bråket som har sin rot i avundsjuka, egensinne, elakhet, maktlystnad och annat sådant som triggas igång av djävulen och vårt onda kött.

Avund leder till många onda tankar och önskningar om att det skall gå dåligt för vår nästa. Avund betyder ”inte unna”. Den tål inte att andra växer till och att man själv blir mindre. Det var det som Johannes lärjungar hade svårt för. Augustinus såg avundsjukan som den värsta synd som djävulen frestar oss till. ”Ur avund föds hat, skvaller, förtal, skadeglädje och missnöje med att det går nästan väl”, säger han. Och Luther har rätt när han säger: ”Ingenting förstör vänskap och broderlig kärlek mer än avundsjuka.” Avundens färg är giftgrönt (man blir, som det heter, ”grön av avund”). T.o.m. under julklappsutdelningen efterlängtade stund kan både barn och vuxna känna sting av avund: Varför fick inte jag lika fina saker som andra? Lär dig att känna igen avunden, och be Gud om hjälp att kväsa den på ett tidigt stadium. Vad skadar det dig att andra har mer än du?

I avunden ligger ofta också en fördold anklagelse mot Gud: Varför låter du det gå så bra för den och den och så illa för mig? Avundsjukan bottnar i otacksamhet med de gåvor man själv har fått. Dem ser man inte och vill inte använda bara för att andra har fått större gåvor.

Ett är säkert: vi är alla syndare som behöver en Frälsare som Jesus. Herren är oss nu nära för att rena oss från våra många synder, också från den gräsliga avundsjukan.

Därför behöver vi be den andra bönen i vår julbön. Den lyder så:

2. Herre, kom och öppna våra ögon för julens under

När de bekymrade lärjungarna berättade för Johannes att fler och fler samlades kring Jesus möttes de av rena glädjeyran hos Johannes. Det hade de inte väntat sig. Han brister ut i hänförda ord: ”Brudgummens vän som står där och lyssnar, han gläder sig av hjärtat när han får höra brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” Att folk kom till Jesus var ju målet med hans verksamhet som vägröjare. Allt han gjorde syftade till det. Han var ju inte Messias, det var Jesus som var det! Det hade lärjungarna inte riktigt förstått.

Vår text består av Johannes andra och sista vittnesbörd om Jesus. Hans första vittnesbörd har vi i Joh. 1, där han inför judarna bestämt förnekar att han var Messias, Elias eller Profeten. Han var bara ”rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (Joh. 1:23). Den som han beredde väg för och som kom efter honom är han inte ens värd att knyta upp sandalremmarna på. När Jesus en dag kom till honom pekade han med hela handen och sade: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.” Han berättar också om Jesu dop och det märkliga som händer där, hur Anden som sänkte sig ner över Jesus i Jordans vatten som en duva. ”Jag har sett det och vittnat om att han är Guds Son”, säger han avslutningsvis i sitt första vittnesbörd (Joh. 1:34).

Här i Joh. 3 i hans andra vittnesbörd vittnar han djupt och högstämt för lärjungarna om Jesus som Guds Son. De hade inte riktigt förstått Jesu gudomliga storhet. Han är Gud som blivit människa. Han är ”den som kommer från himlen och är över alla.” Hans tal var inte av jorden, hade inte sin inte sin rot i människotankar och människoord: ”Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand.” Johannes talar stora ord om Gud som den Treenige. Denna lära finns belagt i GT om än inte lika klart som i NT. De flesta judar på Jesu tid trodde inte på någon Treenighet; för dem var Gud en enda person. Men Johannes talar inför förundrade lärjungar om Fadern och Anden som älskar och omsluter Sonen, som fötts till jorden för att förverkliga Guds kärleks plan för den fallna världen, fången i synd, död och mörker. Jesus är den evige Sonen som blivit människa. ”Han måste bli större och jag mindre” säger Johannes till sina lärjungar. Självfallet måste det vara så.

Det florerar i vår tid en del liberalteologiska fantasier om att det med tiden blev ett spänt förhållande mellan Johannes och Jesus och att Jesus till sist bröt med Johannes. Men inte minst mot bakgrund av vår text ser vi att det är helt taget ur luften. Jesus och Johannes var ett i lära och liv. Med sitt sista starka vittnesbörd om Jesus kort före sin död ville han otvivelaktigt sända över sina lärjungar till Jesus. Det var honom de skulle hålla sig till och följa och inte bilda någon sekt i Döparens namn.

Än i dag ljuder Johannes stora och härliga vittnesbörd om Jesus och hans glädje över inkarnationens under att Gud blivit människa i Jesus. I julens tid jagar människor efter glädje – en glädje som är förknippad med tända julljus, julgran, mat, traditioner och släktgemenskap. Också vi gör det. Det är i sig inget fel i det. Ändå vet vi att det inte blir någon andligt välsignad jul bara med sådant. Vi vet att julen firas till minne av Kristi födelse, men den enorma betydelsen av denna födelse riskerar att komma bort i allt julstök. Vi behöver precis som Johannes lärjungar få upp ögonen för vem Jesus verkligen är. Tänk på födelsedagen som är nära, på det stora unika undret, utan motsvarighet i världen och dess övriga religioner. Guds Son blev människa och föddes bland oss. Och han föddes för korset, för att bära och utplåna alla människors synder och förena dem med Gud igen. ”Så älskade Gud världen” (Joh. 3:16), den ogudaktiga, av synder och ondska härjade världen. Och hade han inte gjort det hade vi alla varit evigt förlorade.

Därför behöver vi be också en tredje och sista bön i vår julbön. Den lyder så:

3. Herre, kom och ge oss tron gåva

”Den som tror på Sonen, han har evigt liv. Men den som inte tror, han får inte se livet, utan Guds vrede förblir över honom” – med dessa ord i Joh. 3:36 avslutar Johannes sitt vittnesbörd om Jesus. Vi borde vi införliva denna vers i vårt förråd av bibelställen som vi kan utantill. Orden säger oss hur livsviktigt trons mottagande av Jesus är. Utan en personlig tro på Jesus kan det aldrig bli någon sann, andlig julglädje.

Om tron talar vi mycket i vår kyrka. Ändå blir vi praktiken aldrig färdiga med denna punkt. För det är inget som vi har så svårt med som att tro evangelium om Jesus. Det finns så många avvägar som vi lätt spårar in på. Ett vanligt villospår är att se tron som en prestation, något man liksom kan pressa fram om man anstränger sig, ångrar sig tillräckligt djupt eller avgör sig riktigt helt för Gud. Då blir tron en krampaktig, problematisk, osäker och frustrerande gärning som aldrig skänker verklig samvetsfrid och glädje i Gud.

Vi måste förstå att tron på det glada budskapet om syndernas förlåtelse och rättfärdighet genom Jesus inte är vår gåva till Gud utan hans och Andens gåva till oss när vi lyssnar till evangelium. Julens evangelium handlar inte ett dugg om vad vi gjort, hur fromma och goda vi varit eller hur helt vi avgjort oss för Gud. Det handlar om vad Gud har gjort och hur helt och fullt han har avgjort sig för oss. Just för att det är så, för att evangelium har karaktären av totalt oförtjänt gåva, som räcks oss utan hänsyn vare sig till våra synder eller till våra inbillade förtjänster, så finns det bara ett sätt att ta till sig evangelium: nämligen att ta Gud på orden och helt enkelt säga: ”Tack Herre, att julens heliga evangelium gäller mig. Tack för att du blev människa för min skull. Tack för att du har köpt mig fri och döpt mig till att tillhöra dig för evigt.” Tron gör inget annat än att ta emot vad som räcks mig från ovan och utifrån, precis som ett barn som med lysande ögon tar emot en julklapp.

Men i det ögonblick jag blandar in min egen fromhet, min egen andliga status, eller tar fram min tro, granskar den och börjar fundera på hur pass stark eller svag den är, så spårar det ur. För då ser jag på något annat än Jesus. Då handlar det inte längre om att tro evangelium, utan om tro på mig själv eller tro på min tro. Då hamnar jag under domsordet: ”Den som inte är lydig Sonen, han får inte se livet, utan Guds vrede förblir över honom.” Utan Jesus finns ingen frälsning. Det är Johannes sista ord till oss.

Så låt oss ta med oss julbönen som hans vittnesbörd i dag hjälpt oss till: ”Herre, kom och rena mig från min synd, öppna mina ögon för julens under och ge mig trons gåva. Fyll mitt hjärta med julens glädje och frid.” Detta är en bön Gud gärna vill höra och bejaka. Han för oss till barnet i krubban för att vi skall falla ned inför det i tro och tillbedjan. Så får vi en välsignad jul enligt löftesordet: ”Den som tror på Sonen, han har evigt liv.” Amen.

S Bergman (2012)

[^]