Barnet i krubban

Vi har nu lyssnat till julevangeliet så som aposteln Johannes berättar det. Han berättar inte som Lukas om Josef och Maria och barnet i krubban. Han nämner inte herdarna ute på marken och änglasången. Johannes, som skrev sitt evangelium sist, förutsätter att hans läsare redan känner till dessa saker genom de andra evangelierna. Han väljer i stället att tala djupt och ingående om vem barnet i krubban är och vad det betyder att han har kommit i världen.

Evangelisterna har i kyrkans tradition getts olika symboler. Johannes symbol är örnen. Och i den mäktiga inledningen till hans evangelium, den s.k. Johannesprologen, lyfter han sig som en örn högt ovan jord och ser julen i evighetens perspektiv, hur den var förberedd långt tillbaka hos Gud och sedan förverkligas på jorden i ”Ordet som blev kött”.

Johannesprologen uppenbarar djupare än något av de andra evangelierna hemligheten med barnet i krubban. Den första är denna:

1. Barnet i krubban är världens Skapare

Johannes kallar Jesus för Ordet och säger: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Han påminner om skapelseberättelsens inledning: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos. 1:1). Skapades då också han som kallas Ordet? Nej, då ”var Ordet hos Gud”, då fanns han redan. Det finns ingen tid då Ordet inte funnits. Så kommer Johannes till det stora han vill ha sagt: ”och Ordet var Gud.” För att nu ingen skall tro att Ordet bara var någon slags andeväsen eller Gud i en lägre eller mindre bemärkelse, så går Johannes vidare och säger: ”Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.”

Det första man brukar tillskriva den som är Gud är ju skapelsen, och det är just vad Johannes tillskriver Ordet. Han var med och skapade världen. Aposteln Paulus säger detsamma: ”Allt är skapat genom honom och till honom” (Kol. 1:16). Gud har alltid handlat med världen genom sitt ord. Med sitt ord skapade han världen: han sade och det blev. Men när han sände ut sitt mäktiga skaparord i tomma intet, så var Sonen med, ja, han var Ordet som förverkligade skapelsen, för ”utan honom har inget blivit till.”

Johannes kallar också Ordet för den Enfödde: ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern.” Gud har många barn, söner och döttrar: alla kristna är Guds barn. Men det finns bara en som är Guds Son på samma sätt som Jesus. Han är enfödd, dvs. helt enastående i sitt släktskap med Fadern. Han är en evig gudomsperson av samma väsen, med samma makt och härlighet, som Fadern. Han är ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad”, som vi sjunger i den nicenska trosbekännelsen.

Om denna person, vars fulla gudom som ingen i NT så starkt lyfter fram som Johannes, sägs de nu oerhörda orden: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Det är julens heliga mysterium. Det ofattbara har hänt att Gud har blivit människa, att den enfödde Sonen vid en bestämd tidpunkt fick kött och blod av Jungfru Maria och föddes i Betlehem. Och när det skedde, upphörde han inte att vara Gud, utan förblev vad han var. Han var nu både Gud och människa, ägde två naturer oupplösligt förenade i en person. Det är detta som vi kallar inkarnationen, Gud kommen i köttet, Gud förkroppsligad i Jesus Kristus.

Vilken ära bevisas inte människan genom detta under! Och vilken kärlek till henne ligger inte bakom det! Gud vilar i Betlehems krubba som ett nyfött människobarn. Den Allsmäktige är medlem i en jordisk familj, äter och dricker, sover och vaknar, skrattar och gråter, lär sig gå, och tala. Han växer upp som en av oss och lever vårt liv.

Inkarnationen hör till det mest specifika för kristendomen – och det mest stötande. Att Gud skulle sänka sig ner till något sådant ses i andra religioner som något otänkbart, som en vanhelgande degradering av det gudomliga. Aposteln Johannes, som blev biskop i Efesus i Mindre Asien, möttes där av hårt motstånd mot den kristna läran om inkarnationen. Han bekämpades av gnostikern Kerinth som förfärades över tanken på att Gud skulle vara en människa som kunde lida och dö.

Många har sedan under tidens gång velat reducera och förenkla krubbans hemlighet till att bli något annat än vad den är, till att bli något mindre stötande och mer acceptabelt för förnuftet. Vi möter dem också i vår tid. På senare år har en våg av vilda historier cirkulerat om Jesus, t.ex. att han inte föddes i Betlehem och att han överlevde korsfästelsen och kom till Indien, där han dog och begravdes. Alla dessa spekulationer har det gemensamt att Jesus inte var Guds Son i bokstavlig mening. Sorgligt nog tränger sådana tankar även in i kyrkorna, där man ofta får höra vackert tal som går ut på att Jesus bara var god människa som stod Gud särskilt nära och som kom för att inspirera oss till kärlek och medmänsklighet. Finns inte mer att säga om Jesus, har man förlorat julens hemlighet.

I sitt första brev säger Johannes att vi skall pröva andarna. Och han lär oss där ett avgörande test på sann kristendom. Han säger: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande” (1 Joh. 4:2-3). Så skall vi pröva dagens präster och predikanter. Vi skall ställa dem den skarpa frågan: Vem är barnet i krubban? Är han evig Gud, världens Skapare, eller inte?

Låt ingen ta julens första och grundläggande hemlighet från dig. Vi skall inte lyssna till tidens antikristliga röster utan till dem ”som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare” (Luk. 1:2), till apostlarna som Jesus själv utvalt att vara hans ombud. Grips du någon gång av tvivel, så läs Johannes evangelium, så får du besked om vem barnet i krubban var. Och fall sedan på knä vid krubban och tillbed julens mysterium: ”Ordet som blev kött.” Då firar du kristen jul.

2. Barnet i krubban är världens Frälsare

Det är julens andra stora hemlighet. Liv och ljus präglade tillvaron, när Gud en gång skapade människan till sin avbild. Men när synden kom in i tillvaron slocknade ljuset, då bröts gemenskapen med Gud och det andliga mörkret sänkte sig över världen. Alltsedan dess har synden och ondskan härjat på jorden och döden kastat sin skugga över varje människa.

Också denna jul finns det många som trots julgran och julklappar, goda julbord och tindrande julljus känner av mörkret. Man vågar inte stanna upp och se för djupt in i sig själv. Man är rädd för tomheten och ångesten som ligger på lur därinne. För många ensamma är julen en svår tid, då man känner sig mer ensam än annars.

Men rakt in i denna sargade och ångestfyllda tillvaro ropar Johannes ut julens budskap om att ljuset har kommit, ”det sanna ljuset som ger ljus åt alla människor”. Över femtio gånger använder Johannes i sitt evangelium ordet ”liv” i förbindelse med Jesus. Redan i begynnelsen var han livet, ”och livet var människornas ljus”. Det är inte det biologiska livet som det här är fråga om, utan gemenskapen med Gud. Det är den som är livet. Död är att vara skild från Gud, liv att leva med honom.

Syftet med att ”Ordet blev kött”, att världens Skapare blev människa, var att han skulle dö. Det låter märkligt, men Jesus, Guds Son, föddes för korset, för att dö i syndares ställe. Han blev ett människobarn, levde och led med oss och tog på sig alla konsekvenser av vår synd och ondska, allt för att vi skulle bli Guds barn. Han gjorde vår förlorade sak till sin. Så blev han världens Frälsare och vann livet och ljuset tillbaka åt oss. Så älskade Gud världen.

Den första julnatten kom ljuset till världen, en värld där människorna älskar mörkret, där synden kan döljas och ursäktas, mer än ljuset. Det mest skakande som Johannes skriver om mörkret är detta: ”Han var i världen… och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.” Han predikade, gjorde gott, botade sjuka, drev ut onda andar och visar genom många under att han verkligen var den utlovade Messias: Ordet som blivit kött. Men de flesta vände honom ryggen. Till sist anklagades han för hädelse, greps och avrättades som en simpel förbrytare.

När Gud blir människa och bor bland oss, då stöts han ut som ett främmande element i tillvaron! Detta säger något om mörkret i världen.

När Jesus dömdes till döden och naglades honom fast vid korset, så såg det ut som om mörkret segrat och ljuset släckts för gott. Men så blev det inte. Alltsammans ingick i den gudomliga kärlekens förunderliga plan, som t.o.m. mörkrets onda människor fick bli redskap till att fullborda. På tredje dagen flammade ljuset upp igen. Jesus gick ut ur graven som segrare över synd och död. Han förde ”liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim. 1:10). Och han gjorde det för mörkrets barn! Ty det står: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” (Jes. 9:1). Och det ljuset går inte att släcka, vilket över två tusen års misslyckade försök har visat. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Och det kommer det aldrig att göra.

3. Barnet i krubban är Guds julgåva till oss

Johannes skriver: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.” Dessa ord talar om hur vi får del av ljuset, hur det skänker liv och salighet och gör oss till Guds barn.

Även detta är en hemlighet som måste uppenbaras. För vi själva tror alltid att vi måste göra något, anstränga oss att ge Gud något fint, för att få bli Guds barn. Men det är en falsk tro. När julens evangelium kommer till oss, så kommer det inte som en belöning för att vi varit goda, utan som syndernas förlåtelse till oss som lider av mörkret i våra liv.

Vi är inte Guds barn av oss själva. Vi är mörkrets barn. Men i oändlig kärlek ber Gud oss att ta emot hans julgåva. Och när vi gör det och ödmjukt tackar för Ordet som blev kött för oss och vår salighets skull, så tar vi emot rätten han har vunnit åt oss, rättigheten att bli och alltid vara Guds barn. Så införlivas vi genom tron i den nya skapelsen som börjar med Kristus, den andre Adam, han som inte föll i synd utan segrade över den oss till godo.

Vi behöver inte göra mer än vad de små barnen gör när de döps: vara stilla och öppna för Guds pånyttfödande kraft. Så som vi tog emot frälsningens gåva i dopets stund, får vi ta emot den nu och göra det om och om igen. När Gud säger: ”I dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad och han är Messias, Herren” (Luk. 2:11), så skall vi ta fasta på orden ”åt er.” Åt er! – gåvan är för oss, för dig och mig som ofta känner att mörkret omsluter och begär oss. Men där ljuset lyser, drivs mörkret bort. Låt oss inte fly ljuset och sjunka tillbaka in i mörkret. Låt oss fira kristen jul och fröjdas i det eviga ljuset som lyser för oss från barnet i krubban. Amen.

S Bergman

[^]