Guds barns trygghet

”Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket” (Luk. 12:32).

Det är en kort predikotext i dag. Men den har mycket att säga om denna söndags ämne som är ”Barnaskapets trygghet”.

Annandag Jul påminde oss om att det inte bara är saligt att vara kristen. Det är också farligt i jordisk mening att vara det. Som kristna hör vi alltid till ett folk utsatt för världens hot och hån. Den helige Stefanus blev den förste som fick plikta med livet för sin tro på Jesus.

Ofta grips vi av ängslan och oro för hur vi skall klara av att vara kristna i en alltmer kristendomsfientlig omgivning. Vi oroar oss för hur det skall gå med Guds kyrka i vårt land, och hur det skall gå med oss. Jesus stiger då fram ur Skriften och ger oss i dag ett trygghetssvar på dessa våra rädda och ängsliga frågor. Han säger lugnt och stilla: ”Var inte rädd!”

Rädslan har alltid hotat dem som tror på Kristus och öppet bekänner sig till honom. Denna rädsla, som är besläktad med otron som inte litar på Gud, är farlig och måste bekämpas. Den får inte tillåtas att få makt över oss. Just därför säger Jesus: ”Var inte rädd!” och lägger till tre små ord: ”du lilla hjord”, ord som uttrycker något som vi ofta är rädda för: att vara få, utsatta och maktlösa. Det han säger lär oss viktiga ting om Guds barns trygghet.

1. Guds barns trygghet bygger inte på antal

När Jesus säger: ”du lilla hjord!” vänder han sig inte bara till den lilla skara av lärjungar som då var samlad kring honom. Han säger det till kristna i alla tider. De trogna, de som älskar honom och följer honom som den gode Herden, de är fåren i den lilla hjorden. Och de har för det mesta varit få: små hjordar här och där. I förhållande till världens människomassor har de alltid varit i förkrossande minoritet.

Det fanns en tid i vårt land då de kristna var i majoritet, då praktiskt taget alla gick i kyrkan. Det berodde till stor del på att det fanns en lagstadgad kyrkogångsplikt, dvs. folk var tvungna att gå i kyrkan och gå till nattvarden ett visst antal gånger om året. Man riskerade kännbart straff om man slarvade med kyrkogången. Men även under den strängaste statskyrkotiden fanns den lilla hjorden. Gud, som ensam ser hjärtats tro och dess äkthet, såg var den lilla hjorden fanns. Till den hörde de som villigt och med längtan och glädje sökte sig till kyrkan för att höra den gode Herdens röst.

Stats- och folkkyrkosystem, där man ser ett lands hela befolkning som kristet, är obibliska ordningar. Kyrka och stat har i NT olika uppgifter och skall hållas åtskilda. Sammanblandning är förödande. Evangeliet kan och får inte utbredas med svärd, tvång och lagar. Statskyrkosystem har likväl i ett avseende tillfredsställt ett behov hos den naturligt religiösa människan, nämligen behovet av att tillhöra en stor gemenskap. Även vi är sådana till vår natur att vi känner oss mer trygga i gemenskap med många.

Men Guds barn skall inte ha sin trygghet i mängden. Jesus lär oss i dag att den sanna kyrkan i varje tid och på varje ort är den lilla skaran, minoriteten som föraktas av världen och ofta ses som avvikare från det normala.

Kristna kyrkor vill gärna växa och bli stora, och det är inget fel i det. Missionsbefallningen bjuder ju oss att göra alla folk till lärjungar. Men det ligger en stor fara för kyrkan i att till varje pris vilja vara stor och ha många medlemmar. För att bli en stor hjord har man gett efter för frestelsen att tona ner det anstötliga i det kristna budskapet. Man ändrar eller ta bort det världens människor inte tycker om att höra. Den bortförklaringteologi av undren i Bibeln och annat som strider mot förnuftet, som flitigt predikats under en längre tid har till sist tömt den kristna tron på allt som kan vara till anstöt för den oomvända människan. I stället fylls gudstjänsterna med vackra ceremonier och tal om medmänsklighet och välgörenhet av olika slag, allt för att samla mycket folk. Man kan inte förlika sig med tanken på lilla hjorden som Jesus talar om. Man vill ha sin trygghet i den stora, synliga ekumeniska kyrkan utan bestämd lära.

Men i dag säger Jesus till oss som vill höra till hans hjord: ”Var inte rädd, du lilla hjord.” Vi behöver inte vara rädda för att vi är få. Guds barns trygghet bygger inte på antal utan på Guds ord och löften. Eller som kyrkoherde Tom Hardt säger i en predikan över dagens text: ”Den kristne lärs av Ordet att skåda på Guds mun, inte att räkna åhörarna.” Det viktiga är att lyssna till den livgivande och frälsande sanningen i Kristi ord och lära. Jesus sade: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar” (Joh. 8:31).

Jesus talar i Bergspredikan om den smala vägen som leder till livet. Där är det inte trängsel. Få vandrade på den. Men på den breda vägen finns många filer och många som färdas fram. ”Den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet”, säger Jesus (Matt. 7:13-14). Och på ett annat ställe säger han: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt. 18:20). Här ser vi klart vad som är avgörande: inte mängden, utan att troget samlas i Jesu namn, kring hans ord och sakrament och fly allt som strider emot det heliga evangeliets lära. Att göra så är den lilla hjordens kännetecken. Kyrkofadern Basilius på 300-talet skriver om de tre männen i den brinnande ugnen, som det berättas om i Daniels boks tredje kapitel: ”De såg inte på mängden som motsade dem, utan var tillfreds med att de var eniga, trots att de bara var tre.”

Så hör då vad Jesus säger dig i dag: Var inte rädd att vara bland de få, att vara får i den lilla hjorden! Guds barns trygghet består inte i storlek och mängd. Det är en mycket förrädisk trygghetsgrund. Men vi skall å andra sidan inte falla i det andra diket och tro att allt är rätt ställt med oss bara för att vi är få och trösta oss med att vi är avvikande och udda i tiden. Det finns många självvalt udda grupper som farit mycket vilse. Det avgörande är att vi samlas kring den rätte Herden, Skriftens Kristus.

2. Guds barns trygghet bygger inte heller på mänsklig makt och styrka

En liten fårhjord är en bild av något mycket sårbart och svagt, ett lätt byte för vilddjur. Den trogna kyrkan, den lilla hjorden, ser här i världen ut att vara ytterligt svag och maktlös. Mänskligt sett ser den ut att inte ha någon framtid alls. Det ser ut som om den snart kommer falla ihop och gå under. Många har redan dödförklarat den.

När vi som får i den lilla hjorden tänker på detta och på hur svaga och fega vi ofta är, grips vi lätt av tvivel och missmod. Det här går inte, vår kristendom fungerar inte! tänker vi. Något fel måste det ju vara med den, när så få bryr sig om den! De som troget vill hålla fast vid Kristi ord och lära tycks ju bara bli färre och färre, svagare och svagare. Så kommer frestelsen att ge upp, hoppa av och lämna den lilla svaga hjorden och gå över till en större och till synes starkare gemenskap.

Djävulen försöker både lura och skrämma bort fåren från den Gode Herdens hjord. När anfäktelser och tvivel kommer över oss, gäller det att riktigt ordentligt lyssna till Jesu ord i dag: ”Var inte rädd, du lilla hjord!” Var inte rädda att vara få, att vara svaga och maktlösa i er själva, att vara till synes ingenting! Kom ihåg, vill Jesus säga oss, att er trygghet och styrka inte ligger i världslig makt, rikedom och yttre framgång.

Vi halkar lätt in i felaktiga föreställningar om styrka och trygghet. Vi får för oss att det kristna livet är en tillvaro där man går omkring och jämt känner sig stark och oövervinnelig. Men så är det ju inte. Kristna i världen känner mycket mer av sin svaghet, litenhet och maktlöshet. Vi måste lära oss att Guds barns trygghet är en trygghet mitt i svagheten och faran. ”Jag sänder ut er som får mitt ibland vargar”, säger Jesus (Matt. 10:16). Det låter i högsta grad otryggt att vara bland vargar. Men tryggheten ligger i att han, Jesus, Guds allsmäktige Son, sänder oss.

Guds barns trygghet finns på liknande sätt i livets stormar, som den gången då lärjungarna var ute med Jesus i båten och ropade: ”Herre, hjälp! Vi går under” (Matt. 8:23). De var förskräckta och kände sig ytterligt hjälplösa. Ändå var de trygga, för Jesus var med dem. Farkosten är bräcklig och vi är bräckliga. Men djävulen och den självsäkra världens människor är starka och attackerar hårt den lilla hjorden för att skingra och upplösa den.

Guds barns trygghet är ingen garanti mot olyckor och lidanden. De kan berövas allt här på jorden. Martyrerna miste livet för Jesus skull men förlorade inte sitt barnaskap hos Gud. En av denna söndags texter berättar om de värnlösa gossebarnen i Betlehem som Herodes så grymt lät slakta för att på det sättet komma åt Jesusbarnet. Kan man med tanke på dem sjunga: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”? Ja, trots det hemska som drabbade dem, kan vi det. Dessa barn var Guds barn, vid åtta dagas ålder upptagna i hans förbund. De blev de första barnmartyrerna för Kristi skull. När svärden genomborrade deras små kroppar förde Guds änglar deras själar till härlighetens rike. Guds barns själar kunde inga svärd dräpa. Dem kommer inga fiender åt.

I världens ögon ser den lilla hjorden ut att vara den mest svaga, bedrövliga och splittrade hjord som finns. Den ses som en samling ynkliga, svaga och rädda människor, som måste ta skydd bakom bibelord och bokstavstro. Världen förstår sig inte på den lilla hjorden. Den förstår sig bara på det som ser starkt och mäktigt ut och det som kan skänka jordisk välfärd, framgång och rikedom.

Luther säger om den lilla hjorden: ”Genom oss svaga stackare vill nu Herren övervinna denna högmodiga fiende (djävulen) och bevisa sin makt på honom genom att låta sin kraft komma fram i vår svaghet. Det retar djävulen att Gud ställer mot honom så eländiga varelser, och han angriper oss på det våldsammaste för att på en gång krossa oss såsom lerkärl.” Djävulen vill ha en ärofullare seger än att slåss mot ynkliga trashankar. Han tror sig kunna slå ner dem som ingenting. Men det kan han inte. Den lilla hjorden kan inte besegras: ”Helvetets portar skall inte få makt över den”, säger Jesus (Matt. 16:18). Fårens tro på evangeliet om syndernas förlåtelse genom Jesus skapar en stark skyddszon runt den lilla hjorden, en osynlig mur som Satan inte kan forcera. Han hatar och angriper de kristna i vilt raseri men, kommer inte åt dem.

Gud vakar över fåren i den lilla hjorden. De svaga och föraktade fåren i den är hans ögonstenar, hans utvalda och älskade. Så länge Gud behåller dem kvar på jorden, låter han dem mitt i all sin bräcklighet och svaghet vara jordens salt och ljus (Matt. 5:13-14).

Guds barns trygghet bygger inte på mänsklig makt och styrka. Israels barn fick gång på gång lära sig att inte förtrösta på egen kraft. Gud visade dem att han kunde ”ge seger genom få likaväl som genom många” (1 Sam. 14:6). När Gideon samlat allt folk han kunde uppbåda 32 000 man för att besegra midjaniternas långt större här, lät Gud honom skicka hem alla utom en liten trupp på 300. Genom dessa 300 gav han Israel en förkrossande seger över midjaniterna (Dom. 7).

Gud är stark i de svaga. Det har alltid behagat Gud att vara mäktig i de svaga och göra stora ting av det som i världens ögon är ingenting. När Kristus själv, fastnaglad på korset var som svagast, vann han seger över synden, döden och djävulen.

3. Guds barns stora trygghet är Guds beslut att ge dem riket

”Er Fader har beslutat att ge er riket.” Denna andra del av vår korta predikotext ger oss trygghetens grundval. Riket är ju riket där Kristus är konungen, han som var Ordet som blev kött och återlöste världen med sitt blod. Hans rike är riket, där syndare inte står under Guds dom och vrede, utan under hans nåd och förbarmande kärlek. Detta rike har Gud beslutat att ge – ge som en gåva av nåd åt alla syndare som tror och tar emot det. Vi kan aldrig förtjäna riket. Gud skänker oss sin Son som vår rättfärdighet och vår mäktige Frälsare och konung. Det är hans fasta beslut att den som tar emot det skall ha det.

Riket gavs oss redan i dopet. Har vi irrat oss bort från det, lever vi farligt och måste återvända till det. Är det något vi skall vara rädda för, så är det att förlora riket.

Jesus säger: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet rike, så skall ni få allt detta andra också” (Matt. 6:33). ”Allt detta andra” som vi oroar och bekymrar oss för tar Gud hand om. Han sörjer för rikets barn. Se bara till att ditt liv vilar på den rätta trygghetsgrunden. Tryggheten är inte en känslans flyktiga trygghet utan trons trygghet som griper om Kristi evangelium i ord och sakrament. Jesus, Guds son, som gett sitt liv för oss, ljuger inte när han avlöser och rättfärdiggör oss av nåd allena. Det han säger står orubbligt fast. Det är Guds barns trygghetsgrund.

Varje dag behöver vi höra honom säga: ”Var inte rädd!” Var inte rädd att vara med i den lilla hjorden. Var glad att du får äga Guds barns trygghet i liv och död. Vi lever i en skakig tid, där många skrämmande saker händer. Men mitt i denna otrygga värld räcker oss Gud i Jesus Kristus riket med barnaskapets trygghet.

”Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja” (Hebr. 12:28). Amen.

S Bergman (2012)

[^]