Bönen i Jesu namn

Jesus är sann Gud och sann människa. Han har ett gudomligt och ett mänskligt namn. Därför kallas han i NT ofta för ”Herren Jesus” – en för oss kristna betydelsefull, dyrbar och älskad sammanställning. Så åkallar vi honom.

I dag firar vi det som hände åtta dagar efter Jesu födelse, hur han enligt Guds lag omskars och därigenom vigdes till ett liv under lagen. Han fick då också sitt mänskliga namn: Jesus (på hebr. Jeshu´a), som betyder ”Herren frälser” eller ”Herren är frälsning”. Det var inget unikt namn – flera andra hette så – men det var här ett namn valt av Gud själv för sin människoblivne Son och meddelat av ängeln som uppenbarade sig för Josef. Han fick beskedet: ”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:21).

Namnet Jesus känner alla till. Men alla känner inte den kraft och välsignelse som ligger i detta namn. Alla förstår inte, eller vill inte förstå, att han är Herren, Frälsaren. Men här i kyrkan dyrkar vi Herren Jesus och i hans namn börjar vi det nya året. Bättre och tryggare kan vi inte möta de okända dagar som ligger framför oss. Skrämmande saker händer ständigt ute i världen, sådant som också kan hända här. Vi vet inte vad som kan drabba oss under det nya året. Men ett står oföränderligt fast för en kristen: ”Jesus Kristus är densamme igår och i dag och i all evighet” (Hebr. 13:8). Vad som än händer är han vår trygghet och vårt säkra hopp om en evigt god framtid.

I vår korta predikotext lär oss Jesus att möta framtiden med bön i hans namn. Det är tryggt att få göra det, inte minst vid årsskifte. Om denna bön säger vi idag:

1. Bönen i Jesu namn är den bön som alltid når fram

Den har samma kraft och ingång hos Gud som om Jesus själv bad den. Det är otänkbart att Gud inte skulle höra sin jämlike, den evige Sonen. Lika otänkbart är det att han skulle vägra att lyssna till dem som kommer i hans Sons namn.

Vi är döpta i Jesu namn, på hans befallning, döpta att höra honom till hela livet och få del av allt det goda som han vunnit åt oss och ger oss. Dit hör också bönen i hans namn. Den är vår dagliga audiens hos den Högste, dit vi kommer på Jesu befallning. Inga dörrar stängs för dem som kommer i hans namn. Gud vänder sitt öra till dem och hör vad de ber. I Jesu namn får vi lägga fram alla våra sorger och bekymmer inför Gud och vara vissa om att han alltid hör och vidtar goda åtgärder.

Denna bönens tillgång till Gud har en koppling till dagens firningsämne: Jesu omskärelse. Omskärelsen var Gamla förbundets upptagningsrit, varigenom åtta dagar gamla gossebarn upptogs i Guds folk Israel och ställdes under Mose lag för att följa den. Flickor upptogs också, men inte genom omskärelse. Kvinnlig omskärelse som i dag förekommer i flera länder, och som ofta är en form av könsstympning, var helt okänt i Israel. I Nya förbundet ersattes den manliga omskärelsen av dopet för både män och kvinnor.

Nu kan man fråga sig: Varför måste Jesus, Guds Son, den Helige och rene, omskäras och ställas under lagen? Han var ju lagens Herre, den som gett människorna lagen som återspeglade Guds väsen. Lagen gavs för att vi skulle likna Gud i godhet och helighet. För egen del behövde Jesus naturligtvis inte omskäras. Men ändå skedde det.

Jesu omskärelse hade en annan och djupare innebörd än den vanliga omskärelsen. Han var Guds Son, ”född av kvinna och ställd under lagen för att friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:4-5). Detta friköpande skulle ske genom att han uppfyllde lagen i syndares ställe. När han omskars blev han i detta syfte ställd under lagen.

Lagen är helig och god, men ändå blir den en förbannelse över oss. Varför? Därför att vi inte håller den. Hur vi än försöker, kommer lagen med sina krav och anklagelser och förstör den fina men falska bild av oss själva som vi så gärna försöker bygga upp. Lagen gör oss till syndare och dömer oss till döden. Och det låter Gud den göra, för att vi skall söka oss till Kristus.

En enda människa på jorden har hållit lagen fullkomligt, en enda har rakt igenom varit god och rättfärdig. En enda har varit Guds avbild, det som vi människor en gång skapades till. Och denne ende är Jesus.

Det står om honom: ”En endas rättfärdighet har för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv”, och: ”De många skall stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad” (Rom. 5:18-19). För att fullgöra denna lydnad omskars Jesus. Han skulle hålla lagen i alla människors ställe, vilket också innebar det mycket plågsamma att ta på sig deras synder och bli ”lydig ända till döden” (Fil. 2:8). För att genomföra denna väldiga sak måste han vara både Gud och människa. När han omskars göts för första gången några droppar av Guds Sons blod som senare skulle rinna på korsets stam till försoning för världens synder. Så vanns rättfärdighet åt oss alla för att vi skall ta emot den genom tron.

Att tro på Herren Jesus, den för oss rättfärdige, är förutsättningen för bön i hans namn. Gud hör inte dina böner, när du kommer i eget namn och åberopar dig på vad du är, vad du kan och var du gjort för honom – allt sådant är skryt över det som bara är skräp, över falsk och inbillad egen rättfärdighet. ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel”, säger Jesaja (Jes. 64:6). Sådana är vi i lagens ljus. Men när du kommer i Jesu namn och åberopar dig på vad han har gjort för dig, då förändras läget. Då blir du rättfärdig, iklädd Kristus. Att be i Jesu namn, det är just att be klädd i Kristus. Då ber vi med bönen som alltid når fram och aldrig avvisas. För det finns ingen synd som hindrar bönen att nå Guds hjärta.

2. Bönen i Jesu namn har de största löften med sig

Jesus säger: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra.” Detta är inga överord, ingen överdrift, utan den naturliga konsekvensen av att be iklädd Kristus. Är det sant att julens barn är den människoblivne Sonen, som omskars för vår salighets skull, så är det sant, att vad vi än ber om i hans namn, skall vi få det.

Men när vi hör orden ”Vad ni än ber om”, finns det en risk att den gamla själviska människan tolkar detta på ett girigt och lystet sätt. I sitt brev varnar Jakob kristna för det. Han säger: ”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar” (Jak. 4:3). Löftet gäller inte den gamla människan som alltid vill missbruka bönen för sina egna själviska och onda syften, utan löftet gäller den nya människan som blivit född på nytt genom tron på evangelium. Den människan älskar Gud och vill inget annat än att hans goda vilja skall prägla hela hennes liv.

Att be i Jesu namn är således att be om sådant som överensstämmer med Guds bud och som Jesus kan sätta sitt namn under. Dit hör allt jordiskt och andligt gott som behövs för att vi skall kunna leva och tjäna Gud här i världen. Men när det gäller jordiska ting vet vi inte alltid, om det vi ber om verkligen är bra för oss i längden. Därför skall vi lägga till orden: ”Om det är din vilja.” Vi måste komma ihåg att bönen i Jesu namn inte är någon magisk trollformel, genom vilken vi på hedniskt vis försöker tvinga Gud att göra som vi vill.

Böner som helt visst står under löftet ”Vad ni än ber om” är bönen för Guds rike. Det är bön för kyrkans framgång och tillväxt, bön för Ordets förkunnare, att de får nåd att predika Guds Ord rent och klart. Det är bön för oss själva och för våra medkristna, att vi blir bevarade hos Jesus Kristus i den rätta tron. Det är bön för barnen och för deras kristna fostran, att de förblir i dopets nåd. Det är också bön mot djävulen och hans onda anslag, att de skall misslyckas och göras om intet. Allt sådant lär oss Jesus i Fader vår att först och främst be om. Dessa böner i Jesu namn har de allra största löften med sig. De är helt visst enligt Guds vilja och har därför alltid verkan. Förblir vi i tron, skall vi en gång få se hur mycket ont som förhindrats och hur mycket gott som verkats genom kristnas böner i Jesu namn.

Det är något alldeles ofattbart stort att Gud, den Allsmäktige, vill låta sig påverkas och göra stora ting som svar på de böner som vi små människor i all vår svaghet ber i Jesu namn. Till sist:

3. Bönen i Jesu namn förhärligar Gud

I andra ledet av vår korta text anger Jesus syftet med all bön och bönhörelse. Det är ”att Fadern skall bli förhärligad i Sonen”.

Det behagar Gud stort att vi ber till honom som barn till en Fader. När vi gör det ärar och upphöjer vi Gud. Men när vi gör det, prisar och upphöjer vi honom också för Sonen, som han sänt till vår frälsning. Det skedde ju för att ”vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:5), bli Guds barn och Kristi medarvingar till det eviga livet.

Ingenstans i Bibeln ges något löfte om bönhörelse till dem som inte tror på frälsningen av nåd genom Sonen. Jesus säger: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, (Joh. 14:6). Den som inte vill göra det förhärligar inte Gud, utan föraktar honom och Frälsaren som han sänt. Han ”trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent”, som det allvarligt och varnande sägs i Hebreerbrevet (10:29). En sådan människa kan aldrig behaga Gud. Hon är kvar i sina synder och kan inte be, eftersom hon fortfarande står under hans vrede (Joh. 3:36).

Men genom att ta emot Jesus som vår Frälsare ställer vi oss under Guds nåd och hans goda barn som förhärligar Gud i Sonen. Som Guds barn är vi kallade att leva vårt liv till Guds ära. Och det gör vi genom att hålla hans bud. Liksom Jesus omskars för att hålla lagen, så är också vi döpta till att hålla den. Det gör vi inte för att bli Guds barn, utan för att vi redan genom dopet och tron är det.

När vi i dag får höra, att vi också genom våra böner i Jesu namn förhärligar Gud, så är det en kraftig uppmuntran att bedja och vänta sig allt gott av Gud, han som låter allt samverka till det bästa för den som älskar honom (Rom. 8:28).

Må nu den Helige Ande, som är barnaskapets och bönens Ande, under det nya året driva oss att gå bedjande fram och i Jesu namn ständigt ropa vårt ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15). Amen.

S Bergman (2007)

[^]