Jesus är världens ljus

Evangelisten Johannes har tagit vara på de gånger Jesus använder orden Jag är om sig själv. Han gör det sju gånger. Jesus säger att han är livets bröd (6:35), han är dörren (10:9), den gode herden (10:11), han är uppståndelsen och livet (11:25), vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6), han är den sanna vinstocken (15:1), och i vår korta predikotext i dag säger han: ”Jag är världens ljus”. Alla dessa Jag är-ställen är oerhört anspråksfulla påståenden. Och det var de särskilt för judarna.

Orden Jag är hade för dem en kraftig laddning. De ingick i det heliga gudsnamnet i GT. För fromma judar, väl förtrogna med Skriften, var Jag är det namn som Gud använt om sig själv. När Mose mötte Gud i den brinnande busken och kallades att leda hans folk ut ur Egypten, så sade Gud: ”Så skall du säga till Israels barn: ’Jag är’ har sänt mig till er” (2 Mos. 3:14). När Jesus nu säger ”Jag är världens ljus” så gör han anspråk inte bara på att tala som Gud utan också vara Gud. Som evig Gud är han världens ljus. Han är det enda ljuset, det enda hoppet för oss och för hela världen. På detta reagerade judarnas andliga ledare starkt. Och så gör många människor fortfarande i dag.

Fariséerna ansåg att Jesus var förblindad av högmod, när han påstod att han var ”världens ljus.” Han talade ju inte om sig själv som ett ljus bland andra ljus, utan som ljuset, det stora och enda för hela världen. Han var inte ett ljus bara för en begränsad grupp lärjungar och anhängare – det kunde man till nöds stå ut med. Men att säga sig vara ett ljus för hela världen, det var höjden av förmätenhet.

I versen efter ser vi också att fariséerna gav sig på honom direkt och sade: ”Du vittnar om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte giltigt” (Joh. 8:13), eller med andra ord: ”Det där har du hittat på själv, det är bara som du säger.” Men Jesus tvekar inte om vem han är. Han säger: ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd giltigt, eftersom jag vet varifrån jag har kommit och vart jag går” (Joh. 8:14). Han kom från himlen, var Guds evige Son och sänd av Fadern. Därför var hans eget vittnesbörd om sig själv i högsta grad giltigt. Även det hade kraft i sig att verka tro. Men för människornas skull gick Jesus ändå in under bestämmelsen i Mose lag som sade: ”Efter två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras” (5 Mos. 19:15). Han hänvisar därför till Faderns vittnesbörd. Vilket var det? Det var de gärningar han gjorde, sådana som ingen människa kunde göra. ”De vittnar om att Fadern sänt mig sade han” (Joh. 5:37). Vi ser också att Jesus ofta hänvisade till GT:s heliga skrifter: ”det är dessa som vittnar om mig”, sade han (Joh. 5:39). De vittnade om att han var den i Skriften utlovade Messias och Guds Son.

På julnatten vittnade ängeln för markens herdar om vem barnet i krubban var: ”I dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren” (Luk. 2:11). Han var det eviga Ordet som blev kött, Gud som blev människa. Kyrkofadern Chrysostomos på 300-talet säger i en predikan: ”En gång sade Gud: ’Varde ljus!’ Men den dag kom, då han inte sade ’Varde ljus!’ utan själv blev vårt ljus.” Det senare skedde när han i Jesus föddes i Betlehem för att bli världens Frälsare. Att bli världens ljus var svårare för Gud än att skapa det fysiska ljuset: det kostade honom vånda och lidande intill korsets död. Men så uppenbarade Gud sin kärlek till den fallna världen. Om inte det är sant att Jesus är den människoblivne Guden, så finns det inte något skäl att bry sig om honom mer än alla andra här i världen som påstått sig vara ljus och andliga vägvisare. Men nu är han Gud – världens Skapare och Frälsare. Därför måste hans ord: ”Jag är världens ljus” tas på största allvar. Låt oss nu se vad dessa ord innebär för oss.

1. Utan Jesus råder mörker i världen

Det är den första slutsatsen vi måste dra av att Jesus är världens ljus. Bibeln talar ofta om mörkret i världen. ”Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken”, hörde vi i dagens epistel (Jes. 60:2). Men detta betyder inte att allt är bara svart i tillvaron, att det bara finns tråkiga saker här i världen och inget ljust och trevligt att glädja sig åt. Så är det inte. Gud har gjort världen skön, vacker och njutbar för oss människor på många sätt. Vare sig man bryr sig om Gud eller inte, så tycker de flesta att livet i det stora hela är härligt och värt att leva. Men alla vet också att livet är skört, att det ständigt hotas av döden, av jordbävningar och tsunamikatastrofer, krig och terrordåd, svält och sjukdomar som plötsligt kan förändra vår tillvaro och kasta oss in i förtvivlan, sorg och nöd.

När vi säger att utan Jesus råder mörkret i världen, så är det det religiösa, andliga mörkret vi tänker på, mörkret i människans förhållande till Gud. Det består i att människan lever utan Gud, är i den ondes våld och är slavar under synd. Enligt den moderna utvecklingsläran så utvecklas livet på jorden successivt till något högre, starkare och bättre. Tron på utvecklingens krafter genomsyrar all forskning och allt tänkande i dag. Men har människan på det moraliska området blivit bättre under de årtusenden som gått? Nej, hon är lika självisk och full av onda begär som tidigare. Har världen utvecklats till att bli en fredligare och tryggare plats, trots all kamp för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter för alla? Nej, i denna stund finns närmare ett fyrtiotal otäcka oros- och krigshärdar på jorden. Slaveriet har upphört som institution, men olaglig slavhandel breder ut sig mer och mer. Människohandel där kvinnor och barn fångas in och säljs som sexslavar florerar i skrämmande omfattning. Alla ägnar sig inte åt hemskheter som dessa. Men alla bryter mot Guds bud. Människan är sig lik: hon har mörkret i sig och förmår inte upphöra med mörkrets gärningar. ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda” (Rom. 3:10).

Människor har alltid känt av mörkret i tillvaron – det gör man också i vår sekulariserade tid. Många söker Gud och andligt ljus, särskilt när de är i nöd. Men vårt förnuft är efter syndafallet förblindat i andliga ting. Människan famlar i mörker och söker ljus där det inte finns: i henne själv och i hennes egna möjligheter. Man tror att man måste göra eller prestera något för att finna ljuset från Gud. Många tror att ljuset finns i människans i någon slags inneboende godhet längst inne. Men där finns inte ljuset. Där finns i stället synden och mörkret, följderna av urtidens uppror mot Gud som var deras ljus och liv, då människan valde att gå sin egen väg och ville vara sitt eget ljus. Efter det vandrar varje människa i mörker, känner inte Gud och når inte fram till honom.

Vilket självbedrägeri att tro att man har ljus i sig fast man lever i mörker. Jesus säger: ”Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!” (Matt. 6:23). Utan Jesus famlar vi alla i mörker. Och vi har inte en chans att själva ta oss ut ur det. Det eviga mörkret är vår arvedel.

Med sina ord, ”Jag är världens ljus”, dömer Jesus ut oss själva som ljus i andligt avseende. Han är ljuset, inte vi. Han ensam är det. Vi är syndare, mörkrets barn, hjälplöst förlorade i oss själva. Denna dom måste vi gå in under och böja oss för. Annars kommer vi aldrig se och uppleva Jesus som världens ljus.

Jesusljuset är ett ljus som man antingen skyr eller dras till. När den gudomliga sanningens ljus kommer oss nära försöker vi ofta gömma oss och skyla oss, precis som Adam och Eva gjorde efter syndafallet i lustgården. Vi känner oss avslöjade och vill fly undan. Men det skall vi inte göra. För Jesusljuset är inget sökarljus som fångar in oss för att få oss fast, döma och straffa oss. Det står: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Väldens ljus vill dra oss till Gud och rädda oss syndens och dödens mörker.

Om det sanna ljuset som kommit i världen säger aposteln Johannes: ”Vi såg hans härlighet … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Han var full av den gudomliga kärleken som vill förlåta och upprätta de fallna. Han var full av den frälsande sanningens verklighet.

Det var denna kärlek och sanning som fick Jesus att gå korsets väg och bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Den insatsen krävde att han var både människa och Gud – människa för att kunna lida och dö i syndares ställe, Gud för att försona och utplåna alla synder och besegra döden och djävulen. Så blev Jesus inte det dömande ljuset som stöter bort utan drar syndare som plågas av mörkret till sig. Bara Jesus ger oss glädjen att få ha en god Gud som inte dömer utan frälsar.

Först när vi människor förstår att vi utan Jesus lever i nattsvart mörker och förskräcks över att detta mörker hotar att bli evigt börjar vi ana vad han verkligen betyder för oss. Då måste vi lyssna till fortsättningen.

2. Den som följer Jesus får del av ljuset

Jesus säger: ”Den som följer mig kommer aldrig att vandra i mörkret utan skall äga livets ljus.” Det räcker inte med att bara känna till sanningen att Jesus är världens ljus. Det måste också bli livsviktigt att följa det.

Ljus är något som i regel drar blickarna till sig. De som har blivit innestängda i en tunnel eller ett gruvschakt eller är skeppsbrutna på ett mörkt och stormigt hav, vet vad ett ljus betyder. När de får se ljus glimta fram i mörkret, om än aldrig så lite, då förstår de att det finns hopp om räddning. De släpper inte ljuset med blicken. De följer det spänt. Deras liv hänger på att de inte förlorar kontakten med ljuset.

Att följa Jesus är att först och sist lyssna till honom och tro hans ord. Det är att hålla det för sant att Jesus är det räddande ljus som han säger sig vara, och att lita på att han är det också för mig i mitt mörker. Malaki profeterar i Gamla testamentets sista bok och sista kapitel om Jesus som en soluppgång. Han är ”rättfärdighetens sol” som går ”upp med läkedom under sina vingar” (Mal. 4:2). Att tro på honom är att leva i ljuset och få erfara att mörkret drivs undan av ljusets varma och läkande strålar. Om detta Jesusljus säger aposteln Johannes: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Joh. 1:5). Både ljuset och mörkret är stora krafter. Men det enda som rår på mörkret är ljus. Där ljus finns drivs mörkret bort. Världens ljus har kraft i sig att besegra vårt mörker, vår otro och vår sjuka kärlek till mörkrets liv. Det kan öppna våra hjärtan för ljuset och göra oss till ljusets barn, till ägare av det eviga livets ljus. Så var inte rädd för att släppa in Jesusljuset i ditt livs alla skrymslen och vrår. Lyssna till hans evangelium och ta det till dig.

Att följa Jesusljuset betyder för det andra att också låta sig vägledas av det. Jesus är inget stillastående ljus. Han rör sig och går före oss. Han är herden som fåren följer. Livet i ljuset är således fråga om en vandring, att dag för dag vägledas av Kristus och hans ord under hela livet. Israels barn följde en molnstod genom Röda havet och under vandringen i öknen: ”Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt” (2 Mos. 13:21). Vår lysande moln- och eldstod är Kristus. När vi följer och rättar oss efter hans ord förs vi dag för dag tryggt och säkert till det himmelska Kanaan.

Så är Kristusljuset till för att följas. Vandringen är inte lätt, farorna och frestelserna är många. Mörkret begär oss hela tiden, men det får inte makt med oss så länge vi följer ljuset. Jesus säger: ”Den som följer mig kommer aldrig att vandra i mörkret” Det är ett gudomligt löfte.

3. Har vi fått del av ljuset, skall vi föra det vidare

Trettondedagen har med tiden blivit något av en missionsdag, en dag då man särskilt lyfter fram att julens under gäller hela världen. Vi firar denna dag att vise män från Österlandet leddes både av Guds Ord och av den märkliga stjärnan på himlen fram till ljuset, till barnet i krubban. De föll ned inför det i tro och tillbedjan och gav det sin hyllning. De tog emot ljusets budskap och lära och tog med sig det när de återvände till sitt hemland. De gjorde det för att föra det vidare.

Så är det med alla sanna kristna som mött evangeliets ljus och kommit till tro. De vill inte låsa in sig med ljuset, inte sätta det under skäppan. De vill att det skall lysa för alla för att alla skall se det, dras till det och få del av det eviga livets ljus. Har vi själva funnit ljuset som det största av allt i livet, så blir vi också ivriga att föra det vidare.

Så har denna korta bibelvers, Joh. 8:12, burit ljuset till oss i dag med några få men enkla och starka ord. Versen rymmer hela kristendomen, den enda verkliga ljusreligionen i världen. Ta nu med dig den hem, låt den lysa och värma i ditt hjärta och tacka Herren för att han vill använda också dig för att föra det frälsande ljuset vidare till andra i din omgivning. Amen.

S Bergman

[^]