Dogmatisk kristendom

Att vara dogmatisk, dvs. betona vikten av den rätta läran är inte populärt i våra dagar. Det för tankarna till torra och döda dogmer, uppslitande lärostrider och splittringar. Man tror inte längre att det finns någon för alla tider rätt lära. Kristendom är inte lära utan liv, heter det i stället. Och detta liv är inte statiskt utan utvecklas ständigt. Därför är kristendom i dag något annat än förr, vilket man tycker är bra. Det är symptomatiskt att många biskopar och präster i vår tid så ivrigt betonar att de inte är dogmatiska.

Men i dagens text talar Jesus lugnt och stilla om sin lära och om vikten att lyssna till den. Redan som tolvåring på besök i templet gav han prov på sina stora kunskaper i teologin, i läran om Gud, och väckte stor häpnad bland de lärda. I dag möter vi honom igen i templet där han som vuxen står och undervisar. Den allra största delen av Jesu verksamhet bestod faktiskt i att predika och undervisa om den enda rätta vägen till Gud och Guds rike. Han visade vad som var rätt och fel, vad man skall tro och inte tro.

Jesus var inte dogmatisk, säger man. Men det var han i allra högsta grad. Låt oss nu se närmare på vad han själv säger om sin lära.

1. Hans lära är från Gud

”Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” undrade judarna förvånat, när de hörde Jesus undervisa. Men deras förvåning var förenad med en djup misstänksamhet. Det Jesus lärde avvek nämligen på väsentliga punkter från vad deras egna rabbiner sade. Dessutom hänvisade han inte till någon känd rabbin som han varit elev hos. Det var, menade man, ett tecken på att han var en oskolad profet, en frifräsare som förvillade folket med en lära som han själv fantiserat ihop. Han var en farlig man.

På detta svarar Jesus: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.” Med det ville han säga, att hans lära inte var en mänsklig tankeprodukt. Den var gudomlig, kom direkt från Gud. Han hade inget behov av att stödja sig på rabbiner eller andra uttolkare av Guds Ord. Detta bekräftas också av NT:s vittnesbörd om Jesus. Han sade aldrig: ”Så säger rabbi den eller den”, inte heller sade han som profeterna i GT: ”Så säger Herren”, utan han talade direkt, med gudomlig auktoritet som ingen annan. Han började ofta sin undervisning med orden: ”Jag säger er”, ofta föregånget av ett eller två högtidliga ”Amen, säger jag er”. Det Gud säger är ”amen”, dvs. sant och trovärdigt. Jesu lära var från Gud.

Julens stora budskap är inkarnationen, att Gud i Jesus blev människa. Också vad Jesus säger i dag om sin lära är insatt i detta sammanhang och uppenbarar ett stycke av inkarnationens under. Guds lära om oss och vår salighet fanns redan i GT men har på ett särskilt sätt blivit kött i och med att Kristus kom och talade Guds Ord. I Hebreerbrevet står det: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt har talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1-2).

Denna första söndag efter Trettondedagen inleder de söndagar som vill fördjupa och förstärka vår tro på inkarnationens under genom att lyfta fram olika sidor av Kristi gudomshärlighet. I dag handlar det om hans ords härlighet, om hans lära och dess legitimitet. Jesus säger att den kommer från Gud som sänt honom i världen. Men han är inte sänd som en vanlig profet. Han är Guds evige Son. Han talar inte som en människa bara, utan som Sonen i full väsensenhet med Fadern. När Jesus talar är det Gud själv som talar. Han är den till människor talande Guden, ”Ordet som blev kött” (Joh. 1:14). Därmed är det sagt, att Jesu lära är gudomlig dogmatik, oändligt helig, stor och betydelsefull för oss. Den har sin rot i Guds innersta.

När man säger: ”Kristendom är inte lära utan liv” eller: ”Vi tror inte på en lära utan på en person”, så ligger bakom dessa slagord för det mesta ett förakt för läran och en flykt undan läromässig, dogmatisk kristendom.

Det är sant att kristendom inte bara är lära utan också liv, och visst har vi kristna höga tankar om Kristi person. Men vi skall komma ihåg, att det är den gudomliga läran som ger liv och att utan den blir det inget andligt liv. Och utan Skriftens och Jesu egen klara lära om vem han verkligen är, så blir han en annan person, en annan Jesus än den som Skriften uppenbarar. Han blir till sist då bara en människa som förkunnar människoläror, en ”som talar av sig själv” och ”söker sin egen ära”. I vår text förnekar Jesus att han är en sådan.

Människor som ”talar av sig själv” ljuger och bedrar när de talar om hur man skall finna Gud. Jesus säger, att ”de söker sin egen ära.” Det är ingen överdrift att säga så, för människans egen religiositet landar alltid i högmod, självförhärligande och frälsning genom egna gärningar. Så har det varit alltifrån syndafallet, då djävulen inbillade henne att hon skulle ”bli som Gud”, bara hon lydde honom i stället för Gud (1 Mos. 3:5). Jesus säger om djävulen att han en lögnare och mördare som utmärks just av att han talar ”av sitt eget” (Joh. 8:44).

Men Jesus är Guds Son som söker dens ära som sänt honom, ”han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom”. Och han talar inte dunkelt och oklart. Vi ser att Jesu motståndare mycket väl förstod vad han sade. Det var ju på grund av vad han faktiskt sade, som man blev så upprörd och arg på honom att man ville röja honom ur vägen. Man tyckte hans anspråk på att komma med gudomlig lära var hädiskt. De trodde inte ett ögonblick på att han var något annat än en människa. Jesus talade bara av sig själv. Så säger också hans motståndare i dag .

Kan vi då vara vissa om att Jesu lära verkligen är från Gud? Det är en för vår salighet avgörande fråga. På det svarar Jesus själv i dag:

2. Den som gör Guds vilja skall förstå om läran är från Gud

Han säger: ”Om någon vill göra hans (dvs. Guds) vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” Detta är ett märkligt ord, där Jesus utlovar en inre övertygelse om hans läras sanning, bara man gör Guds vilja.

Vad menar han då med att göra Guds vilja? När vi hör ordet ”göra”, tror vi vanligtvis att det handlar om att hålla buden och göra goda gärningar. Men självfallet är det här inte fråga om någon gärningslära enligt vilken människan vinner eller förtjänar sin salighet. Om det hade varit möjligt att bli frälst på det viset, hade Guds Son inte behövt bli människa och dö för våra synder. Men Gud sände sin Son för att frälsa syndare, sådana som inte håller och inte kan hålla Guds bud. I versen som följer direkt på vår text anklagar Jesus också judarna för att inte hålla lagen: ”Har inte Moses gett er lagen? Men ingen av er håller den” (Joh. 7:19). Den domen drabbar inte bara judarna i vår text, utan också oss. Ty det står: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Men Jesus kom för att bli ”Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Han kom för att frälsa fångna, hjälplösa, fördömda och förtappade syndare. Han säger själv: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45).

I min ungdom hörde jag ibland sådana som tolkade Jesu ord i dagens text om att göra Guds vilja på följande sätt. Man sade: ”Även om du inte är kristen, så skall du försöka att leva som en kristen. Då kommer du förr eller senare få visshet om att Jesu lära är sann.” Man skulle alltså få visshet genom att till att börja med låtsas tro på Jesu lära (som en möjlig hypotes) och uppföra sig som kristen. Men detta är helt befängt och leder inte alls till någon visshet, utan bara till självbedrägeri, eller till besvikelse och förtvivlan, när man finner att man inte lyckas. Det är helt enkelt så, att det inte är möjligt för någon att göra Guds vilja utan att först tro evangeliets lära och vara viss om dess sanning.

Men vad menar då Jesus här med att göra Guds vilja? Att göra Guds vilja är allra först att lyssna, inte inåt till sitt eget inre utan lyssna utåt till Kristus och hans undervisning och lära. Jesus säger lite längre fram i Johannes evangelium: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31-32). Utan att förbli i Jesu ord, dvs. lyssna till dem, får man inte någon visshet om sanningen i hans lära.

Luther inskärpte ofta, att man inte blir kristen genom att göra, utan genom att höra. Och det är alldeles riktigt, för ”Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”, som aposteln Paulus säger (Rom. 10:17). När man vid ett tillfälle frågade Jesus: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar”, så svarade han: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt” (Joh. 6:28-29). Han sade också: ”Detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 6:40). Här ser vi klart och tydligt, att Guds vilja före allt annat är att vi skall höra och tro på Jesus. När vi gör det, säger Jesus, skall vi förstå att hans lära är från Gud. Det är således inte våra försök att vara goda kristna och hålla Guds bud som ger oss visshet, utan det gör evangeliet självt genom att tala om vad Kristus gjort för oss syndare.

Jesu lära är inget som bara rör huvudet. Orden som huvudet via öronen hör och förstår vandrar vidare och drabbar hjärta och samvete. De dömer oss och de upprättar oss. När vi i vår synd och skam får uppleva evangeliets förlösande, rättfärdiggörande nåd, som utan motprestationer skänker oss hela frälsningen, finner vi lärans rätta väsen, nämligen att den skapar tro och ger liv. Den ger som inget annat här i världen frid i samvetet, frid med Gud och ro i själen.

Om denna läras härliga tröst säger Augsburgska bekännelsen:

Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena inte kan vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de är fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. Så lär Paulus i Rom. 5:1: Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud. Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan inte förstås utan denna kamp. (SKB. s. 64).

Denna erfarenhet är inte bara en subjektiv upplevelse, utan något som kommer från Gud. Det som är objektivt sant, nämligen att Gud älskar mig och rättfärdiggör mig av nåd för Kristi skull, blir genom Ordet och Anden sant också för mig. Detta är Andens inre vittnesbörd, eller som aposteln säger: ”Anden själv vittnar med vår Ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Så får vi visshet och förstår att Kristi lära verkligen är av Gud.

3. Den som förstår att läran är från Gud håller fast vid den

Inledningsvis sade vi att det i vår tid inte anses fint att vara dogmatisk och att hålla på bestämda sanningar. Men kom ihåg att Kristus är orubbligt dogmatisk i sin kärlek till oss syndare. Han har åt oss överlämnat en bestämd lära till salighet. Därför är den kristna tron dogmatisk, den håller sig hårt till Kristi lära och avvisar allt som strider mot den. Luther säger: ”Ta bort de fasta påståendena, och du har tagit bort hela kristendomen”. Resultatet av dogmernas fall ser vi på många håll i dag. Vi ser kyrkor utan kristendom, utan Guds bud och utan tro på Jesus som Gud och försonaren av världens synd. Sådant skall vi som kristna fly. Men vi skall inte fly ”den sunda läran” (Tit. 2:1) utan leva i den och låta oss med glädje vägledas av den. Och att kristna gör så, hänger djupast samman med att de fått visshet om nådens evangelium, själva hjärtat i kristendomen. Av det följer sedan allt annat.

Har vi funnit att Kristi lära skänker liv och salighet, får vi den allra största respekt och vördnad för den. Då blir den oändligt dyrbar. Och då föraktar vi den inte utan älskar den. Då håller vi oss inte bara till vissa utvalda delar av Kristi lära, utan till allt vad han lär. Allt han säger är gott och nyttigt för oss, ty – som vår text slutord lyder – ”ingen orättfärdighet finns i honom”. Allt blir viktigt att tro och följa – inte bara för vår egen salighets skull, utan också för andras. Jesus säger i missionsbefallningen strax innan himmelsfärden: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:19). Så talar den dogmatiske Kristus som förmedlar den gudomliga kärleken, den som vill ”att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Amen.

S Bergman (2010)

[^]