Jesus i de spruckna äktenskapens värld

Jesus är på resa genom Samarien och möter mitt på dagen, när det var som varmast, en kvinna vid brunnen utanför staden Sykar. Han är trött och törstig efter vandringen och ber kvinnan om vatten att dricka. Det förvånade henne. Hon visste att Jesus var jude, och judar umgicks inte med samariter. De såg dem som ättlingar till Israel som beblandat sig med hedningar och avfallit från stora delar av Israels tro. Men att kvinnan var samarit brydde Jesus sig inte om. Han bemötte henne vänligt och visade henne aktning.

Det öppnade för ett fint samtal, ett verkligt själavårdssamtal där Jesus varligt, steg för steg för kvinnan från klarhet till klarhet. Han började med att tala i liknelser, så som han ofta gjorde. Han hade ett ”levande vatten” att ge henne, sade han, en ”Guds gåva” som var som ett friskt, livgivande vatten. Hon förstod till att börja med inte alls vad han talade om utan trodde att Jesus talade om vanligt brunnsvatten. Var hade han sitt vatten? Han hade ”inte ens en skopa” med sig, säger hon, att ösa upp vatten med. Men ju mer Jesus talar om sitt märkliga vatten, desto mer nyfiken blir hon. Hon anar att det är fråga om något större än vanligt vatten som man släcker sin törst med. Jesus talade om ett vatten som släcker andlig törst och ger själen nytt och evigt liv. Hon förstår fortfarande inte riktigt vad det är för ett vatten, men ber att få dricka av det.

Då kommer den mest kritiska stunden i samtalet. Jesus säger till henne: ”Gå och hämta din man och kom hit.” Hon stelnar till och blir på sin vakt. Det här var ett känsligt område i hennes liv som Jesus rörde vid. Hon kunde ha vänt Jesus ryggen, tagit sin kruka och gått därifrån. Men det gjorde hon inte. Hon kände att Jesus inte ville henne illa. Det var något särskilt med denne jude som talade vänligt med en samaritisk kvinna. Därför dröjer hon kvar och svarar kort: ”Jag har ingen man.” Det var sant, men inte hela sanningen. Den får hon höra av Jesus när han säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Det du sade är sant.” Han visar att han läser hela hennes liv som en öppen bok. Han vet allt om henne. Hon grips av förundran, tar det som ett tecken på att han är något mer än en vanlig jude och säger: ”Herre, jag märker att du är en profet.”

Denna finstämda text om Jesus och kvinnan vid Sykars brunn har hamnat som predikotext på hemmets söndag. Det hem som dagens texter talar om grundläggs av äktenskap mellan en man och en kvinna. Kvinnans anknytningspunkt till dagens ämne är inte hennes lyckade äktenskap utan hennes misslyckade äktenskap. Men hon får uppleva att han är en Frälsare i de brutna äktenskapens och de splittrade hemmens värld. Om det skall vi tala i dag. Men vi börjar med att säga något om äktenskap och hem så som det ursprungligen var tänkt.

1. Äktenskapet är en god av Gud instiftad ordning

Den samaritiska kvinnan kände väl till äktenskapet. Hon hade en gång trott på denna ordning och gått in under den, hela fem gånger. Jesus erkänner att hon haft fem äkta män. Fem gånger har hon i sitt halvhedniska land fått uppleva glädjen av denna Guds instiftelse. Även hedningar som inte tror på Bibelns Gud får glädje av den. Men i kvinnans fall hade äktenskapen kraschat och slutat med skilsmässa. Sorg, bitter besvikelse och uppgivenhet hörs i hennes ord: ”Jag har ingen man.” Den hon nu levde med var hon inte gift med. Hon tycks ha förlorat tron på äktenskapet.

Äktenskapet var den första skapelseordning som Gud instiftade. Han sade: ”En man skall lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (2 Mos. 2:24). Så grundlades ordningen att ur två familjer, mannens och kvinnans, uppstår en tredje. Man och kvinna var inte skapade för ensamhet utan för tvåsamhet. Genom de tvås förening var det menat att livet på jorden skall växa och bestå.

Så är äktenskap och familj av Gud insatta att vara samhällets och det mänskliga samlivets grundstenar. Äktenskapet bygger på ett frivilligt, offentligt och ömsesidigt löfte om trohet intill döden som en man och en kvinna ger varandra. Formerna för äktenskapets ingående har skiftat och skiftar i olika länder och kulturer, men äktenskapet som sådant är av Gud instiftat och har funnits ända från människosläktets början.

Luther säger i Stora katekesen under sjätte budet: ”Det äktenskapliga livet är inte ett skämt eller en mänsklig uppfinning, utan det är fråga om en mycket viktig sak och Guds allvarliga vilja.” Så är det. Det är Guds vilja att en man och en kvinna ingår äktenskap. Där skall de ta emot barn och fostra dem. Där skall de älska och stödja varandra, inte så mycket tänka på att var för sig vara lyckliga, eller förverkliga sig själv som man i dag säger, utan förverkliga varandra, göra varandra lyckliga.

Äktenskapet är i sig inte en kyrklig ordning. Det är en skapelseordning, en ordning för detta livet, inte en frälsningsordning eller, som i romerska kyrkan, ett sakrament som med sin nåd hjälper makarna till salighet. Jesus gav varken apostlarna eller kyrkan i uppdrag att förrätta vigslar, och det berättas inte heller i NT om att kyrkans tjänare gjorde det. På det viset är således äktenskapet inte en kyrklig ordning. Men det innebär inte att den kristna kyrkan inte har något att säga om äktenskap. NT har många ord om äktenskapets välsignelser, och kristna förmanas värdera äktenskapet högt och att vara trogna i sina äktenskap. ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma”, står det t.ex. i Hebr. 13:4.

I den tidiga kyrkan gifte sig kristna enligt gällande lag eller sedvänja i det land man bodde i. För nygifta bad man i kyrkans gudstjänster och detta utvecklades med tiden till en särskild välsignelseakt över nygifta makar, där deras äktenskap helgades ”genom Guds ord och bön” (1 Tim. 4:4-5). Kyrklig vigsel kom långt senare.

I den romerska kyrkan blev kyrklig vigsel obligatorisk under senmedeltiden (bl.a. genom ett beslut på tridentinska mötet 1545-63). Men den lutherska kyrkan lär inte att kyrklig vigsel nödvändigtvis måste till för att äktenskapet skall vara giltigt inför Gud. Vigsel i juridisk mening är i grunden borgerlig, dvs. en samhällelig sak, vilket Luther ofta påpekade. Bekännelseskrifterna hänför också äktenskapet genomgående till det jordiska livet och ser det som samhällets grundval. I Augsburgska bekännelsen står det: ”I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära” (SKB s. 69). Att värna om äktenskapet med ”stränga lagar och föredömen”, står det i Apologin, ”är en uppgift som tillkommer överheten” (SKB s. 262).

Äktenskapet är således en god samhällelig ordning som vi skall ta emot med tacksamhet och värna om. Den går tillbaka ända till paradisets dagar. Då var den lätt. Men när synden kom in i bilden blev det goda svårt och problematiskt. Det hade den samaritiska kvinnan bittert fått erfara.

2. Äktenskapet har alltid varit hotat i syndens värld

”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man.” Jesus talar här till en desillusionerad kvinna med fem kraschade äktenskap bakom sig. I vad mån hon var skyldig till att de sprack får vi inte reda på.

Äktenskap spricker i dag också. De spricker ofta, så ofta att många tycker det är lika bra att bara bo ihop utan några bindande löften för framtiden. Om kärleken kallnar och det inte känns roligt längre, kan man då lättare flytta isär, välja bo ensam eller söka sig en ny partner. Det är bättre än att livet ut plågas i en död och omöjlig relation. Så tänkte antagligen den samaritiska kvinnan, och så resonerar väldigt många i dag. Men Jesus säger henne vad många i dag inte vill säga och inte vill höra: att samboförhållanden inte är äktenskap inför Gud utan att leva i synd: ”den du nu har är inte din man.”

Äktenskapets ordning har alltid varit hotad av nedrivande krafter i tillvaron. Djävulen lämnar ingen skapelseordning i fred. Han vill förgifta och fördärva den mänskliga samvaron på jorden så mycket han kan och ger sig då naturligtvis på samhällets grundvalar: hem och familj, förhållandet mellan man och kvinna, föräldrar och barn.

Under lång tid har i vårt land familjefientliga krafter gått till attack mot den s.k. kärnfamiljen och mot ”heteronormen” att äktenskap mellan en man och en kvinna är den givna och normala ordningen. De har haft stor framgång och lyckats få igenom den naturvidriga, könsneutrala äktenskapslagstiftning som vi i dag har. En ständig ström av spelfilmer och TV-såpor skickar ut budskapet att otrohet och skilsmässor är normalt och acceptabelt. Sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” är i praktiken avskaffat. Det har ersatts av sin motsats, dvs. att det är rätt att tillfredställa lustar och begär som man vill bara man inte skadar andra. Allt sker under parollen: kärlek kan aldrig vara fel!

Men det är en satanisk lögn. Gud upplyser oss om vad kärlek är. Det gör han genom samvetet och många brottas med skuldkänslor för att de lever som de gör. Gud upplyser oss ännu tydligare genom sina i Skriften givna bud, de Tio budorden. Dessa bud visar att det vi människor i vår blinda galenskap ofta kallar kärlek inte alls är kärlek, utan bara en täckmantel för ohämmat tillfredställande av lustar och begär.

Men synden har alltid sitt pris. Man bryter inte ostraffat mot Guds bud och skapelseordningar. Brott mot sjätte budet, som värnar om äktenskapet, hemmet och familjen, leder till splittrade familjer och många trasiga människor som ofta mår förfärligt dåligt. De som drabbas hårdast är barnen. De bollas mellan olika mammor och pappor och berövas den grundtrygghet som de enligt Guds skapelseordning har rätt till.

Men hur illa det än står till och hur djävulen än lyckas rasera äktenskap, hem och familj, så kommer han inte att lyckas helt. Jesus säger på ett ställe att det ända till den yttersta dagen skall vara som på Noas tid, då människor ”gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken” (Matt. 24:38). Äktenskap och familj kommer således alltid att finnas. Trots alla försök att ersätta det med annat. Den ordning som Gud lagt ner i naturen är inte lätt att utrota, inte ens med lagar och massiv propaganda. Vi skall därför inte misströsta om kraften i naturens ordning. Den kommer åter och åter göra sig gällande. Den står nämligen i livets tjänst, och förnuftiga människor inser det. Det finns därför ingen anledning för oss att ge upp kampen för äktenskap och familjen.

Låt oss nu återvända till den samaritiska kvinnan och hennes äktenskapliga katastrofer. Hur hjälpte Jesus henne? Han tröstade henne inte med att hon haft otur med sina karlar eller att hon gjorde rätt i att leva som hon nu gjorde, i ett löst förhållande. Han sade till henne: ”den du nu har är inte din man.” Med de orden uppenbarade han hennes synd: hon levde inte rätt, hon bröt mot Guds ordning. Och det förunderliga är att hon gav honom rätt. ”Jag märker att du är en profet”, svarade hon. Hon kände att det Jesus sade var vad Gud säger. Samvetets röst hade hon nog hört tidigare, men lyckats brotta ner. Men när Jesus talade gick det in i hennes hjärta och hon böjde sig för hans dom. Och nu började hon ana vad det levande vattnet var för något, och hon törstade efter det.

3. Jesus är Frälsaren också för dem med spruckna äktenskap

Det levande vattnet ”som flödar fram och ger evigt liv” är Guds nåd och barmhärtighet som för Kristi skull förlåter all synd, helar och botar det som gått sönder. Det fick kvinnan att dricka av det levande vattnet som gav liv. Hennes gamla av synder tilltrasslade liv ströks ut, det sköljdes bort. Det räknades inte. Hon kunde lämna det bakom sig. Efter mötet med Jesus blev hon en ny människa, började ett nytt liv och ordnade upp förhållandet till mannen hon levde med så att det blev rätt enligt Guds bud. Den onda cirkeln hade brutits. Det finns inga synder, vare sig på äktenskapets och hemmets område eller på något annat område som inte övertäcks av Kristi förtjänst. Därför öppnas Guds rike för alla syndare som tror och tar emot evangelium.

När hon började dricka av evangeliets vatten ville hon veta mer om mannen som gav henne det. Jesus var en profet, det var hon övertygad om, och nu hade hon en fråga. Vad hade han att säga om den gamla tvistefrågan mellan judar och samariter om var man skulle tillbe Gud? Var det på samariternas heliga berg, Gerissim, eller var det i Jerusalem? Varken eller, svarade Jesus. Gud vill ha tillbedjare ”i ande och sanning”. Han ger henne också klart besked om samariternas gudsdyrkan: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.” Hon förstod att han talade om Messias, judarnas hopp. Honom hade hon hört om, hon visste att han skulle komma. Och nu händer det märkliga att hon, denna samaritiska kvinna med de fem spruckna äktenskapen, blir den första i NT som på ett direkt sätt av Jesus själv får höra, att han, ”den som talar med dig”, är Messias. Och hon tror honom och blir en tillbedjare ”i ande och sanning”. Där lämnar vi i dag berättelsen om den samaritiska kvinnan, som efter samtalet med Jesus törstade både efter rätt lära och rätt tro och fick dricka av det levande vattnet.

Också oss vill Gud göra till sanna tillbedjare i ande och sanning. Det blir vi när vi likt den samaritiska kvinnan lyssnar till Jesus, låter honom visa oss vår synd och skapa törst efter ett nytt liv. En sann tillbedjare blir du, när du tror att Jesus är Messias, Guds Son, som gav sitt liv för att hela allt som är brutet och trasigt – också hos dig. Amen.

S Bergman (2013)

[^]