Nåden att följa Jesus

Se, vi har lämnat allt och följt dig. Så sade Petrus till Jesus. Det låg förväntan i de orden, det ser vi, för han fortsatte: Vad skall vi få för det? Under en lång tid hade lärjungarna följt Jesus. Många månader, som med tiden hade blivit år, hade de tillbringat med honom, på heltid. Vi förstår av Petrus fråga att de hade försakat mycket. De hade vandrat långa sträckor, ofta varit på resande fot och utstått många umbäranden. Petrus tyckte helt enkelt att han och de andra lärjungarna gjort en rejäl insats och det var dags att få reda på vad de skulle få, vilken lön de hade förtjänat.

Och Jesus svarar på Petrus fråga. Vi ska idag titta litet närmare på Jesu svar och vad det innebär. Vi säger därför för det första:

Att följa Jesus är en gåva av idel nåd

Att följa Jesus är en gåva. Det är inget vi funderar ut, att vi ska följa Jesus. Det är inget vi förtjänar. Det är inte vi som avgör oss för honom, utan han som avgjort sig för oss och kallat oss. Apostlarnas kallelse var förvisso en särskild kallelse. Inte skulle alla efterföljare till Jesus vara apostlar. Tillämpat på idag kunde vi säga att alla kristna inte ska vara präster, det är två olika kallelser, men här finns många likheter. Själva kallelsen som sådan är på sätt och vis likadan, även om det är olika uppdrag.

Men, säger någon, inte talar Jesus om nåd i dagens text? Han talar väl om lön! Lön får man ju efter förtjänst, det kan inte vara nåd.

Ja, hur förhåller det sig egentligen med lön och nåd, är det en inneboende motsats mellan dessa två, så att de utesluter varandra? Vi ska strax titta närmare på detta.

Guds oförskyllda nåd är denna söndags överskrift. Vid en första anblick verkar det litet märkligt, för episteltexten säger: Spring så att ni vinner priset på löparbanan! Och i vår predikotext talas det om att lämna allt och följa Jesus. Texterna talar alltså om våra gärningar, och gärningar och nåd är ju varandras motsatser, har vi fått lära oss. Men låt oss läsa hela texten, sist står det: Många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.” Här har vi svaret på frågan om gärningar och nåd. Men vad betyder dessa ord? Vad innebär det att de sista ska bli de första och de första bli de sista?

Ja, det måste man medge, Jesus förklarar och utlägger inte dessa ord just här. Han anknyter till sin egen undervisning och vad han sagt andra gånger. Vill vi förstå vad Jesus menar måste vi sålunda se till andra ställen, där han förklarar och utlägger samma ämne. Just efter dagens predikotext (Matt. 19:27-30) kommer dagens evangelium (Matt. 20:1-16). Där säger Jesus igen dessa märkliga ord Så skall de sista bli de första och de första bli de sista. Han säger de mot dem som vill hävda sin egen rätt och förtjänst, och menar att vingårdens herre, Gud, får göra vad han vill med det som är hans. Vi kan inte ställa Gud mot väggen och efter våra idéer kräva det eller det av honom.

Ännu mer förstår vi när vi kommer till det tjugotredje kapitlet av Matteusevangeliet. I det kapitlet har Jesus sin stora uppgörelse med fariseerna och säger: Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. (23:12) Här ser vi en variant av samma tema och vi får ännu fler detaljer. För Jesus tillämpar och utlägger där vad han säger och fortsätter: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in och dem som försöker komma dit hindrar ni. Fariseerna ansåg att de av sig själva dög inför Gud, de upphöjde sig själva. Men Jesus förklarar för dem, att de genom att upphöja sig kommer bli förödmjukade. Genom att ställa sig först kommer de sist. Genom att förtrösta på sig själva går de miste om Guds nåd.

Och tittar vi vidare, i Lukas evangelium, säger Jesus om publikanen och farisén i templet: Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd (Luk. 18:14) Och förklaringen till dessa ord står i samma vers: Publikanen gick hem rättfärdig, inte farisén, säger Jesus.

Så när Jesus i vår text säger Många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första, då är det en varning. Om man tror att man genom att lämna allt och följa Jesus förtjänar lön är man illa ute. Om man tror att man gör sig förtjänt av att – som Jesus säger – få hundrafalt igen och ärva evigt liv, då ställer man sig själv först. Och då hamnar man sist, det vill säga, man kommer inte in i himmelen.

För att vara Guds barn och följa Jesus, det är nåd. Som Paulus skriver i Efesierbrevets andra kapitel: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef 2:8f.) Vi får himmelriket bara av Guds nåd, vi förtjänar inte att komma dit. Och det var likadant i Gamla Testamentet. Israels folk var utvalda av idel nåd. Vi läser i femte Mosebok: Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta.

Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er. (5 Mos. 7:6ff.)

Så vi ser att det bara är av Guds godhet och kärlek, det vill säga Guds nåd, som vi får tillhöra hans folk och tjäna honom, var och en på sin plats. Gud är inte skyldig oss någonting för detta.

Men talar inte dagens text om lön? Jovisst gör den det. Om vi för det första sade Att följa Jesus är idel nåd, så säger vi nu för det andra

Att följa Jesus för med sig lön

Den som av nåd blivit Guds barn kommer Gud att belöna för de goda gärningar han gör. Inte för att vi förtjänat det, utan för att Gud av sin egen kärleksfulla vilja vill det, det vill säga av nåd. Den lön som Bibeln talar om är inte en lön på grund av förtjänst, utan på grund av nåd. Detta är en oerhört viktig punkt. Om vi misstar oss här blir vi som romerska katoliker, och går miste om Guds nåd och det eviga livet. Vad gott vi än gör i vår helgelse kan vi inte förtjäna himmelen, vi blir inte frälsta genom gärningar, utan bara genom tro.

Ändå talar Skriften ofta om att de kristna kommer att få lön av Gud. Vår text idag är ett exempel. Ett annat ställe som säger samma sak finner vi i Matteus sextonde kapitel, där Jesus säger: Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. (Matt 16:27)

Sådana ställen används av påven för att visa att frälsningen bygger både på tro och goda gärningar, att man blir frälst både av tro och goda gärningar. Men som vi ser av Bibelns övriga undervisning är det inte så, utan vi blir frälsta endast genom tro, genom tron allena. Allt annat är att häda Kristi verk, ty Kristus har betalat för oss fullkomligt och fullständigt inför Fadern.

Men om vi håller fast vid Guds nåd och Kristi förtjänst, och vet att detta är den enda grunden till vår salighet, då kan vi också därefter tala om lön. Inte lön som förtjänst, utan nådelön, av Guds godhet. Så gör Skriften. Att rättfärdiggörelsen genom tro är det grundläggande och absolut viktigaste i den kristna tron får inte hindra oss från att också predika om goda gärningar, ja till och med om att Gud kommer ge oss lön för dessa.

Detta leder oss över till nästa punkt, då vi säger för det tredje

Denna lön inspirerar till goda gärningar

Det gäller om goda gärningar att ge dem deras rätta plats. De får aldrig komma före tron och rättfärdiggörelsen. Tvärtom, goda gärningar följer på rättfärdiggörelsen, de är en frukt av tron och kommer alltså efteråt. Se på Paulus brev till romarna. Han börjar med Guds vrede, visar att alla människor står under Guds dom och kommer så till rättfärdiggörelsen som räddningen undan vredesdomen. Det femte kapitlet inleds: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Giertz’ översättning) Men han stannar inte där, utan i det sjätte kapitlet uppmanar han de kristna att göra goda gärningar: Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. (Rom 6:13)

Så ser vi att goda gärningar är befallda av Gud, vilket för all del är fullgott skäl nog att göra dem. Men då en kristen för en daglig kamp mot den gamle Adam som gärna ville underlåta att göra de goda gärningarna, har Gud inte bara befallt de kristna att göra goda gärningar, utan han har också utfäst belöningar till dem som gör dem. Apostlarna hörde vi skulle få en särskild belöning, de kommer upphöjas till konungslig värdighet och sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Detta kommer ske vid pånyttfödelsen, säger Jesus, det vill säga på den yttersta dagen, då Jesus kommer tillbaka. Då ska det slutgiltiga himmelriket träda fram. Tills dess finns det ännu tid att göra goda gärningar.

Men inte bara apostlarna kommer få lön, utan alla kristna. Paulus skriver till efesierna Ni vet ju att var och en som gör något gott skall få sin lön av Herren, vare sig han är slav eller fri. (Ef. 6:8) Och i vår text säger Jesus att var och en som för Hans namns skull har lämnat hus eller nära släktingar eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.

Vad är det då för något som de kristna kommer få lön för? Ja, dels är det förstås vad vi kan kalla goda gärningar mot nästan i det dagliga livet. Men det finns annat också. Idag ska vi särskilt betänka det som Jesus nämnde idag i vår text som vi kanske inte tänker på så ofta: Att för Hans namns skull göra uppoffringar, att nödgas lämna sin familj, att tvingas lämna sitt hem eller sitt uppehälle. Detta kan vara mycket smärtsamt för en kristen, men inget är viktigare än att vara trogen mot sin Herre, vilka jordiska konsekvenser det än får, vilken nöd man än kan hamna i.

Är vi redo att göra uppoffringar för Kristi namns skull när det behövs? Förmodligen behöver vi inte lämna allt, som apostlarna blev kallade till, direkt av Kristus. Men det kan också finnas andra situationer som inte är så stora. Rätt vad det är ställs vi i situationer som begär av oss att vi gör en uppoffring för Kristi namns skull, även om den kan vara jämförelsevis liten. Låt oss bedja om kraft och mod att då göra det rätta.

Vi närmar oss fastan. Det är en tid av träning och försakelse för att vinna en segerkrans som aldrig vissnar. Spring så ni vinner priset, säger Paulus. Då krävs det mycket träning. Det är ett långt lopp, det räcker hela livet. Ska man klara ett långlopp måste man ta vara på vätskekontrollerna och få regelbunden påfyllning. Därför är vi samlade här idag. Vi har kommit för att få kraft till att följa Jesus. Vi har kommit för att bli mättade av den gode Guden som stiger ned till oss och fyller oss med sin oförskyllda godhet och nåd för Jesu Kristi skull. Amen.

J Fjellander

[^]