Att vara av Gud

Det som särskilt utmärker oss lutheraner, är att vi bygger vår tro på ”Ordet allena”. Vi säger att kyrkans högsta och enda ledstjärna skall vara det som är just denna söndags överskrift: ”Guds Ord.”

Vi beskylls ibland för att vi dyrkar en bok. Men det gör vi inte. Vi dyrkar den Gud som boken framför alla andra, den Heliga Skrift, uppenbarar för oss. Utan den hade vi inte vetat just någonting om Gud och vad han vill med oss. Men nu har Gud talat till oss genom sitt ord. Vi kan höra, läsa och begrunda det. Det är något oändligt stort, att Gud har sänkt sig ner till vår nivå och talar till oss på vårt eget språk. Han har talat genom profeterna i GT, och i NT har han talat ännu starkare, nämligen genom sin Son, Jesus Kristus, ”Ordet som blev kött” (Joh. 1:14).

Om Jesus står det, att han var lik oss i allting, ”men utan synd” (Hebr. 4:15). Denna syndfrihet hos Jesus omfattar naturligtvis också hans ord. ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” frågar Jesus sina motståndare i dagens text. De tänkte efter: Vad hade han sagt eller gjort som bevisligen var fel eller omoraliskt? Ingen kunde komma på något, inte en enda osanning, inget tvetydigt och svekfullt.

Men Jesus var inte bara en syndfri människa: han var Gud själv som talade. Och om Guds Ord står det i Psaltaren: ”Herrens tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. --- Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen liv. Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa” (Ps. 12:7, 19:8). Ingen har här på jorden talat Guds Ord med sådan legitimitet och auktoritet som Jesus.

Han sade till judarna: ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.” Detta är kärnan i vår text i dag. Jesus hade en mästerlig förmåga att med några enkla ord lyfta upp stora livsavgörande frågor till ytan och låta budskapet lysa fram med tydlig och självklar kraft. När han talar om att vara av Gud, inser vi genast att ingen kan vara av Gud, om han inte bryr sig om vad han säger, inte lyssnar och tar det till sig. Låt oss börja med att säga något om detta.

1. Den som inte lyssnar till Guds Ord är inte av Gud

De kunde alltså inte beslå Jesus med någon lögn. ”Om jag talar sanningen, varför tror ni mig inte?” frågade Jesus. Ja, varför ville man inte lyssna till honom, fast man inte kunde bevisa att han var en bedragare eller talade osanning, och fast hans gärningar bekräftade hans ord? Och varför är det så för många än i dag?

Vi kan få ett svar på den frågan, om vi ser texten i sitt sammanhang. Den är tagen från Joh. 8, ett kapitel som till största delen återger en ganska hård ordväxling mellan Jesus och några judar. De ifrågasatte hans anspråk på att vara världens ljus och Guds Son. Jesus hade då svarat dem med att säga: ”Om ni inte tror, att Jag Är, skall ni dö i era synder (Joh. 8:23-24). Orden ”Jag är” var i religiöst-judiska sammanhang mycket laddade ord: de ingick i det heliga gudsnamnet som man av vördnad aldrig uttalade utan ersatte med ordet Herren. När Mose mötte Gud i den brinnande busken och frågade efter hans namn, sade Gud att han hette ”Jag är” (2 Mos. 3:14). Han är den Evige utan början och slut. Jesus talade alltså om sig själv som ”Jag är”. Trodde de inte på honom, skulle de dö i sina synder. Det var oerhört. Det är inte svårt att förstå, att sådana ord väckte starka reaktioner bland åhörarna.

Än värre blev det, när han sade: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31-32). Han antydde att de inte var fria. Då brast det för dem: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit trälar under någon”, sade de ilsket. De hörde till Guds utvalda folk, skulle de inte vara fria? Jesus svarade lugnt och stilla: ”Var och en som gör synd är syndens slav” (Joh. 8:34). Det låg en benhård logik i dessa ord. Om man inte kunde låta bli att synda i tankar, ord och gärningar, var man otvivelaktigt en slav under synden. Då var man inte av Gud. Jesus fråntog dem t.o.m. rätten att kalla Gud sin Fader: ”ni har djävulen till er fader”, sade han (Joh. 8:44). Det var starka ord. Och det står att de blev så rasande att de tog upp stenar för att kasta på honom (Joh. 8:59).

Det var alltså två saker som man inte stod ut med att höra: det ena var Jesu anspråk på att tala som Gud, och det andra var hans lära om människans synd och fångenskap under djävulen. Det är inte mycket som på dessa två punkter har förändrats i jämförelse med vår tid: precis samma saker vill man inte lyssna till i dag heller. Jesu gudom är det inte många som tror på. Inte ens alla biskopar och präster gör det. Därmed faller också tron på hans ord som Guds Ord. ”Kärleken kräver, att vi t.o.m. måste bortse från en del av vad Jesus själv säger”, sade en präst i ett TV-program. Så blir det, när man inte längre tror att Jesus är Herren.

Det andra om människans slaveri under synden vill man inte heller lyssna till. Det är inget nytt. Ingen av oss tror av oss själva att vi är så djupt fallna att vi inte kan berömma oss av något gott inför Gud. Vi är som alkoholister som i det längsta förnekar att de har problem. De tror att de kan skärpa sig och hantera sin konsumtion, fast det är uppenbart att de inte kan. Så är det också med synden. Vi vet att vi syndar ibland, men inte är vi några hjälplösa slavar! Vi kan ju skärpa oss om vi vill. Så tänker vi, när vi inte lyssnar till vad Gud säger. Men Jesus kom inte för att frälsa de fria och starka, utan för att befria slavar, sådana som inte har kraft och möjlighet att slita sina bojor.

Djävulen har inget emot att hans slavar på olika sätt är religiösa och själva försöker bli rättfärdiga och goda. Huvudsaken är att de inte lyssnar till Jesus och hans ord.

Hur är det med oss? Är vi av Gud? Det avgörande tecknet är inställningen till Guds Ord, om man lyssnar till det eller inte. Och kom ihåg: att lyssna betyder inte bara att höra vad Gud säger. Det är att lyssna och tro på det, ta det till sig.

2. Den som lyssnar till Guds Ord är av Gud

Det är något oändligt stort att vara av Gud. I detta uttryck som Jesus använder ligger en stark och innerlig gemenskap med Gud, ett nära släktskap, en tillhörighet. Vissheten om att vara av Gud ger människan den största lycka och glädje hon kan få vara med om. Då har hon funnit sin av Gud givna rätta plats i tillvaron. Och det är dit Jesus vill föra oss. Han är av Gud, men han vill att också vi skall bli det.

Det märkliga med Gud ord, som så förkrossande starkt kan visa att vi inte är av Gud, är att de också har kraft i sig att göra oss till sådana som är av Gud. I Guds Ord finns hans heliga lag som dömer oss till evig förtappelse för syndens skull, precis som Jesus gjorde, när han talade till judarna i vår text. Men i Ordet finns också evangelium, som är ”en Guds kraft som frälsar var och en som tror” (Rom. 1:16). Det är det enda som kan göra oss till människor som är av Gud, och det är det yttersta målet med allt vad Jesus har att säga oss.

Han kom hit till världen för att friköpa oss från synden och slaveriet under den. Under Fastan, som vi nu närmar oss, kommer bilden av den lidande Kristus på nytt att målas för våra ögon. Vi kommer att få se hur mycket det kostade honom att bli världens Frälsare, så att de som inte är av Gud skall få bli av Gud igen. Den evige ”Jag är” blev människa och dog på ett kors. Han tog på sig våra synder, blev i vårt ställe som en som inte var av Gud. Han gav sitt liv för oss för att lösa oss från allt det onda som vi sitter fast i. Så vann han åt oss den nåd och rättfärdighet som kan göra oss till sådana som är av Gud och hos vilka inget finns som skiljer dem från Gud. Det är gåvan som räcks oss genom evangelium.

Den som är av Gud, lyssnar till detta ord, till det heliga evangeliet och griper om det. Paulus upprepar ständigt att tron rättfärdiggör utan gärningar. Och det är viktigt att ha det klart för sig, om man skall bli av Gud. Den som blir frälst genom tro bortser från sig själv, från sin egen person, sina känslor och invändningar. Hon bortser från allt vad hon kan och inte kan och från allt vad värdighet och ovärdighet heter och håller bara fast vid vad Gud säger i sitt ord. Så gjorde Abraham, och det står att det ”räknades honom till rättfärdighet” (Rom. 4:3), ett uttryck som betyder att han blev rättfärdig inför Gud inte genom att tro på sig själv, utan genom att ha ögonen på Guds ord och löfte. Abraham gav Gud den högsta ära man kan ge, nämligen att hålla honom för sannfärdig i sitt ord. Gör vi det är vi av Gud.

Mitt i den hårda ordväxlingen mellan Jesus och judarna skedde undret att människor kom till tro. Det står nämligen att många kom till tro på honom (Joh. 8:30). Mitt i hetluften, där somliga öste okvädningsord över honom och sade att han var en samarit och besatt av en ond ande, så vann hans ord också segrar i människors hjärtan. Och det gäller än i dag. Därför skall vi aldrig misströsta om Guds Ord och dess kraft, utan så ut den ädla säden. Som vi hörde i liknelsen i dagens evangelium, faller en hel del på mark där den inte bär frukt, dvs. det tas inte emot utan förkvävs av otron i olika former. Men det föll också i god jord, dvs. togs emot i tro, slog rot, växte upp och gav hundrafaldig skörd. När Jesus berättat liknelsen, ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med!” (Luk. 8:8). Det ropet ljuder genom seklerna och når också oss.

Till sist något om slutorden i vår text.

3. Den som är av Gud skall aldrig dö

Jesus säger: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Här ger oss Jesus ett stort och starkt löfte för att uppmuntra oss till att hålla fast vid hans ord: vi skall aldrig se döden.

Döden kommer vi att möta på olika sätt, plötsligt eller stilla och lugnt på en sjukbädd. Men den död Jesus talar om skall Guds trogna aldrig smaka, nämligen den eviga döden, fördömelsen som väntar djävulen och otrons folk. Ty den som är av Gud äger livet, det liv som består i att vara nära Gud, vara försonad och förenad med honom genom Jesus. Detta liv flödar över oss i kyrkan genom Ordet i alla dess former: i liturgin, i sånger och psalmer, i predikan, i nattvardens under, där vi äter det eviga livets bröd och till sist i välsignelsen som nedkallas över oss vid högmässans slut. På allt sätt vill Gud försäkra oss om att vi aldrig någonsin skall se döden, den förfärliga.

För ett par söndagar sedan mötte vi Petrus, som ställd inför alternativet att lämna Jesus, svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:68). För honom var Jesus det största och enda alternativet. Så blir det för den som är av Gud. Amen.

S Bergman (2007)

[^]