Vetekornets död

Vår text berättar om några greker som kommer till en av Jesu lärjungar, Filippus, och säger att de skulle vilja se Jesus. Med det menade de, att de gärna ville träffa honom och tala med honom. Vänligt och försynt undrar de om Filippus kunde förmedla en kontakt. De var inga turister utan hade farit upp till Jerusalem för att tillbe, står det, vilket visar att de var proselyter, sådana som övergått eller var på väg att övergå till judarnas tro.

Hur det gick med deras kontakt med Jesus berättar inte evangelisten Johannes. Men han återger vad Jesus sade när han fick höra om grekerna. Han sade: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.” Han visste vad detta hans sista besök i Jerusalem innebar: han skulle förhärligas genom att dö. Han liknar sin död vid ett vetekorn som faller i jorden och begravs. Men efter en tid börjar det gro, det växer upp, bildar strå och ax och bär frukt. Av vetet blir det bröd. Vetet står för brödet, maten som uppehåller livet. Denna livskraft finns i varje vetekorn. Det blir upphov till många nya korn med samma kraft. Så Jesus låter vetekornet bli en bild av hans egen död och uppståndelse och det livgivande bröd detta skulle bli för oss.

Jesus säger detta strax efter sitt intåg i staden under folkets jubel. Men jublet har tystnat. Det låg spänning i luften De fientliga stämningarna mot Jesus tätnade. Han kände att stunden var nära, stunden då han skulle fullborda det som han kommit till världen för. Han skulle dö vetekornets död. I dag på tröskeln till fastan skall vi stanna inför denna liknelse. Vi frågar oss först:

1. Varför måste Jesus dö vetekornets död?

Vem vill dö? De flesta människor är rädda för döden och försöker på allt sätt skydda sig mot den. Också Jesus ryggade tillbaka inför tanken på döden. När han i vår text tänker på sin död, grips hans mänskliga natur av vånda och han säger: ”Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund?” Han vrider sig i vånda och det låter nästan som att han ber att få slippa.

Den vånda och ångest som Jesus känner inför döden är ingen vanlig dödsångest. Han skall dö en annorlunda och mer fruktansvärd död än någon annan. Han skall dö i alla syndares ställe. Det är just medvetenheten om den kolossala börda av alla människors synder som skall läggas på hans axlar som fyller honom med svår ångest. När han senare, på kvällen före sin död, ber i Getsemane trädgård, stegras denna ångest till det outhärdliga. När han för sin inre syn såg kalken som räcktes honom, fylld till brädden av allt det lidande som han skulle genomgå, blev hans svett ”som blodsdroppar som föll till marken” (Luk. 22:44). Han, den helige och rene, skulle dricka den i botten, smaka syndens lön intill döden. Han ryggar tillbaka, men ger inte efter för den ångest han känner. Han ber inte att få slippa. Fast och bestämt säger han: ”Nej, just därför har jag kommit till denna stund!” Detta var hans väg.

Vad var det som drev honom att gå den vägen? Det var förvissningen om att han skulle dö vetekornets död. Den skulle bära frukt till ofantlig välsignelse för människorna på jorden. Han säger: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.” Han tänkte på hur det skulle bli om han inte gått upp till Jerusalem och inte blev ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Om han svek, skulle han bara bli ett ensamt korn och inte ett vetekorn som bar frukt till liv för andra. Han skulle bli ensam om att vara människa utan synd, ensam om att vara rättfärdig, ensam om det liv vi alla är skapade till, men som vi har förlorat genom syndafallet och syndens smitta i vårt blod. Något sådant kunde Jesus inte tänka sig. Han stod inte ut med att vara ett ensamt korn.

Han hade kommit för att gå ”Guds kärleks väg”, som det heter i denna söndags överskrift. Den var av evighet beslutad hos Gud och förutsagd på många ställen i GT. I Ps. 40 talar Kristus profetiskt och säger: ”Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta” (v. 8-9). Han skulle gå den gudomliga kärlekens väg, offrets väg, för att frälsa oss. Och profeten Jesaja skriver om denna väg: ”Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär” (Jes. 53:10-11). Och när Jesus i tidens fullbordan kom sade han: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45).

Fastetiden är till för att vi skall bli stilla och begrunda denna Guds självutgivande kärlek genom Jesus. Fasta är att frivilligt avstå från någonting som i sig självt är naturligt och gott (det kan vara annat än mat) för att koncentrera sig på vad Gud har gjort för oss. Vi har alla i oss en trög och ogudaktig människa, som mycket hellre vill göra annat än att bli stilla inför vad Gud säger om Kristi lidande och död. Detta inre motstånd måste ständigt bekämpas och slås ner. Det kan vi göra bl.a. genom att under fastan läsa passionshistorien och begrunda texterna om Kristi lidande. Ingen av oss får vara likgiltig för det oerhörda och för oss så betydelsefulla som sker, när Gud själv i Kristus kommer ner till oss och dör vetekornets död.

Men det handlar inte bara om Jesu död utan också om vår död. Därför säger vi för det andra i dag

2. Också vi måste dö vetekornets död

Inte som Jesus, för hans död var unik. Bara han kan dö i syndares ställe. Men vi måste dö för att få del av livet som Jesus vunnit åt oss. Det är det Jesus talar om, när han i dag säger: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.” Jesus använder sig här av en paradox, dvs. säger något som först verkar strida mot sunt förnuft, men vid närmare eftertanke visar sig rymma en viktig sanning. Jesus talade ofta i paradoxer för att få sina åhörare att tänka till.

Det är naturligt att älska sitt liv och försöka bevara det och det är onaturligt att hata det. Det håller vi alla med om. Men Jesus vänder här på det hela och säger det rakt motsatta: att älska sitt liv är att mista det och att hata sitt liv är att bevara det. Det låter ju helt orimligt! Men det är det inte – inte i frälsningens sammanhang.

Vad Jesus vill ha sagt är att om hans död som vetekornets död skall bli oss till liv och salighet, måste vi mista vårt liv. Vi måste förkasta alla våra egna idéer och tankar om vårt liv och om hur man kommer till ett rätt, äkta och gott förhållande till Gud.

Hur tänker den naturliga, i synd fallna människan i detta sammanhang? Hon är stolt, självmedveten och tror på sin egen förträfflighet och godhet. Hon tror att hon kan vinna Guds hjärta med sitt sätt att vara och med sina gärningar. Hon tror att det goda hos henne kan uppväga det onda. Sådan är vi alla i oss själva. Så fort det handlar om Gud tänker vi på vad vi måste göra, hur vi skall bete oss för att behaga Gud och få komma till himlen när vi dör. Och vi tror att Gud ställer upp på våra tankar, och tänker som vi. Men det gör han inte. Våra egna tankar om Gud är mänskliga och oandliga tankar. Allt vi i detta sammanhang tänker själva, tänker vi alltid fel. Vi tror att Gud ställer upp på våra villkor, att han skall löna oss för vad vi tycker oss ha gjort bra. Vi tänker alltid i egenrättfärdiga banor. Vi vill förtjäna vår salighet. Man skall vara ”trogen mot sig själv”, får vi ständigt höra i dag. Så tänker den naturliga människan i sin blindhet också på det andliga området. Men man kan aldrig finna Gud genom att vara trogen mot sig själv. Allt sådant här liv måste vi hata, mista och dö bort ifrån, säger Jesus, om vi skall vinna evigt liv. Varför det? Därför att det är meningslöst och bortkastad möda. Gud vill inte ha vad vi ger honom. För han ser högmodet och synden i det vi gör.

I Kärlekens lov, som vi hörde i dagens epistel, står det: ”Om jag delade ut allt jag ägde, och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna” (1 Kor. 13:3). Vi har av oss själva inte ett dugg av det som denna kända lovsång om kärleken talar om. Den stämmer bara in på en person – på Jesus. Hela hans liv genomsyrades av glädjen att göra Guds vilja och gå den gudomliga kärlekens väg. Hela hans liv var osjälvisk kärlek till alla människor. Men våra liv är genomsyrade av sjuk egenkärlek och längtan efter bekräftelse och uppskattning av vårt eget jag.

Gud säger i sitt Ord: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Vi måste i syndabekännelse gå in under denna Guds dom över vårt liv. Skall vi vinna det eviga livet, måste vi förstå att våra liv, hur vi än bär oss åt, inte leder till Gud utan bort från honom. Vi måste ge upp det. Men vem kan göra det? Det kan bara den som hör Guds ord och blir upplyst av Guds Helige Ande. När man ser sitt liv i Guds ljus börjar man hata det. Aposteln Paulus berättar om hur han miste sitt gamla liv som han tidigare varit så stolt över. Vad var det som gjorde att han gav upp det? För det första var det för att han fick upp ögonen för sin synd, att han förföljt Jesus som Gud hade sänt. Det andra, vilket var det avgörande, var att han fann ett annat liv som var bättre. Han beskriver det så här: ”Allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som en förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre” (Fil. 3:7-8). Han, den forne, inbitne farisén, som menade sig vara rättfärdig i kraft av lagen, kastade hela sitt egenrättfärdiga skrytbygge på sophögen, när han förstod vem Jesus var och vad hans död betydde. Och nu ville han bara veta av honom och hans rättfärdighet. Nu ville han inte längre förfölja Jesus utan följa honom i liv och död.

Jesus säger i vår text: ”Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig … Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Att tjäna och följa Jesus är att göra vad han vill. Och vad vill han? Han vill först av allt du och jag tar emot vad han ger. Han ger dig som gåva vad du själva inte har och aldrig kan skaffa dig. Han ger dig syndernas förlåtelse, du får tillbaka den förlorade härligheten inför Gud, du får liv och salighet. Genom tron på honom uppväcks vi från det döda och får liv. Vi föds på nytt, blir nya människor som älskar Gud och vill tjäna honom i tro på Jesus.

På detta sätt måste vi alla mista våra liv, dö bort från synden och uppstå med Kristus. Den som tror på Jesus och följer honom förhärligar Guds namn och Fadern skall ära honom, säger Jesus. Det är att leva vetekornets liv, att med Jesus dö och begravas med våra synder och uppstå med nytt liv. Det är botens hälsosamma liv i daglig ånger och tro.

På denna punkt – att mista sitt liv eller inte – står till sist den avgörande kampen om varje människa. Djävulen vill få oss att leva vårt eget liv här i världen, att vara trogna oss själva och vara det till döds. Men Gud vill genom sitt ord och sin Ande ge oss nåd att mista det livet och vinna det rena och goda livet i Kristus.

3. Att leva vetekornets liv är ett liv i glädje

Det kristna livet är inte ett liv i dyster bot, med ett ständigt suckande över synd och elände. Också under bottider som fastan vill Gud ge oss glädje.

Jesus själv kände inte bara vånda och ångest inför sin död. När han här i vår text inför sin död bad: ”Fader förhärliga ditt namn”, hördes en röst från himmelen som sade: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket tyckte det lät som åskan gick. Men Jesus talade om vad åskmullret betydde: ”Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta fyllde honom med glädje. Han såg fram mot segern som skulle betyda så mycket för oss.

Med bestämda steg går han upp till Jerusalem för att upphöjas på korset och dö vetekornets död, men han gör det för att dra dig och mig och alla till sig. När vi dras till Jesus som med sitt offer bringar full försoningen för våra synder är vi på frihetens och glädjens väg. Där möter vi Guds hjärta som älskar oss med outsäglig kärlek, som skänker oss hela saligheten fritt och för intet.

Med denna kärlek för ögonen skall vi fira nattvard i dag. Också den handlar om vetekornets död. Aposteln säger: ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker av kalken, förkunnar ni Herrens död” (1 Kor. 11:26). Nattvarden är ingen dyster dödsmässa. Det är en glad bekännelse till vetekornets död som burit så rik och välsignad frukt för oss och miljontals andra syndare här i tiden. Just därför kallas nattvarden eukaristi, en tacksägelse- och glädjemåltid. Den är till för syndare som mister sitt liv för all den nåd och glädje som finns i Jesus Kristus, han som gav sitt liv till lösen för dem. Den ger oss som inget annat här i världen vilja och kraft att följa Jesus. Amen.

S Bergman

[^]