Att vinna sitt liv

Vår text inleds med en önskan: Herre, vi vill se Jesus. Det var greker, står det, som kom till Filippus eftersom de ville få se Jesus. De var inte födda i judafolket, de kom utifrån, men hade anslutit sig till den judiska tron. Nu hade de kommit till Jerusalem för att delta i påskfirandet. De hade fått höra om Jesus, och detta var ett lämpligt tillfälle att träffa honom och få veta mera. De får kontakt med en lärjunge, Filippus, och frågar om de kan träffa Jesus.

Filippus tar så med sig Andreas och kommer till Jesus med frågan. Vid en första anblick kan det se ut som om Jesus inte svarar på deras fråga, för dessa greker nämns inte vidare i texten, men jag tror vi ska förstå det som att den fortsatta berättelsen redovisar vad Jesus predikade om för dessa greker och för andra människor som hade samlats där. Jerusalem var ju alldeles proppfullt av judar under påskhögtiden.

Grekerna ville se Jesus. Det är en bra start. Grekerna kom till Jesus, och han förklarade hur de skulle fortsätta om de ville följa honom. Han talar om vad det innebär att tro på Gud, och han tillämpar det på sina åhörare och på sig själv. Så blir ämnet för vår predikan: Att vinna sitt liv.

Vi säger för det första:

Jesus vann sitt liv genom att följa Faderns vilja

En central mening är denna sats i vår text: Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Det första vi ska göra är att se närmare på denna mening. Den väcker frågor. Ska vi verkligen hata vårt eget liv i den här världen, det som Gud har gett oss? På grekiska heter det verb som här översatts med ”hata” μισέω, och går man till ett lexikon står det att det betyder hata. Och det stämmer uppenbarligen, det finns många ställen där μισέω används som visar det. Ta till exempel 1 Mosebok 37:4, där det i Septuaginta står om Josef och hans bröder: När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom. ”Hata” är motsatsen till ”älska”. Brödernas hjärtan var fulla av avsky och förakt, deras hjärtan kokade när de tänkte på Josef, de hatade honom.

Men ett ord kan faktiskt ha litet olika nyanser i olika sammanhang. Man måste se till sammanhanget, hur ordet används. I vår vers passar det inte särskilt bra att vi i våra hjärtan ska hysa avsky och förakt för vårt eget liv, för Guds skapelse är god. Nej, vi ska inte tycka illa om och förakta vårt liv, det lär oss Bibeln. Ännu tydligare att μισέω inte alltid betyder hata ser vi i Lukas 14:26, där Jesus säger: Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. För Gud har ju lärt oss att vi ska älska vår nästa och vi ska hedra och ära våra föräldrar, och absolut inte låta våra hjärtan vara fulla av avsky, förakt och vrede mot dem. Så här betyder ordet μισέω inte att vi ska hata våra föräldrar, utan det betyder att vi ska låta dem komma i andra hand när vi jämför med Jesus. Vi får inte låta föräldrar, hustru, barn eller vårt eget liv bli viktigare än Gud och troheten mot honom. Meningen i dagens text betyder alltså: ’Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som inte sätter sitt eget liv främst i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.’

Det här är något som Jesus själv tillämpade. Jesus uppfyllde fullkomligt Guds vilja, Jesus gjorde bara det som var gott och riktigt, och han är ett föredöme för oss. Vi ser det i vår text, Jesus säger: Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Jesus var i ångest inför det lidande väntade på honom. Jesus visste vad som skulle komma. Men han flydde inte från ångesten och smärtan. Han visste att det var hans uppgift. Han gick därför upp till Jerusalem för att han skulle utlämnas till hedningarna och de skulle håna, tortera och till sist döda honom. Och Jesus våndades inför detta. Jesus var en människa, och han kände som en människa. Jesus led verkligen, det som han gick igenom var inte någon slags låtsaskamp, som på en film där stuntmännen kan slå varandra sönder och samman för att det ska se hemskt ut, men i själva verket kommer ingen till skada, för det är bara fejk. Nej, Jesus led och våndades verkligen. På riktigt. Men han satte inte sitt eget liv och sin egen lycka överst, utan han satte lydnaden mot Faderns vilja högst. Genom att följa Faderns vilja vann Jesus sitt liv i härligheten hos Fadern, genom sin uppståndelse. Jesus var vetekornet som dog och föll i jorden, och på så vis bar det rik frukt. Aposteln Paulus talar om att följa Guds vilja i det kända stället i Filipperbrevets andra kapitel: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn.

Så uppfyllde Jesus Faderns vilja. Han satte inte sig själv främst, utan han följde Guds bud och vann därför evig fröjd och ära i himmelen.

Denna princip gäller även oss, och vi säger därför för det andra:

Vi kristna vinner vårt liv genom att följa Faderns vilja

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som inte sätter sitt liv i den här världen högst, han skall bevara det och vinna evigt liv. Detta gäller även oss. Jesus säger detta till oss i vår text idag. Och när Paulus beskrev vad som var riktmärket för Jesus i hans liv, inledde han ju med orden jag nyss läste: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Dessa ord angår alltså oss, de är en uppmaning till oss. Kristus är vårt exempel, han följde Faderns vilja.

Hur ska vi då ta det här? Ja, självklart ska vi ta det på allvar. Ingenting är viktigare än att vinna evigt liv. Vad innebär då detta rent konkret? Svaret på den frågan är, att vi ska följa Guds bud. Vi ska älska Gud och hans bud över allting och vår nästa som oss själva. Vi ska inte leva som de otroende, som hedningarna, de tror inte på Gud, de ber inte, de går inte i kyrkan, de har sitt hjärta fäst i de skatter de samlar, en del av dem lever i utsvävningar, lösaktighet och fylleri, andra lever bättre till det yttre men förlitar sig på sina egna gärningar och tror att de duger när det är dags att göra räkenskap. De vill inte underordna sig Guds vilja och skapelseordning. De tror att livet går ut på olika njutningar och upplevelser och att man ska ”förverkliga sig själv”. De är inomvärldsliga.

Lösningen på det här är inte att bli världsfrånvänd. Vi ska inte hata det jordiska livet och ta avstånd ifrån det. Det som Gud har skapat är gott, och jordisk glädje är från Gud. Lösningen är inte att avsäga sig personlig egendom och gå i kloster för att det skulle vara det högsta sättet att tjäna Gud. Nej, lösningen är att låta skapelsens goda gåvor få komma på andra plats och att ha Gud på första. Vi människor vill så lätt göra sådan här frågor till lätta, svart-vita antingen-eller-frågor, men när det gäller de jordiska gåvorna gäller det att få balans och proportioner mellan två principer, ungefär som när Jesus svarade dem som försökte sätta dit honom: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud. (Matt. 22:21)

Vi bör sträva efter att göra ett gott arbete och att hushålla med resurser. Då får vi det gott ställt för egen del och vi får också möjlighet att ge mer till kyrkan och de fattiga. Men kanske går det oss inte alltid väl, vi kan råka ut för olyckor och problem på olika vis. Men det viktigaste i livet är inte att ha saker och jordiska tillgångar, utan att tro på Gud. Hur vi nu än har det ska vi vara tacksamma mot Gud i vår situation. Som aposteln Paulus skrev till filipperna: Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. […] Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. (Fil. 4:11f.)

En annan sak är det när det gäller sådant som strider mot Guds bud. Vi ska inte leva i lösaktighet och fylleri, det strider mot Guds bud. Och vår tid är en upprorisk tid mot Guds ordningar i skapelsen. Men vi ska lyda dem som är satta över oss, det vill säga barn ska lyda sina föräldrar och lärare, hustrur sina män och anställda sina chefer och överordnade, och vi alla ska lyda lagarna, allt detta så länge som det inte strider mot Guds bud. Å andra sidan ska de som har ansvar inte tänka på sig själva och inte föra sitt regemente för att de själva ska få egna fördelar. Alldeles nyligen har vi sett upprörande exempel på hur människor i ansvarig ställning har roffat åt sig för sin egen njutnings skull, både i fackförbund och företag.

Men om vi vinner vårt liv genom att följa Faderns vilja, blir vi rättfärdiga inför Gud på grund av våra gärningar då? Nej, det blir vi inte. Att vi gör goda gärningar och följer Guds bud, gör inte att vi förtjänar Guds nåd. Vi kan aldrig förtjäna att få komma till Gud himmelen. Men en kristen gör goda gärningar som en följd av den kristna tron. Som Luther sade: Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar. Hur bra vi än lever och hur många goda gärningar vi än gör är detta i sig själv ingenting inför Gud om vi inte har den kristna tron. Allt hänger på tron att vi blir frälsta. För Jesus gick upp till Jerusalem och led i vårt ställe. Det gjorde han för tvåtusen år sedan, och frälsningen är färdig och fullbordad genom hans verk. Vi kan inte lägga något till hans verk vad vi än gör. Men som vi sett idag, betyder inte det att vi inte ska göra något, tvärtom. Vi ska tro på Gud och följa hans bud. Vi ska följa Jesus och vi ska snart ta emot honom i den heliga nattvarden när han kommer till oss. Då förenas vi med honom, så att vi kommer nära honom i hans vandring upp till Jerusalem. Amen.

J Fjellander

[^]