Från mörker till ljus

Vi möter idag Jesus när han, kort efter hans intåg i Jerusalem, talar till folket på tempelplatsen. För sista gången kallar han sina åhörare till omvändelse och tro: ”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.” Sedan ”drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.”

Därmed satte han punkt för sin offentliga verksamhet med predikan, stora tecken och under bland judarna. Den tid då Herren besökte dem var över. Nu drog sig Jesus undan och höll sig stilla med sina lärjungar. Han bereder dem på vad som snart skall komma. I korsets skugga håller han avskedssamtal med dem (Joh. 14-16). Nu skulle all rättfärdighet uppfyllas. Han som var både Gud och människa bereder sig dö i syndares ställe, bli Guds Lamm som tar bort världens synd. Så skulle Satans makt brytas och djupet av Guds kärlek till den fallna världen uppenbaras.

I sina slutord till judarna säger Jesus: ”Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Detsamma säger han till oss denna söndag med temat: ”Kampen mot de onda makterna”. Att vandra i ljuset är att tro på Jesus. Han är världens ljus. Aposteln Johannes skriver: ”Om vi vandrar i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). När vi tror det och har gemenskap både med Gud och med varandra, blir det oro i den onda andevärlden. Då rustar sig mörkrets makt till strid om våra själar. I denna kamp, som ingen kristen undgår, skall vi i dag rusta oss med vår predikotext. Den lär oss två saker, viktiga att tänka på i kampen.

1. Satan vill alltid föra oss från ljus till mörker

Det är hans mål med varje människa som tror på Jesus och börjar vandra i ljuset. För en del slutar den vandringen ganska fort. De överrumplas av en skrämselattack från den Onde och avfaller snart. De är sådana som Jesus i liknelsen om den fyrahanda sädesåkern (Matt. 13) liknar vid stengrunden eller klippmarken som säden faller på. De rörs av en god predikan och tar glatt till sig Ordet, men låter det inte slå rot. Tecknet på det är att de vid minsta obehag för sin tros skull avfaller. Den onde anden är kvickt framme och viskar i deras öron: ”Du ser hur det blir när du tar din kristendom på för stort allvar! Du blir föraktad, du mister vänner och blir isolerad. Var försiktig och bind inte upp dig för hårt för den där Jesus.” Och snart har tron och bekännelsen till Jesus farit all världens väg. Så var det för de rådsherrar som nämns i slutet av vår text. Flera av dem hade börjat tro på Jesus. Men det står: ”för fariséernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli utstötta ur synagogan”. De blev rädda för konsekvenserna och höll därför tyst. ”De ville hellre bli ärade av människor än av Gud”, säger Johannes. Mörkret begärde dem – och fick dem. Så har det gått för många.

Men mörkret begär inte bara dem som är nybörjare i tron, utan också dem som varit kristna länge, sådana som kanske alltifrån barnsben vuxit upp med Guds Ord och fått en god kristen fostran. Där har de onda makterna det lite besvärligare och får tillgripa lite andra metoder. Satan använder sig ofta av en trestegsmodell. Först vill han få oss att ifrågasätta Guds Ord, precis som han gjorde i det första syndafallet. Han sår nu och då ut små korn av tvivel på Bibeln som Guds ord. Inte kan väl allt som står i den boksamlingen från olika tider vara ingivet av Gud! Den är mänskliga tankar om Gud, inga evigt giltiga sanningar. Nästa steg är att locka oss med världen och dess fria sätt att leva. Han väcker längtan hos oss efter att vara som de flesta andra. Han får oss att börja känna den kristna tron som en tvångströja. Sista steget är att få oss att våga göra det vi klart vet är synd. Vi bryter då medvetet mot Guds bud, kämpar ner samvetets röst och börjar försvara det vi gör – först enstaka gånger sedan mer och mer. När han lyckats med det, har man slutat läsa sin Bibeln, be och gå i kyrkan. Man orkar inte vara med i något som man innerst inne inte längre tror på och tar därför farväl av den kristna tro man vuxit upp med. När det sker är Satan mycket nöjd: han har lyckats med sin långsiktiga strategi och återerövrat en döpt och troende själ, fört den från ljus till mörker.

Det är ganska vanligt att de som lämnar Jesus och tron ägnar sig åt att svartmåla de kristna sammanhang som man har lämnat och pekar på alla möjliga fel och brister hos kristna. Man försvarar sin egen ”frigörelse” på det sättet. Men att skylla på brister hos kristna är en usel ursäkt. Det är snarare ett tecken på att man förlorat själva hjärtat i den kristna tron, nämligen evangeliet om riket som Jesus predikade. Det riket var nämligen inte ett rike för de färdiga och fullkomliga, utan för syndare som lever sitt liv i mörkret utan Gud och plågas av det. Gud kallar dem till omvändelse och tro på Jesus och syndernas förlåtelse. De som lyssnar till denna kallelse förs från mörkrets rike in i ljusets. De blir ljusets barn som har frid med Gud genom tron på Jesus och lever i Guds ljus. Men det betyder inte att de blir fullkomliga och syndfria människor i ett nu.

Hos ljusets barn finns många skavanker och bedrövliga syndafall. Det gör Bibeln ingen hemlighet av. Den talar öppet om de frommas syndafall, om Jakob som ljög för sin far och lurade sin bror, om kung David som föll i äktenskapsbrott, och om Petrus som av fruktan för människor förnekade Jesus osv. Vi ser också att de flesta apostoliska breven i NT är riktade till församlingar med olika slag av problem. Hela tiden fick apostlarna lov att förmana de kristna, som på olika sätt höll på att spåra ur, både i läran och i livet. Det var en ständig kamp mot Satan som var ute efter ljusets barn.

Bibeln förskönar inte de frommas liv utan ger en realistisk bild av det. Det är till hjälp för oss, för det visar att de hade samma kamp som vi att kämpa mot synden och mot de onda makterna som ständigt vill föra oss från ljus till mörker. Det som utmärker kristna är inte att de aldrig faller i synd – det gör de ofta – utan att de inte förblir kvar i synden. När de faller och känner hur mörkret begär dem, flyr de till ljuset, till Kristus. Det leder oss till den andra viktiga saken som vår text vill säga oss i dag.

2. Tron på Jesus för oss alltid från mörker till ljus

När vi faller i synd och otrons onda andar härjar och sliter i oss, gäller det söka sig till ljuset och genast gripa tag i Kristi evangelium. Jesus säger: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12). Ljuset är alltid starkare än mörkret. Där ljuset lyser, där drivs alltid mörkret bort.

I verserna strax före vår predikotext säger Jesus till folket: ”Nu går en dom över denna världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Joh. 12:31-32). Det var detta Jesus hela tiden såg framför sig på lidandesvägen. Först upphöjdes han på korset för att bära och försona våra synder. Sedan – efter sin uppståndelse och himmelsfärd – upphöjdes han till platsen på Faderns högra sida i himmelen. Därifrån verkar han för att i kraft av sin fullbordade försoning dra alla till sig, dra alla in i ljuset.

Gud har kallat oss ”från mörkret till sitt underbara ljus”, säger aposteln Petrus (1 Petr. 2:9). När den forne kristendomsfienden Saulus mötte Jesus i ett ljussken på vägen till Damaskus, blev han omvänd: han såg sin synd och fick nåd att tro evangelium. Han blev sedan kallad att vara hedningarnas apostel. Jesus sade till honom: ”du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Guds.” (Apg. 26:18).

Det är dessa öppnade ögon som ser ljuset från Kristus och dras till det som vi behöver i vår kamp mot mörkrets makter. De vill binda oss i synd suga oss ner i den onda andevärldens svarta hål. Motkraften, som är starkare än suget, heter Guds förlåtelse. När ingen synd finns, när Gud tar bort våra synder och förklarar oss rättfärdiga i Kristus, upphävs det svarta hålets allt uppslukande makt och vi stiger upp mot ljuset. Evangeliet är ”en Guds kraft (grek. dýnamis) som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16), säger aposteln Paulus. Tron på det övervinner mörkrets starka sug. Evangeliet är starkare än Satans frestelser och för oss från mörker till ljus. Därför säger vi till sist i dag:

3. Låt oss vandra i ljuset medan vi har det!

När Jesus sade till judarna: ”Vandra medan ni har ljuset … Tro på ljuset medan ni har ljuset”, så låg det en varning i dessa ord. Snart skulle han gå bort och upphöra att tala till dem. Det gällde för dem att ta vara på ljuset, medan det var tillgängligt och medan ännu kallelsen till omvändelse och tro ljöd. Ordet medan har ett ärende också till oss. Det säger oss att det frälsande Ordet inte alltid är tillgängligt och leder till tro. Vår tid kan vara ute.

Texten i dag innehåller ett allvarligt avsnitt som vi – även vi som predikar – frestas att gå förbi, därför att det ger obehagliga känslor och väcker en del svåra frågor. Det är profetian hos Jesaja som evangelisten Johannes lyfter fram som förklaring till att så många i Israel inte ville tro på Jesus. Ja, han säger t.o.m. att de inte kunde tro. Varför kunde de inte det? Därför att Gud hade förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, ”så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig”. Inför sådana ord ryggar vi tillbaka. Hur kan Gud göra något sådant? Vill han inte att alla skall omvända sig?

Det är viktigt att läsa rätt och förstå vad detta och andra liknande ställen i Bibeln säger. Det är inte alls så, att Gud i förväg godtyckligt har bestämt att vissa människor skall han förblinda och förstocka, och vissa skall han frälsa. Tvärtom är Guds allmänna frälsningsvilja mycket starkt och tydligt uppenbarad i Skriften, både i GT och NT. I Hesekiels bok står det: ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.” Och i NT står det klart och tydligt: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Och likaså betonas det att Jesus dog för alla. Han upphöjdes, som vi nyss hörde, för att dra alla till sig. Detta är en omistlig del av det heliga evangeliet.

Ändå är det sant att Gud i vissa fall också kan förblinda och förstocka människor, så att de inte kan tro. Men det är en straffdom. När det sker, så sker det alltid som en följd av att en människa först envetet har förhärdat sig. När hon upprepade gånger säger nej till Guds kallelse, slår undan hans frälsande hand, flyr ljuset och älskar mörkret, så kan hon bli så förhärdad att hon inte längre kan bli omvänd. Och då gör inget av vad Gud säger längre något som helst intryck på henne, vare sig det är fråga om lagens strängaste hot eller är evangeliets allra ljuvligaste ord. När det blir så, har man drabbats av straffet att bli förblindad och förstockad av Gud.

Vi skall dock komma ihåg att bibelställen som dessa är varningar. De står där främst för att vi skall pröva oss själva, inte för att vi skall spekulera om hur det förhåller sig med andra. Fråga dig därför på allvar: Håller mörkret på att få mig bort från Jesus och vandringen i ljuset? Då måste jag vakna upp, förskräckas över vilka konsekvenser detta kan få och göra bot. Jag måste låta Ordets ljus falla över mitt liv igen, låta det avslöja min otro, att jag så ofta vill det jag vet att Gud inte vill, att jag slarvar med mitt böne- och gudstjänstliv och så lätt ger efter för det onda.

Må Guds Ande alltid få göra oss botfärdiga och driva oss till Kristus, så att vi bekänner vår synd, tror evangelium, blir och förblir ljusets barn. Till oss alla säger Jesus i dag med stor och innerlig kärlek: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Amen.

S Bergman (2013)

[^]