Vad som sker i nattvarden

Vi har nu hört om hur Jesus instiftade den heliga nattvarden. Nattvarden är ett stort under och den största gåva från Gud till oss syndare här på jorden. Hans kärlek, allt vad han gjort för att lösa oss från synden, döden och djävulen, ligger inbäddad i detta sakrament. Sakramentet handlar som inget annat om Jesu, Guds Sons, lidande och död för oss, vilket vi alldeles särskilt bör tänka på under stilla veckan som nu börjar. Jesus instiftade nattvarden i korsets skugga.

Vi firar nattvard varje söndag. Men vi skall inte bara fira den, utan också predika om den. Det är viktigt. Lyssnar vi inte till vad Gud har att säga om detta sakrament, förlorar vi det snart. Varje högmässopredikan syftar till ett välsignat möte med Jesus, inte minst i den efterföljande nattvardsgången.

Låt oss därför i dag tala om vad som sker i nattvarden.

1. I nattvarden gör Jesus under med bröd och vin

Det är Jesu egna ord som skapar närvaron av Kristi kropp och blod i sakramentet. När Ordet kommer till elementet (dvs. brödet och vinet) så blir det ett sakrament, sade kyrkofadern Augustinus i början av 400-talet. Och så är det.

Hur högt, kraftigt och intensivt vi än skulle säga t.ex. ”Dessa gråstenar är renaste guld!”, så blir de ju inte guld för det. Våra ord har absolut ingen makt att åstadkomma något sådant. Och om de ord som i nattvardens början uttalas över brödet och vinet, bara var människoord och uttryck för vårt önsketänkande, så skulle det inte heller ske någonting.

Men i den heliga nattvarden är det inte några människoord eller någon mänsklig besvärjelse som kommer till elementen. Det är Kristi och Guds Ord. Om kraften i hans ord står det i Psaltaren: ”Hela jorden må frukta Herren, alla som bor i världen må bäva för honom. Ty han sade, och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps. 33:8-9). Med sitt blotta ord skapade Gud jorden, ljuset och allt levande. Med sitt blotta ord fyllde han universum med himlakroppar, med sol, måne och oräkneliga stjärnor.

När nu Kristus i nattvarden säger: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”, så uppfylls hans ord, just därför att det är Gud som talar. Det är till sist det enda svar som ges på förnuftets alla nyfikna frågor om hur bröd och vin kan vara Kristi kropp och blod. För Gud är ingenting omöjligt. Jesus som satt till bords vid den första nattvarden, var samtidigt i brödet och vinet. Så var det då och så är det än i dag, när vi enligt Jesu befallning, ”Gör detta”, firar nattvard och gör och säger som han gjorde när han instiftade nattvarden.

På detta sätt har undret skett alltsedan dess. I varje nattvardsgång tar prästen Jesu mäktiga ord i sin mun och uttalar dem. När ordet så kommer till elementen bröd och vin, blir de ett sakrament. Aposteln Paulus säger det mycket tydligt: ”Välsignelsens kalk, över vilken vi uttalar välsignelsen, är den inte gemenskap med Kristi blod?” (1 Kor. 10:16). Så firade de första kristna nattvard. Det är Jesu egna ord som är välsignelsen som skapar närvaron av Kristi kropp och blod i sakramentet. Vi har bevarat den gamla seden att ringa i en liten mässklocka strax efter instiftelseordens läsande över brödet och vinet. Klockan ringer för att vi skall vakna upp inför undret som sker, samla våra splittrade tankar, rikta vår blick mot det välsignade brödet och vinet och tänka: Herren, den korsfäste och uppståndne, är verkligen här, på vårt altare och i prästens hand, för att välsigna mig med frälsningens gåva!

Läsandet av instiftelseorden är ingen magisk trollformel som verkar varsomhelst och hursomhelst. Det sker inget nattvardsunder bara för att vissa bibelord uttalas av någon över bröd och vin i vilket sammanhang som helst, t.ex. i en teaterpjäs. Undret sker bara när nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och kyrkan samlas för att möta sin Frälsare och äta och dricka hans heliga sakrament till syndernas förlåtelse. Om man använder instiftelseorden i andra syften än de avsedda eller ger orden annan betydelse, så sker naturligtvis inget under. Vad man då äter och dricker är bröd och vin och inget annat.

Många menar att nattvarden bara är ett bildspråk, en symbolisk ceremoni, och att inget fysiskt under sker. När Jesus säger att vi i nattvarden tar emot hans kropp och blod, så måste det vara ett blidspråk, säger man. Alla ser ju att det är bröd och vin man äter och dricker. Och visst är det bröd och vin. Jesus säger det själv. Men det märkliga, och för förnuftet så svåra att förstå, är att Jesus säger att brödet och vinet i nattvarden också är hans kropp och blod. Han säger inte att det symboliserar, utan verkligen är. När Jesus säger kropp och blod så är det lika sant som när han säger att det är bröd och vin. Båda utsagorna är sanna. Texten är klar. Så fort vi fingrar på den, vrider och vränger på den, symboliserar och förandligar orden i syfte att få bort den konkreta närvaron av Kristi kropp och blod i brödet och vinet så förlorar vi undret och därmed det heliga och välsignelsebringande som Herren vill ge oss i altarets sakrament. Här sätts vår tro på Ordet på prov. I alla tider har kyrkans tro ställts på prov i hennes bekännelse till Jesus i nattvarden. Tror vi att Jesu ord verkligen är Guds Ord som gör och ger vad de säger, eller låter vi vårt förnuft stå över vad Herren klart och tydligt säger och ersätta det med något som vi tycker är rimligare?

Samma kväll som Jesus instiftade nattvarden bad han för kyrkan att hon troget skulle förbli vid hans ord. Han bad: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning” (Joh. 17:10). Hur mycket behöver vi inte denna förbön, vi som har så svårt att böja oss för vad Herren säger i sitt ord.

2. I nattvarden vill Jesus fira påsk med oss

Lärjungarna skickades in i staden för att ordna med ett rum, där de kunde fira påskalammsmåltiden. De skulle säga till den som ägde huset: ”Mästaren säger ... Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar.” Senare på kvällen firade Jesus med apostlarna först det gamla förbundets påsk till minnet av Israels befrielse från slaveriet i Egypten. Men det var sista gången de firade den påskalammsmåltiden. För strax efter instiftade Jesus nattvarden, det nya förbundets påskmåltid. Om den säger Jesus: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Det är en stor skillnad mellan den gamla och nya påsken. Den gamla påsken hade ett symboliskt lamm, vars blod dels påminde om räddningen ur Egypten, dels förebildade det verkliga påskalammet. Det lammet var Jesus, Guds Son, som skulle komma i världen. Hans blod räddar Guds folk undan långt värre faror och fiender än de i Egypten. Blodet från Nya förbundets påskalamm var ”utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. När Jesus blödde och dog för oss, så var han inget symboliskt påskalamm som slaktades. Han dog på riktigt. Han gav sitt liv för att lösa oss från synden. Hans kropp och blod var ett verkligt offer på Golgata för våra synder skull. Det var den nya påsken.

I nattvarden firar vi den nya påskens måltid. Vi blir skyddsmärkta av Kristi kropp och blod, och straffängeln går förbi som vid påsken i Egypten på Mose tid. Mordängeln gick, den där natten då Israels barn skulle fly ut ur Egypten, förbi de hus vars dörrposter var bestrukna med påskalammets blod. Straffet drabbade inte dem. Det hebreiska ordet för påsk är pesach, vilket betyder skona eller gå förbi. Därav kommer ordet påsk. På liknande sätt som i Egypten är det när vi går till nattvarden i tro på Guds ord och löfte. Herren handlar inte med oss efter våra synder, han benådar, skonar, rättfärdiggör och låter domen och straffet gå förbi. Det har ju redan en gång för alla drabbat Guds Lamm i vårt ställe. Så firar vi påsk, räddningens under genom påskalammet Kristus, varje gång vi firar nattvard.

Detta måste vi höra Guds Ord om. Det måste få skapa tro hos oss – tro att vi är inneslutna med alla våra synder i Kristi död. Vem undfår detta sakrament värdigt frågar Luther i katekesen: Svaret är: Värdig och väl beredd är den som sätter tro till dessa ord: för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse. Det är bara tron som gör oss till rätta och värdiga nattvardsgäster. Om det säger vi till sist:

3. I nattvarden vill Jesus möta botfärdiga syndare

Alla sanna kristna som vet vad nattvarden är och ger går till Herrens nattvard. Den som inte går dit har ännu inte förstått att nattvarden är evangelium, eller så är han obotfärdig, dvs. inte villig att falla ned för Jesus, bekänna sina synder och ta emot honom som sin Frälsare.

I vår text ser vi hur viktigt det är att gå till nattvarden i rätt avsikt. Judas var med i nattvardssalen, men i hans hjärta fanns inte tro och förtröstan, utan förnekelse och förräderi. Om det nu var så att han deltog i själva nattvarden – vilket är troligt – så missbrukade han den. Den som gör det ”syndar mot Herrens kropp och blod, han äter och dricker en dom över sig”, säger aposteln till församlingen i Korint (1 Kor. 11:27-29) – och det var vad Judas gjorde. Jesus låter honom förstå att han visste vad han hade i sinnet. Han varnar Judas, men denne stängde sitt hjärta och ville inte ge upp sina onda planer.

Att Judas tänkte förråda sin mästare var i sig inte en oförlåtlig synd. Det fanns förlåtelse för honom likaväl som för Petrus som snart skulle förneka Jesus tre gånger. Alla lärjungarna vid den första nattvardsgången var syndare. De hade stora brister, både i sin syndakännedom och i sin tro på Jesus. De var fortfarande ganska omogna och hade ännu inte riktigt fattat varför Jesus måste lida och dö. Ändå var de rätta nattvardsgäster och hade tro nog att ta emot gåvan som Jesus gav dem. De trodde honom, att han var Messias, Guds Son. De älskade honom. De stängde inte sitt hjärta för evangelium. De avvisade inte nådens ord, ordet om det nya förbundsblodet och syndernas förlåtelse, utan tog ödmjukt och botfärdigt emot det i sina hjärtan.

Den stora skillnaden mellan Judas och de övriga var således inte synden, utan Judas obotfärdiga sinnelag. Han ville inte veta av den sorts Messias som Jesus tänkte bli. Han ville ha en politiskt revolutionär Messias och som gjorde Israel stort och starkt. Han ville ha ära och makt, inte syndernas förlåtelse i riket som inte var av denna världen. Han hade inget intresse av omvändelse, ånger och tro. Så gick det som det gick.

Judas står som ett varnande exempel för oss. Låt oss inte gå till Herrens bord i otro – det gör bara saken värre. Det finns många som på olika sätt förrått Kristus, men som sedan genom Guds Ord och Ande ångrat sig, blivit botfärdiga syndare, gått till nattvarden och blivit rikt välsignade av dess gåva.

Skall vi nu bli och förbli rätta nattvardsgäster som får stor kraft och välsignelse av nattvarden, så måste vi alltid låta Gud tala till oss genom sitt ord. Det räcker inte med att veta att Ordet kommer till elementen, och att tro det obegripliga undret att Kristi kropp och blod verkligen göms i bröd och vin. Vi måste låta Ordet komma till oss, låta Herren tala till oss om vad nattvarden är, ger och vilket syfte den har.

I denna sällsamma måltid får botfärdiga syndare sina synders förlåtelse bekräftad med själva offret på Golgata, med Kristi för våra synder offrade kropp och blod. Större och starkare försäkran om Guds nåd och barmhärtighet mot syndare får vi inte här på jorden. När Herren vill fira påsk med oss i sin heliga nattvard, vill han möta oss som botfärdiga syndare hungrande efter nåd. Kommer vi så, blir vi, som det står, ”mättade av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel” (Ps. 65:5). Då får vi ”smaka och se att Herren är god” (Ps. 34:9). Så firar vi alltid underbar påsk i nattvarden.

Vår text slutar med orden: ”När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget.” De orden kan vi också tillämpa på vår högmässa.

Nattvarden är en måltid omgärdad av lovsånger. Så har det alltid varit. Därför kallas den också för eukaristi, ett grekiskt ord som betyder tacksamhet och lovsång. Och lovsång blir det i varje nattvardsgästs hjärta som verkligen tror vad nattvarden är och ger.

I ödmjuk glädje får vi nalkas detta bord, inte för att vi är värda det, inte för att vi varit duktiga kristna som gjort oss förtjänta av Guds beröm och inte för att vår ånger och tro varit så stark och ren, att nu äntligen vågar vi komma. Nej, vi kommer, hur dåliga och usla kristna vi än har varit, för att Jesus kallar oss och säger: ”Kom, nu är allt färdigt!” (Luk. 14:17). Han vill fira underbar påsk med oss.

Låt oss därför alltid svara på hans inbjudan så som det står i nattvardspsalmen:

Jag kommer, Jesu, på ditt bud,
men kläd mig själv i helig skrud,
min Herre och min Gud.
Ikläd mig din rättfärdighet,
att jag må se din salighet

Så firar vi en rätt och välsignad nattvardsgång. Amen

S Bergman

[^]