Den nya påskens måltid

Likt alla andra judar brukade Jesus varje år fira det osyrade brödets högtid. Det skedde till minne av Israels underbara räddning undan slaveriet i Egypten. Denna högtid inleddes med en påskalammsmåltid i hemmen på torsdagens kväll. I vår text frågade lärjungarna Jesus var de skulle äta påskalammet detta år. Han skickade dem till en husägare inne i Jerusalem, som genast upplät ett stort rum på andra våningen för dem. Sedan hämtade de som sed var ett slaktat lamm från templet, gjorde i ordning det och satte fram det på bordet tillsammans med osyrat bröd, en skål med sås att doppa brödet i och en bägare med vin.

På kvällen firade de så den gamla påskalammsmåltiden. De följde en bestämd ritual, där de dramatiska händelserna i Egypten åter aktualiserades med givna frågor och svar. De åt och drack av det som var framdukat, sjöng psaltarpsalmer och tackade Gud. Judarna gör så än i dag. De firar sin ”seder”.

Men vi kristna gör det inte. Varför gör vi inte det? Därför att Jesus denna kväll instiftade en ny måltid som ersatte det gamla förbundets måltid. Efter att för sista gången ha firat den gamla påskalammsmåltiden gjorde Jesus något nytt: han tog ett bröd, bröt det och gav det åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Sedan tog han bägaren med vin och sade: ”Drick alla av den. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Så instiftades det nya förbundets måltid, Herrens Heliga Nattvard, för att kristna skall fira den ända till dess Herren kommer åter. När vi i vår kyrka har högmässa firar vi alltid nattvard. Så har de kristna gjort ända från början och reformationen var mån om att bevara den seden. I den lutherska bekännelsen står det om nattvarden: ”Ty hos oss hålls alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor” dvs. nattvardsgångar (Apol. SKB s. 265).

Vi firar således nattvard ofta. Det finns då en risk att det blir slentrian och tom ritual. Men det får det inte bli. Djävulen är ständigt verksam för att beröva oss nattvardens välsignelse och rätta bruk. Därför behöver vi ständigt påminnas om vad den nya påskens måltid är och ger.

1. I den nya påskens måltid är Jesus själv påskalammet

Inför uppbrottet ut ur Egypten hade Gud genom sin tjänare Mose befallt att varje familj skulle slakta ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön. Resklara skulle man äta det, med kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Allt kött skulle ätas upp och inget lämnas kvar till nästa dag. Men först skulle blodet från lammet strykas runt ingångsdörren till huset, dock inte på tröskeln, ingen fick trampa på blodet. När sedan Fördärvaren, straffets ängel, gick över Egyptens land, skulle han gå förbi alla hus som var tecknade med lammets blod. Och så skedde den där dramatiska natten på 1400-talet f. Kr. då Mose ledde folket ut i öknen och bort mot Röda havet.

”Detta är HERRENS påsk”, sägs det högtidligt i 2 Mos. 12. Förbigående eller förskoning heter på hebreiska pasách, på grekiska páscha och av det kommer vårt ord påsk (jfr engelskans ”passover”, förbipasserande). I samma kapitel kan vi också läsa om hur Gud befallde Israel att varje år fira påskalammsmåltid till minne av folkets räddning. Likaså skulle man fira osyrade brödets högtid i sju dagar. Den kallades så för att man inte hann jäsa brödet vid den brådstörtade flykten ut ur Egypten. Man tog med sig ojäst eller osyrat bröd, ett slags torrt tunnbröd.

Den gamla påskens ätande av ett lamm ingick i en ceremoni som pekade bakåt i tiden: man upplevde på nytt den heliga historien om Guds märkliga räddningsaktion. Men när Jesus nu firade denna måltid lät han den också peka framåt och bli en bild av räddningen ut ur det andliga Egypten med den förskoning från synd, död och djävulens våld som skulle ske genom honom själv som ett påskalamm som offras. Så hade också Johannes Döparen talat om Jesus när han såg honom komma: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Även aposteln Paulus talar om ”vårt påskalamm Kristus” (1 Kor. 5:7), likaså Petrus, när han säger att vi är friköpta inte med silver och guld, ”utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte” (1 Petr. 1:18-19).

Det är stor skillnad mellan det gamla förbundets måltid och det nya förbundets. När gamla förbundets lamm, bockar och kalvar offrades kunde deras blod kunde inte utplåna synder, ”det är omöjligt” står det uttryckligen i Hebr. 10:4. Det var i stället offer som påminde om synd och symboliskt pekade fram mot det stora offret som längre fram skulle ske en gång för alla. Jesus, Guds Son, var det riktiga, det verkliga lammet vars blod renar från all synd. Han var den Herrens lidande tjänare som Jesaja profeterade om, tjänaren som dog i syndares ställe. Han var, säger han, ”lik ett lamm som förs bort för att slaktas” (Jes. 53:7).

Skillnaden mellan den gamla och den nya måltiden är inte att det sker ett byte av symboler, så att lammet ersätts av bröd och vin (vilket vore ett byte från en bättre till en sämre symbol). Nej, Jesus säger inte att brödet och vinet i nattvarden symboliserar hans kropp och blod utan att dessa är hans kropp och blod. I den nya påskens måltid sker ett stort under. Det verkliga påskalammet, Jesus, död och uppstånden för oss, stiger ner från himlen, förenar sig med bröd och vin för att vi skall få del av Kristi kropp och blod, dvs. av hans försoningsoffer på Golgata. I nattvarden tecknas vi med Lammets blod och allt straff för våra synder går förbi oss. Här är det bara nåden och förlåtelsen som gäller. Vi försäkras kraftigt om att vi hör till de förskonades och räddades skara.

Så ser det nya förbundets påsk ut. I fornkyrkan var man fylld av vördnad och glädje inför det nattvardsundret. I mässan hälsade man varandra med orden: ”Vårt påskalamm är Kristus!” Med tiden utvecklades en rik nattvardsliturgi med böner och lovsånger till Kristus i den nya påskens måltid. När man i mässan sjöng: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, så tänkte man på Kristus som här och nu kom i sakramentet. När man sjöng Agnus Dei: ”O Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss”, så var det en bön som riktades inte till Kristus i himlen utan till Kristus som med kropp och blod kom till dem i nattvarden, fördold i det bröd och vin som prästen höll i sina händer. Så konkret och realistiskt skall vi med Bibeln och fäderna se på nattvardens under.

Vi som har så lätt att bara tro på vad våra fysiska ögon ser, behöver ständigt på nytt upplysas om sakramentets under, att brödet och vinet verkligen är Kristi kropp och blod. Annars tar djävulen snart nattvarden ifrån oss och lurar oss att tänka att det nog i alla fall bara är något slags symboliskt bröd och vin vi får. Vi har i vår kyrka en klocka som klingar efter instiftelseordens läsande och när det välsignade brödet och vinet upphöjs. Denna ringning har till syfte att väcka oss till häpnad, förundran och helig vördnad inför vad som på altarbordet skett i kraft av Kristi ord. Luther säger att upphöjandets och klockans budskap är detta: ”Lyssna, ni kristna, och se, tag och ät, tag och drick, osv. Detta är Kristi kropp och detta är Kristi blod.” Brödet och vinet är inte symboler för något som inte är där, för något frånvarande, utan för något i högsta grad närvarande, nämligen Kristi heliga kropp och blod. Detta är ett under som vårt förnuft lika lite kan fatta som att Jesus var sann människa och sann Gud. Vi förstår det inte, utan vi tror det därför att Gud säger så i sitt ord.

Ändå är detta under inte det största i nattvarden. Det största är att vi tror och tar emot vad Kristus vunnit åt oss genom att bära våra synder i sin kropp, nämligen syndernas förlåtelse. I nattvarden är det i sanning ”HERRENS påsk”. När vi tar emot sakramentets gåva skall vi andas ut och tänka: Vi är räddade, vi är skyddsmärkta, vi är Guds barn, friköpta av Kristus, vårt påskalamm! Så är nattvarden instiftad till frihet och frälsning för oss, för att vi skall ”smaka och se att HERREN är god”, som psalmisten säger (Ps. 34:9).

Likväl ser vi redan vid den första nattvarden, att alla inte var beredda att fira denna måltid på detta välsignade sätt. Därför säger vi för det andra i dag:

2. Den nya påskens måltid dukas för botfärdiga syndare

Botfärdig är den som sörjer över sin synd och vill bli kvitt den både genom att få den förlåten och få kraft att överge den. I vår text möter vi en som inte var botfärdig, nämligen Judas. Jesus kände stor sorg och smärta över en av lärjungarna som låg till bords med honom. Det var Judas. Jesus visste vad han hade i sinnet. Judas hade redan träffat avtal med Jesu fiender och fått betalt för att leda dem till Jesus så att de på ett smidigt sätt kunde gripa honom. Jesus var upprörd över detta förräderi. Men han kunde ändå inte låta Judas gå i fördärvet utan vidare. Han ville varna honom och om möjligt rädda honom. Därför säger han: ”En av er kommer att förråda mig …” Alla blev bestörta och undrade, den ene efter den andre: ”Inte är det väl jag, Herre?” Också Judas frågade så och låtsades vara lika chockerad som de andra. Johannes berättar i sitt evangelium lite närmare om hur det gick till när Jesus avslöjade Judas (Joh. 13:26-30). Johannes, som satt vid Jesu sida, lutade sig mot honom och frågade: ”Herre vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödbiten i skålen med sås och gav det till Judas. Han måste för ett ögonblick ha blivit djupt skakad av att Jesus pekade ut honom. Men ”Satan for in i honom” – Judas bet ihop, gjorde sig hård och beslöt sig för att trots allt genomföra sitt förräderi. Han stod inte ut med att vara kvar utan lämnade snart nattvardssalen. Han var inte en Jesu lärjunge längre.

Judas förräderi var en stor men inte en oförlåtlig synd. Det fanns förlåtelse för honom likaväl som för Petrus som senare skamligt och fegt förnekade Jesus tre gånger. Alla lärjungarna vid den första nattvardsgången var syndare. De hade stora brister, både i livet och i sin tro på Jesus. Den stora skillnaden mellan Judas och de övriga var inte synden, utan Judas obotfärdiga sinnelag. Kanske var han besviken på Jesus för att han inte blev den politiskt revolutionäre Messias som han tänkt sig. Han var färdig med Mästaren och tänkte inte ändra sig. Och så gick det som det gick.

Alla som går till nattvarden tar med munnen emot Kristi kropp och blod, vare sig de tror eller inte: ”den ogudaktige eller Judas ... lika väl som den helige Petrus och alla helgon”, som Luther säger i Konkordieformeln (SKB s. 615). Undret med brödet och vinet är inte beroende av mottagarnas tro eller otro. Det sker uteslutande i kraft av Jesu ord som av prästen uttalas över brödet och vinet enligt Jesu befallning. Men nattvardens välsignelse och hälsosamma verkan hos dem som tar emot sakramentet med munnen, den är beroende av deras tro. Det räcker inte med munnens ätande, det räcker inte ens med att tro på undret att det är Kristi kropp och blod som vi tar emot. Nattvardens huvudsyfte är att vi skall tro på Jesu ord: ”För er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.” Utan detta trons andliga ätande är nattvarden till ingen nytta utan tvärtom till skada.

Går vi till nattvarden utan ånger och tro på Jesus, dvs. utan sorg över synden och utan längtan efter att bli kvitt den, så missbrukar vi den nya påskens måltid. Den som äter och dricker utan att tro vad som där ges ”syndar mot Herrens kropp och blod”, säger aposteln Paulus, han ”äter och dricker en dom över sig”, (1 Kor. 11:27, 29). Så får vi inte använda det högheliga sakramentet. Det är ett förfärligt missbruk. Därför uppmanar också aposteln var och en att inför nattvardens möte med Herren ”pröva sig själv” (1 Kor. 11:29).

Redan vid den första nattvardsgången fick lärjungarna anledning till självprövning. När de fick höra att det fanns en förrädare bland dem, blev de chockade. Vem i deras sammansvetsade skara kunde ha gjort något så förfärligt? Men vi kan lägga märke till att de inte började peka ut någon och säga: Det måste vara den eller den! De sade: ”Inte är det väl jag, Herre?” De uteslöt inte möjligheten att de på något sätt kunde ha gjort något som skadade Jesus. De prövade sig själva och däri gjorde de rätt. Så skall också vi göra. Vi skall fråga oss: Vad vill jag med min nattvardsgång? Varför går jag dit? Har jag några synder som plågar mig och som jag vill bli fri ifrån? Är allting bra, behöver jag ju inte gå till nattvarden, för den är ju till för botfärdiga syndare som längtar efter Jesus, förlåtelsens tröst och det nya livets krafter.

Vi har alla på olika sätt förrått Jesus någon gång. Det behöver inte ske i så dramatiska former som i Judas fall. Allt försvar av synd, vilken den än är, fördärvar vår nattvardsgång och blir ett stycke förräderi mot honom som älskade oss ända in i döden för att rädda oss från synden och dess följder.

Men finner jag i min självprövning att jag har synder, kanske t.o.m. svikit, förnekat och förrått Jesus, och vill jag verkligen ha förlåtelse och förändring i mitt liv, så skall jag inte hålla mig borta från sakramentet. Tvärtom, på Jesu bud skall jag komma, ty här finns den stora hjälpen. Luther säger i Stora katekesen, att detta sakrament är ”ett hälsosamt, tröstligt läkemedel, som hjälper dig och ger dig liv till både kropp och själ”. Här får vi, säger han, ”syndernas förlåtelse, som innesluter och för med sig Guds nåd och Ande med alla hans gåvor, skydd, värn och kraft emot död, djävul och allt ont”. I den tron skall vi fira den nya påskens måltid. Får vår egen nöd och Kristi inbjudan driva oss till sakramentet blir vi rikt välsignade. Nattvarden får då avsedd verkan i våra liv.

3. Den nya påskens måltid firas i ständigt uppbrott

Vår text slutar med orden: ”När de sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget.” De bröt upp från den första nattvarden och gick ut i mörkret, där ondskans makter samlade sig till våldsamt anfall.

Vi firar alltid nattvard i uppbrott, precis som när Israels barn i Egypten åt påskalammet resklara med stav i handen. Vi bryter ständigt upp från den nya påskens måltid och lovsången i kyrkan. Vi går ut till nästa etapp av vandringen, genom hav och öknar, faror och strider, nederlag och segrar. Men vi kommer tillbaka gång på gång till nådens bord, trötta, slitna och ibland färdiga att ge upp, tillbaka till den Gud som i Kristus aldrig tröttnar på att förlåta, trösta och läka svaga och sårade syndare. Så hålls vi av Ordet och sakramentet uppe under vandringen och går från kraft till kraft till dess vi når fram till det himmelska Kanaan. Amen.

S Bergman

[^]