Nattvarden, förbundsmåltiden

Judarnas påskfirande bestod av två högtider, dels själva påsken, då man åt påskalammet och dels det osyrade brödets högtid. Det osyrade brödets högtid skulle i enlighet med andra Moseboks tolfte kapitel hållas varje år i sju dagar, och då fick man inte äta jäst bröd, utan skulle bara äta osyrat, ojäst, bröd, eftersom judafolket, när de befriades ur fångenskapen i Egypten, inte hann göra jäst bröd. De lämnade Egypten i all hast och hade inte tid att låta surdegen ha sin verkan i degen om de skulle få med sig något bröd i matsäcken. Dessa två högtider, påsken och det osyrade brödets högtid, hörde alltså ihop.

När nu lärjungarna och Jesus skulle fira påsk firade de den som de andra judarna. Nu skulle de äta påskalammsmåltiden . I vår text idag står det – som i många andra översättningar – tre gånger ordet ”påskalammet”. I grekiskan står det dock inget eget ord här som betyder lamm, utan det står helt enkelt ”påsk”. Men ordet ”påsk” kan också betyda ”påskalammet” (se även 1 Kor. 5:7). Det står alltså ordagrant att de skulle ”äta påsken”, ”göra påsken” och de ”ordnade påsken”, men det betyder ju att de skulle äta påskalammet och genomföra påskfirandet.

Påsken i Gamla Testamentet

Påsken var och är judarnas viktigaste högtid. Judarnas ursprung leder tillbaka till Abraham som fick löftet om det stora judafolket som skulle framgå ur honom. Ett viktigt steg är här den tredje patriarken Jakob, som fick tolv söner. De flyttade ju till Egypten sedan hans son Josef räddat hela regionen från att gå under i hungersnöd och svält. Israeliterna blev dock efter en tid slavar i Egypten innan Mose drygt fyrahundra år efter Josef ledde folket ut ur Egypten. Den underbara räddningen från slaveriet i Egypten följdes av hur Gud förnyade och utvidgade förbundet med sitt folk på Sinai berg. Gud befriade sitt folk från Faraos skräckvälde och gjorde dem till ett helt folk och en egen nation. För att de inte skulle glömma hur Gud befriat dem och slutit förbund med dem instiftade Gud påsken. Det här kan vi också läsa om i andra Moseboks tolfte kapitel.

Påskfirandet tillgick så att varje husfar slaktade ett lamm och strök av lammets blod runt kring ytterdörren. Därefter stekte man det helt över eld och åt upp det. Det var så man gjorde, i enlighet med föreskrifterna från Mose, alltifrån den första påsken som ägde rum just den dagen då israeliterna tågade ut ur Egypten. Det var då dödsängeln dödade den förstfödde i alla hus i Egypten men inte hos israeliterna, för de hade strukit påskalammets blod runt sina ytterdörrar för att visa att de tillhörde Guds folk. Dödsängeln gick därför förbi deras hus. De blev räddade genom lammets blod.

Nya Testamentets förbundsmåltid

När nu tiden var inne för det nya förbundet anknöt Gud till det gamla förbundet. Det är ju alldeles naturligt, eftersom det gamla förbundet förebildar det gamla. Den gamla påskmåltiden syftar fram mot den nya förbundsmåltiden, som är nattvarden. Den gamla påsken stod för befrielsen ur fångenskapen i Egypten, den nya påskmåltiden är nattvarden som står för befrielsen från fångenskapen hos djävulen. Ja, inte bara det att den står för befrielsen från djävulen, den till och med befriar från djävulen och hans rike. Vi brukar säga att nattvarden är ett nådemedel, det är ett sätt som Gud använder för att ge oss sin nåd och förlåtelse.

Den gamla påskmåltiden var vad vi kan kalla ett gammaltestamentligt sakrament som var ett tecken på tillhörigheten med Gud. Man åt påskalammet som en bekännelse att man var jude, i lydnad mot Guds instiftelse och Ord. Och detta stämmer ju även på nattvarden, det nya förbundets påskmåltid. Det är ett sakrament, en helig handling. När vi äter och dricker är det en bekännelse att vi är kristna, att vi tror på Jesus. Vi gör detta i lydnad mot Guds Ord. Och det rätt och riktigt. Så ska det vara. Men det är inte bara detta. Och det som jag sade här, att vi firar nattvarden som en bekännelsehandling och som en lydnadshandling, det går nog de flesta som kallar sig kristna med på.

Om realpresensen

Men nattvarden är mer än så. Nattvardens bröd och vin är inte bara bröd och vin och en symbolisk minnesmåltid. Brödet är inte bara bröd, det är Kristi kropp. Det säger Jesus klart och tydligt. I bägaren är, enligt vad han själv säger, Kristi blod. När sankt Paulus skriver till korintierna om det här skriver han så här: Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? (1 Kor. 10:16) När vi dricker vinet i nattvarden får vi del av Jesu eget blod. Inte så att brödet och vinet upphör att vara bröd och vin, nej det är fortfarande bröd och vin. Om vi ser på brödet och vinet ur naturvetenskaplig synpunkt ser vi bara bröd och vin. Vi är inte kannibaler och äter inte på ett kannibalistiskt sätt. Men Jesus säger ändå att brödet är hans kropp och vinet är hans blod.

Aposteln Paulus varnade korintierna för att ta emot nattvarden som vore den en vanlig måltid med vanligt vin och bröd: Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. (1 Kor. 11:29) Och Paulus säger att brödet och vinet är Kristi kropp och blod när han varnade korintierna för att delta i nattvarden utan att tro på Herren Kristus: Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. (1 Kor. 11:27)

Bibelns enkla lära om att brödet och vinet är Herrens kropp och blod har teologer försökt bortförklara de senaste fem hundra åren ungefär. Först sådana teologer som vi kallar reformerta och sedan har de som vi kallar liberala stämt in i deras kör. De reformerta tror inte att Gud skänker sin nåd, förlåtelse och välsignelse genom särskilda medel, i det här fallet genom bröd och vin, och de liberala tror inte att Gud gör under. Deras gemensamma problem är att de inte får ihop Bibelns undervisning med sitt eget förnuft och med vad de kan se med sina ögon. De säger därför att brödet symboliserar Kristi kropp eller att vinet representerar Kristi blod. Men det står inte så i texten. Jesus sade inte så, och det finns ingenting i Bibeln som tyder på att dessa hans ord ska förstås bildligt. Så vem är den som dristar sig att ändra på vad Jesus sade? Inte vi i alla fall. Vi förblir enkelt och barnsligt troget vid det som Jesus säger, så får de andra säga vad de vill.

Nattvarden är ett sakrament, någonting som vi inte kan utgrunda med förnuftet. Därför kan man kalla nattvarden för ett mysterium. Inte på så vis att Bibelns lära skulle vara oklar och svårbegriplig, ty det framgår ju klart att brödet och vinet är Kristi kropp och blod, utan just därför att det för den mänskliga tankeförmågan är svårt, för att inte säga omöjligt, att fatta hur det går till. Det är övernaturligt. När den himmelska världen träder in i den jordiska verkligheten räcker våra sinnen och egna tankar inte till.

Realpresensen hos kyrkofäderna

Går man sedan till kyrkofäderna finner man överväldigande vittnesbörd om att det var den gamla kyrkans tro att brödet och vinet är Kristi kropp och blod och inte bara symboler. Justinus martyren skriver omkring år 150: ”Vi mottar inte nattvarden som vanligt bröd och vanlig dryck, utan […] måltiden över vilken tacksägelse har blivit utsagd genom de böneord som kommer från honom […] är hans kropp och blod. (Apol I:66) Och biskop Ignatius av Antiokia som dog omkring år 107 klandrar irrlärarna i sitt brev till kyrkan i Smyrna ”eftersom de inte bekänner att nattvarden är vår Frälsares kropp, som har lidit för våra synders skull, och som Fadern i sin godhet har uppväckt”.

Självfallet grundar vi inte vår tro på kyrkofäderna. Vi grundar vår tro enbart på Bibeln. Men att kyrkofäderna var eniga om att nattvarden består inte bara av bröd och vin utan också av Herrens kropp och blod är ett trösterikt vittnesbörd.

Nattvarden skänker syndernas förlåtelse

Förutom att nattvarden i sig är en måltid där Herren Kristus själv är närvarande med sin kropp och sitt blod, så har den också välsignade följder för oss kristna. För som Jesus säger är det hans kropp och blod som är där. Det är inte bara en minnesmåltid. Vi får del av honom själv i nattvarden. Hans gudomliga natur uppfyller oss och verkar i oss. Vi får gemenskap med honom. Han är vinträdet och vi är grenarna, som Jesus sade. Vinet är som saven i trädet. Det är saven som transporterar ut näringen i trädet, och på samma vis transporterar vinet ut den andliga näringen i de kristna. Så förenas vi med honom och med varandra.

En annan bild för gemenskapen i Kristus är ju att de kristna är Kristi kropp. Kristus är huvudet, och vi kristna är hans kropp. Vi är delar i honom. Och blodet transporterar näringen ut i kroppen, på samma sätt som saven i trädet. När vi så i nattvarden uppfylls av honom, då får vi hans nåd, välsignelse och förlåtelse. Paulus talar om kalken som ”välsignelsens bägare” (1 Kor. 10:16). Så är det redan med tanke på detta klart vi får syndernas förlåtelse i nattvarden, för syndernas förlåtelse är själva huvudinnehållet i vad vi får från Gud. Att vara i Gud är att ha syndernas förlåtelse. Att vara i gemenskap med Gud är att ha syndernas förlåtelse. Och helt i linje med detta, så säger Jesus i vår text att vinet i bägaren är förbundsblodet. Genom att Gud sluter förbund med oss får vi del av alla hans gåvor.

Nu invänder svärmarna att detta inte stämmer, eftersom Bibeln lär att vi blir frälsta genom tro. Detta skulle alltså visa att vi inte blir frälsta genom att ta del av nattvarden. Men då spelar de ut mot varandra det som ska samverka. För att vi får frälsning genom nattvarden betyder inte att det sker automatiskt, oavsett om vi tror eller inte, nej, det är tvärtom så att nåden i nattvarden framhäver tron. För vi har inte någon nytta av nattvarden om vi inte tror.

Men de som inte tror att Kristi kropp och blod är närvarande, de förkastar läran om syndernas förlåtelse i nattvarden. Dessa två hänger ihop.

Vilka är inbjudna till nattvarden

Låt oss nu se på frågan om vilka som är inbjudna till nattvarden. Vi börjar med att se hur det var med påskmåltiden i det gamla förbundet. Vem som helst fick inte delta i påskmåltiden, utan bara de som var judar. Mose föreskriver: Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. […] Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. (2 Mos. 12:45, 48)

Självklart avgör inte de föreskrifter som Mose gav hur vi ska göra i nya förbundet. Gamla förbundets regler gäller inte i Nya förbundet. Men det kan vara bra att känna till hur det var i GT, för det bildar ju bakgrund till NT. Dessa föreskrifter gällde när Jesus samlade sina lärjungar i nattvardssalen till påskalammsmåltid.

När så Jesus säger att han i nattvarden instiftar ett nytt förbund eftersom blodet är förbundsblodet, så ser vi att denna måltid är till för dem som tror på honom, till dem som står i hans förbund. Och Paulus varnar ju för missbruk av nattvarden när man firar den ovärdigt. Därför tillämpar vi i vår kyrka slutet nattvardsbord, det vill säga vi låter inte dem som inte är medlemmar i vår gemenskap få del av nattvarden. Nattvarden är för lärjungarna, och alla människor är välkomna att bli lärjungar.

Hur firar man då nattvarden på ett värdigt sätt? Jo, genom att tro på hans ord. Vi är inte rena och värdiga i oss själva, och vi kan aldrig bli det. Vi är syndare. Vår egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad, Men här är det inte frågan om vi är duktiga och goda nog att få komma till Jesus. Frågan är om vi tror på Jesus och hans ord.

Också idag kommer Jesus. Han kommer till oss för att fira sin måltid med oss. Mästaren kommer till oss. Han säger: ”Hos er vill jag hålla min måltid, tillsammans med mina lärjungar. Jag kommer själv till er i brödet och vinet för att uppfylla er och vara med er. Jag är vinträdet och ni är grenarna.” Amen.

J Fjellander

[^]