Offret på Golgata altare

Gud handlar märkligt, när han förverkligar försoningens hemlighet. Han använder sina fiender som redskap och låter deras ogärningar mot Jesus tjäna hans höga och frälsningsbringade syften.

Han låter t.ex. Kaifas, när Stora rådet rådslog om vad de skulle göra med Jesus, omedvetet säga profetiska ord om Jesus: ”Det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under” (Joh. 11:50). När rådet senare beslutar att döda Jesus, gör de sig skyldiga till justitiemord och skickar en oskyldig man, en som bara gjort gott, i döden. Men Gud använder sig av det. Judas förräderi, Pilatus feghet, de hedniska soldaternas grymma hantverk då de torterar Jesus och naglar honom fast vid korset, alltsammans ingår i Guds frälsningsplan. Petrus påminner senare judarna om detta, när han i sin predikan på pingstdagen säger: ”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom” (Apg. 2:23).

Vad som sker mitt i det smutsiga spelet av intriger, grymhet och ondska är att Jesus som överstepräst tyst och stilla skrider fram mot Golgata altare. Det som händer är inget olyckligt och tragiskt misstag. Allt sker så som det var bestämt.

Vi skall i dag följa vår store överstepräst in i det allra heligaste och tala om offret på Golgata altare.

1. Golgata är verkligen ett altare

De flesta religioner har altaren av olika slag. Gemensamt för dem är att de är platser för offer, ofta blodiga sådana. Altaret är ett ställe, där man ger Gud något som betalning för synd eller ger något för att få något tillbaka av honom. Altaret är också en plats som symboliserar Guds närvaro – en plats där man vördar och tillber gudomen.

Också kristendomen har altare, präster och offer. Det är inte så att kristendomen är en slags finare, mer utvecklad religion, utan altare och offer. Nej, med alla andra stora religioner vet vi att det i tillvaron finns en rättfärdig gudom, att det finns synd och straff, och att det behövs offer för att ställa allt till rätta. Det hör till den allmänna, religiösa kunskap som förenar såväl kristna som icke kristna gudsdyrkare. När en del teologer och präster i dag rynkar på näsan åt offertanken och förkastar den som något primitivt och barbariskt, så har de i själva verket sänkt sig under hedningarnas religiösa nivå. I deras moderna och offerlösa teologi finns liten eller ingen respekt för Gud, ingen verklig synd och ingen tro på dom och straff – bara en harmlös Gud som godmodigt tröstar och klappar människorna på axeln vad de än tror och gör.

Så var det inte vid Golgata altare, kristendomens största och allra heligaste altare. Där möter vi en helig och rättfärdig Gud, en Gud som utgjuter sin vrede över både synd och syndare. Där möter vi en Gud som både straffar och kräver offer för att allt skall bli bra igen. Hebréerbrevet sammanfattar kort och koncist denna bibliska gudsbild, som finns såväl i Gamla som i Nya testamentet, med orden: ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr. 9:22). Sådan är han, de kristnas Gud.

Den moderna människans gudar och altaren är annorlunda. Hon tillber andra gudar än Bibelns Gud. Hon tillber idoler, pengar, ägodelar och rikedom. Hon tillber sig själv och hyllar vid sitt altare allt som tillfredsställer hennes egna begär och lustar. Man bryter friskt mot alla tio Gud bud och tror att Gud inte ser det och inte bryr sig – och om han nu skulle göra det, så är det ändå inte så farligt. Vår tids Gud är ju inte som förr. Han är kärleken, tolerant och överseende – nästan som han älskade synden.

Men Bibelns Gud är inte sådan. Det är ett stort misstag att tro något sådant. Av religionernas alla gudar finns det ingen som är så omutligt rättfärdig och sträng som Bibelns Gud. Han ser allt, och han skall vedergälla allt. Var och en skall få igen efter sina gärningar. Så lär oss Skriften från början och till slut.

Det är först när en människa börjar komma nära Gud, som hon märker att ”vår Gud är en förtärande eld”, som det står i Hebr. 12:29. Det är förfärligt för en syndare att komma nära den Helige. En dam berättade att hon en gång var med på en gudstjänst, där man för ovanlighetens skull talade om synd och Guds vrede. Hon började må dåligt och sökte efter ett tag upp sin terapeut. Denne avrådde henne bestämt från att i fortsättningen besöka sådana religiösa möten. Senare förstod hon vad som hänt. Hon hade varit nära Gud och känt glöden från den Helige.

Det är i detta perspektiv av helighet och eld hos Gud, och av orenhet och synd hos oss, som Golgata altare blir så stort och betydelsefullt. Ty det är ett mycket märkligt altare, som på ett avgörande sätt skiljer sig från alla andra altaren på jorden.

Här offrar nämligen inte människor. Här offrar Gud själv.

2. På Golgata altare offras Jesus, Guds lamm

När Jesus som överstepräst skrider fram till detta altare, offrar han inte några djur, inga lamm, tjurar och bockar. Han offrar sig själv. Han är själv offerlammet. Det var det som Johannes Döparen såg för sin inre syn, när Jesus kom gående. Därför pekade han på honom och sade: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Han ville göra judarna uppmärksamma på att Gamla testamentets profetior nu gick i uppfyllelse, och att nu trädde nya förbundets offerlamm fram, det riktiga påskalammet. Här kom Herrens lidande tjänare, han som var ”likt ett lamm som förs bort att slaktas” (Jes. 53:7).

Den som offras på Golgata altare är Guds Son, som blivit människa just för det stora offrets skull, för att bära människornas synder och dö deras död – den som är så hemsk just för att den är ett syndastraff enligt ordet: ”Syndens lön är döden” (Rom. 6:23).

Har vi någon gång svårt att tro att våra synder är så stora och svåra, att de skiljer oss från Gud och kastar oss i evig död och olycka, så skall vi i dag se på Jesus och vad han får gå igenom. Hans korslidande är den allra förfärligaste predikan om vår synd. Det är ju inte för sina egna, utan för våra synder som Jesus lider och dör. Det är sant som vi sjunger i passionspalmen:

Har du människa ett hjärta, är din bäste vän dig kär,
känn din syndaskuld med smärta, ty för den han korsfäst är

Jesu offer var ett ställföreträdande offer. ”Honom har Gud i vårt ställe gjort till synd”, som aposteln säger (2 Kor. 5:21), eller som det också står: ”Han blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal. 3:13). Jesus gjorde vår synd och olycka till sin.

Han, den rene, smakade i vårt ställe vreden, domen och straffet. Som en fördömd syndare, blev han övergiven av Gud. Han led helvetets alla kval för oss. ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä”, säger aposteln Petrus (1 Petr. 2:24). Det är det stora och heliga offret på Golgata altare.

Varför bringade Jesus sitt offer på Golgata altare? För att den gudomliga kärleken krävde det. Jesus såg att ingen av oss skulle klara av lagens krav, därför att vi var så hårt fjättrade vid synden. Han såg att vi aldrig skulle lyckas med våra egna offer och ansträngningar. Han såg att synden, döden och djävulen till slut skulle ta hem spelet. Det stod han inte ut med, lika lite som sin Fader i himmelen.

Gud ville i sin kärlek inte offra oss, sina förlorade söner och döttrar. Därför sände han sin Son för att bli offret för allas synder. Samma kärlek till oss brann i Jesu hjärta. Han gick villigt och stilla offerlammets väg – och kunde till sist, efter ofattbart lidande, säga de stora orden: ”Det är fullbordat.”

Och så är det verkligen. Inga fler försoningsoffer behövs. Detta offer var fullkomligt. Det behöver aldrig upprepas och inte kompletteras av något som vi gör. Han gick ”en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Sådant var vår store översteprästs offer på Golgata altare.

Vad skall vi säga till Herren för allt detta? Vi skall i ödmjuk tro och tacksamhet säga: Ära vare dig, Kristus, du Guds Lamm, som tar bort världens synd!

3. När vi tror på Golgataoffret, försonas vi med Gud och lever för honom

De som är fiender till Kristi kors kan aldrig få någon gemenskap och frid med Gud, inte så länge de fortsätter att vara det. Man måste tro på Jesus, ta emot hans offer, för att få någon glädje och välsignelse av det.

Gud har sänt oss budskapet att han ”var i Kristus och försonade världen med sig själv”. Men har vi försonat oss med Gud? ”Låt försona er med Gud”, ljuder ropet från Bibelns blad (2 Kor. 5:19-20). När vi hör korsets evangelium och tror, försonas vi med Gud. Vad gör tron? Den är inte något betalningsmedel, inte något tilläggsoffer till vad Jesus gjort på Golgata. Den förtröstar på Guds nåd i Kristus. Den gör inget annat än tar emot Guds förlåtelse för Kristi försonings skull. Den griper om Kristus, Guds Son, som offrat sig för världen, och finner stor tröst och frid i att allt detta som skedde på Golgata, det skedde också för mig.

Finns det efter Golgataoffret något offer som vi kan bringa? Ja, det finns det. Det finns särskilt två offer som hör till oss. Kung David pekar på ett av dem, när han säger: ”Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud” (Ps. 51:19). Det är ett offer, där vi ger upp oss själva och alla våra egna gärningar, alla våra egna idéer om Gud och frälsning, och kommer nakna och fattiga till Gud med ingenting annat än bön om nåd och förbarmande. Det offret behagar Gud. Det vänder han inte sitt ansikte bort ifrån.

Det andra offret vi som kristna skall bringa är lovets offer. Dit hör också att vi tjänar Gud och lever för honom i tacksamhet och glädje. Till det uppmanar oss Skriften överallt. Aposteln säger: ”Så förmanar jag nu er, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga tempeltjänst” (Rom. 12:1). Detta är inte något kompletterande försoningsoffer från vår sida. Det är ett tackoffer för försoningens gåva, för Guds barmhärtighet i Kristus. Sanna kristna vill även med sina liv, ställda i Guds tjänst, sjunga Guds och Lammets lov.

Altaret i vår kyrka är en plats där vi ber, tillber och lovsjunger. Det är i dag på Långfredagen tomt och släckt i sorg över vad vår synd kostat Jesus. Men det hindrar inte den stilla lovsången:

Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesu god,
för all din djupa smärta Och allt ditt tålamod…

Altaret är också ett nattvardsbord. Där vilar under nattvardsmässan Kristi kropp och blod. Det finns de som inte gärna vill tala om nattvarden som ett offer. Men visst har den med offer att göra! Nattvarden är inget annat än det heliga offret från Golgata altare, som Gud ger oss och lägger i vår mun. Han ger det som det allra kraftigaste bevis på att vår synd är försonad. Vi får ta emot själva lösepenningen, Kristi kropp och blod. Så blir vi genom Altarets sakrament stärkta i tron, hoppet och kärleken. Och där det sker, stiger lovsång upp till Gud för hans nåd och barmhärtighet mot oss – precis som det står i Elis Erlandssons nattvardshymn:

Det helga bröd på altarbordet vilar,
Som Jesus själv i Betlehem.
Vid kalkens blod mitt hjärtas lovsång ilar
Till Golgata, Guds nåds Jerusalem.

Amen.

S Bergman

[^]