Kristus – korsfäst för oss

Långfredagen firas till minne av vår Herres Jesu Kristi lidande och död. Det är det vi bekänner i trosbekännelsen med orden: Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven. Detta bekänner vi varje söndag i högmässan, och vi borde varje dag betänka det. Kristi lidande och död är en huvudartikel i den kristna tron.

Allt vad Kristus led i Getsemane, i översteprästen Kaifas hus, inför landshövdingen Pilatus och inför domstolen och på korset, det skedde på detta dygn. Det var en lång och intensiv dag för Jesus. Kanske hade han någon liten lugn stund, men stort sett så skedde allt i en följd utan vila. Han greps, förhördes av judarna hela natten och fördes till Pilatus och till Herodes och tillbaka till Pilatus, pinades svårt, dömdes till döden och korsfästes. Därav namnet Långfredag.

Gud hade genom Mose befallt judarna att fira påsk. Vi läser om det i andra moseboks tolfte kapitel. På fjortonde dagen i den första månaden – nisan – vid skymningen, på gränsen till den femtonde dagen, slaktades påskalammet. Därefter strök man blodet runt dörren och stekte lammet över eld.

Efter att Jesus denna judiska påskdag ätit påskalammet med sina lärjungar och instiftat nattvarden gick han ut ur Jerusalem till Getsemane där han kämpade så med döden att hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden. Kort därefter blev han gripen och bunden. Han fördes till översteprästen Kajfas hus, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. Han blev förhörd och anklagad av falska vittnen. Han blev hånad, slagen och vanärad. Till slut fattade översteprästerna och de äldste beslutet att låta döda honom. De fick inte verkställa dödsstraff själva, den friheten hade inte den romerska ockupationsmakten gett dem. Därför fördes han på morgonen till romarnas domstol, där Pilatus frikände honom tre gånger.

Först sa de till Pilatus: Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, förbjuder oss betala skatt till kejsaren och säger att han är Messias, en konung. Men då Pilatus förhörde Jesus svarade han att hans rike inte är av denna världen och att han inte ville göra uppror mot den världsliga makten. Därför sade Pilatus: Jag finner inget brottsligt hos den här mannen. Detta var det första frikännandet.

Sedan sändes Jesus till Herodes och tillbaka till Pilatus. Pilatus sa till judarna: Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det som ni anklagar honom för. Inte heller Herodes har funnit honom skyldig, och därför har han skickat honom tillbaka till oss. Ni ser att mannen inte har gjort något som förtjänar döden.

Detta var det andra frikännandet.

Och Pilatus försökte få slut på hela affären genom att utnyttja seden att frige en fånge vid påsk. Han tog fram den värste förbrytaren han hade, mördaren Barabbas, och frågade judarna om de ville ha honom eller Jesus fri. Men alla skrek: Korsfäst Jesus! Släpp Barabbas lös! Pilatus svarade: Vad har han då gjort för ont? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför vill jag bestraffa honom och sedan frige honom.

Och som ett försök att blidka dem lät han piska och misshandla Jesus och ville därefter frige honom. Detta var det tredje frikännandet. Men judarna ropade: Friger du honom är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig själv till konung sätter sig upp mot kejsaren.

Det hjälpte inte vad Pilatus försökte. Han fick inte Jesus fri. Han kunde inte stå emot judarna, trots att han försökte verka mäktig. Han sade till Jesus: Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig? Men det hade han inte. Jesus blev utlämnad till att korsfästas.

Och Jesus korsfästes. Vi hörde i predikotexten hur det gick till. Att bli korsfäst var ett oerhört plågsamt och utdraget sätt att mista livet på. Solen miste sitt sken under tre timmar när Jesus hängde på korset och marken skakade när Jesus dog. Han togs ned från korset och begravdes strax före solnedgången. Jesu långa dygn avslutades, den långa fredagen.

Allt detta skedde enligt Skriften. Petrus skriver i sitt första brev: Profeterna undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa.

För Kristus var alla Skriftens utsagor om honom levande. Han bar dem i sitt hjärta även hela denna hans sista dag. Därför var han så målmedveten att uppfylla allt som var skrivet om honom. Allt som skedde, skedde för att Skriften skulle uppfyllas. I Första Mosebok står det: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.

Nu var stunden kommen då Jesus skulle trampa sönder ormens huvud. Genom sitt lidande och sin död krossade han ormen, d.v.s. djävulen. Djävulen hugger honom i hälen genom att plåga och döda honom.

I psalm 22 finner vi en mängd syftningar på Kristi lidande (jag läser ungefär fjärdedel av verserna):

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
- - -
Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
"Anförtro dig åt HERREN! Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
- - -
Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig.
Som glupande och rytande lejon spärrar de upp gapet mot mig.
Jag är lik vatten som hälls ut, alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre.
Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen, du lägger mig i dödens stoft.
Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
Jag kan räkna alla mina ben, de ser på mig, de stirrar.
De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.

Detta är en tydlig profetia om Kristi lidande. Kristus själv hänvisar till denna psalm när han citerar dess första vers och säger ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Eller vi kan läsa i den 69:e psalmen: Vad jag inte har stulit, måste jag ersätta. Ja, han som inte hade någon synd fick betala för vår. Han betalade med sitt liv.

Jesus var hela tiden medveten om hur allt detta var planerat och förutsagt i GT. I Johannes nittonde kapitel står det: Jesus sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar."

För i psalm 69 står det: Jag väntade på medlidande, men fann inget, på tröstare, men ingen kom. De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst.

Så ser vi hur Kristus går in i detta lidande för att fullborda Guds plan. Och det är inte vilken plan som helst. Det är Guds plan för att rädda människorna. För att rädda oss från djävulens välde sände han sin son in i alla dessa kval och fruktansvärda plågor. Varför behövdes det? Vad gjorde detta offer nödvändigt? Jo, det finns en enda orsak: våra synder. Det var min och din, ja hela världens synd som drev Kristus i döden. Av detta kan vi också förstå hur stor Guds kärlek är till oss människor.

Vi bör alltså betänka dels våra synders storhet, dels Kristi outsägliga kärlek till oss, att han ville ge sig själv till lösen för oss människor. Detta bryr sig världens människor inte alls om. De trampar helt glatt allt detta under fötterna och är alldeles kalla och otacksamma mot Gud.

De har inte förstått hur stor deras synd är. De vill inte förstå. De vill inte höra talas om den Gud som är vred över synden. De vill inte sörja över sin synd. De vill hellre göra det som de har lust med utan att behöva bry sig om Guds bud. De vill bestämma själva över sina liv.

Låt oss inte följa deras exempel. Tro inte att synden är en struntsak. Tro att synden är hemsk och att den skiljer oss från Gud. Men tro också att Kristus har lidit och dött för dina synder. Och var honom evigt tillgiven.

Som Luther säger i Huspostillan i predikan på Långfredagen: Om jag vore i dödsnöd, eldsvåda eller höll på att drunkna och någon kom till min hjälp och för mig vågade sin kropp och sitt liv, så vore jag en skälm om jag inte älskade honom. För en stor summa pengar gör man ju det, att man älskar den som skänker eller lånar oss så mycket; vad borde vi då inte göra här då Guds Son skänks åt oss, han som för vår skull tagit på sig synd, död och helvete? Borde man inte då göra och säga så: ”Detta har min Herre Jesus Kristus lidit för mig, därför vill jag också älska honom tillbaka och gärna predika, höra och tro hans Ord och mot detta bevisa mig lydig och hörsam.”

J Fjellander

[^]