Tre starka vittnesbörd om Kristi uppståndelse

Hela den kristna kyrkan, alla sanna kristna sjunger och jublar i dag över att graven är tom och att Jesus som var död nu lever. Vi hälsar varandra med orden: ”Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!”

Men tänk om det inte är sant! Aposteln Paulus ställer församlingen i Korint inför en skrämmande tanke: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder … då är vi de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor. 15:17, 19). Han visar att hela den kristna tron till sist hänger på uppståndelsen. Om den inte inträffade var Jesus inte Guds Son, då talade han inte sanning, och då skedde ingen försoning på Golgata. Ja, om han inte har uppstått, då är vi grundlurade.

Men alla håller inte med om det. Det finns många som inte tror att Jesus har uppstått, men som ändå kallar sig kristna. De tycker att människan Jesus kan inspirera oss till andligt liv även om han aldrig uppstod. De som tänkte så fanns också under de första århundradena. De kallades gnostiker. De ansåg att Jesus var en profet som var sänd av Gud för att ge oss gnosis, hemlig kunskap, som avslöjade att det andliga ljuset och det gudomliga finns i varje människa. De förnekade bestämt att Jesus dog till försoning för några synder och att han uppstod från de döda.

De gnostiska kyrkorna var radikalt feministiska. Maria Magdalena, som vi möter i dagens text, har en central roll i deras evangelier. Där är det hon och inte Petrus som Jesus ser som den klippa han skall bygga sin kyrka på. Det sägs, tvärtemot vad som sägs i vår text, att det var hon och inte Johannes som var ”lärjungen som Jesus älskade”. Enligt en gnostisk tradition gifte sig Jesus t.o.m. med henne och de fick barn.

Kyrkan som trodde på Jesu död och uppståndelse fick under de första århundradena kämpa en hård kamp mot gnostikerna och deras falska evangelier som spreds överallt. Det var en av anledningarna att man tvingades att noga undersöka vilka skrifter som var äkta och bevisligen kom från apostlarna, dessa som av Jesus fått fullmakt att föra hans talan. De apostoliska skrifterna och inga andra var kyrkans rättesnöre. Så fick vi vårt NT.

Också i dag får vi höra – ibland tyvärr även från kyrkligt håll – att man inte behöver tro att Jesu död var ett försoningsoffer, inte heller att han fysiskt uppstod från de döda. Man kan vara kristen ändå, sägs det. Det tycker folk om att höra. Den gamla gnosticismen är tillbaka igen och dyker upp i olika former.

Tänk om de har rätt! Tänk om Jesus aldrig uppstod och allt det där om att Gud blev människa och dog på ett kors för att sona världens synd bara är ett påhitt av präster och teologer! Ja, då är vi verkligen ”de mest beklagansvärda av alla människor”, som aposteln säger.

Men hans slutkläm är denna: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda” (1 Kor. 15:20). Påskdagens uppståndelse har verkligen inträffat i fysisk och bokstavlig mening. Har Jesus uppstått, så är det inte synd om oss, utan om dem som förnekar det. Deras ”Jesus Christ Superstar”, utan påsk och uppståndelse, kan möjligen underhålla publiken – men inte frälsa någon.

Aposteln Johannes text i dag ger oss tre starka vittnesbörd om Kristi uppståndelse för att vi skall tro och få del av den sanna påskglädjen.

1. Ögonens vittnesbörd

När Maria Magdalena tidigt på morgonen närmade sig graven, såg hon att stenen för gravöppningen var borttagen. Något måste ha hänt. Hennes första tanke var att någon rövat bort kroppen. Och det är också vad hon säger till lärjungarna Petrus och Johannes: ”De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Johannes och Petrus rusar till graven. Det är en märklig syn. Till gravar brukar man inte springa utan gå med tunga steg. Nu var det rena kapplöpningen. Johannes kom fram först. Han lutar sig in, men vågar till att börja med inte gå in, vilket däremot Petrus gör. Men båda ser med sina ögon att graven var tom. Ändå drar de inte samma slutsats som Maria. De lägger nämligen märke till något märkligt som otvetydigt pekade på att ett under skett, att Jesus måste ha uppstått från de döda. Det står särskilt om Johannes: ”han såg och trodde.” Vad var det som gjorde att de trodde det, och inte tänkte som Maria, att det måste röra sig om ett gravrov?

Johannes är den av evangelisterna som mest utförligt berättar om bindlarna. Han beskriver noga för oss vad han såg. Detaljerna har etsats sig fast i hans minne. När han lutade sig in, såg han bindlarna ligga där, inte upprivna, sönderslitna och slängda i en hög på golvet. De ligger där helt oförstörda och orörda på den plats där Jesus lagts. Duken som lagts över ansiktet var snyggt ihoprullad och lagd vid sidan. Så skulle det inte ha sett ut om gravplundrare hade varit i farten. De hade tagit kroppen, inlindad som den var, och snabbt gett sig av. Det som Johannes såg och som gjorde honom både förskräckt och häpen var något helt annat: där ansiktet skulle vara fanns bara ett tomt hål!

Nikodemus hade vid Jesu begravning på fredagsaftonen haft med sig närmare 30 kg myrra och aloe, en doftande salva som kroppen smordes in med innan den lindades. Salvan torkade ganska fort och bindlarna, som var indränka av den, blev som ett skal kring kroppen. Det var detta skal, som nu var tomt, som gjorde att Johannes och sedan Petrus förstod att ett under hade skett. Deras Herre och Mästare var inte död utan levde! Han hade rest sig upp och i kraft av sin gudom gått rakt igenom bindlarna – liksom han sedan gick igenom den stora stenen som var rullad för ingången.

På kvällen samma dag får de den slutliga bekräftelsen på att de hade dragit rätt slutsats av vad de sett. Alla lärjungarna, utom Tomas, var samlade bakom stängda dörrar. Då står plötsligt Jesus där mitt ibland dem, visar sina händer och sin sida och säger: ”Frid vare med er.” Och ”lärjungarna blev glada, när de såg Herren” (Joh. 20:20). Deras hjärtan fylldes av påskens jublande glädje.

Apostlarna fick därefter flera gånger – vid minst fem tillfällen – möta Jesus själv. De fick se honom, höra honom, och äta tillsammans med honom. Han sade: ”Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” (Luk. 24:39). Johannes är den som särskilt starkt betonar ögonens vittnesbörd i sina skrifter. ”Det vi har sett med egna ögon, det våra blickar vilade på och våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi talar”, säger han i 1 Joh. 1:1. Lukas sammanfattar apostlarnas ögonvittnesbörd med följande ord: ”För dem visade han sig efter sitt lidande och gav dem många säkra bevis på att han levde, i det att han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om det som rör Guds rike” (Apg. 1:3). Den Uppståndne visade sig för många andra också: vid ett tillfälle för mer än femhundra bröder på en gång (1 Kor. 15:6).

Alla dessa ögonvittnen har förvisso inte sett i syne. Påsken bygger inte på något starkt önsketänkande hos fromma lärjungar som gjorde att man såg vad man ville se. Uppståndelsen kom som en fullständig överraskning. Vi ser i evangelierna att lärjungarna inte väntade sig att Jesus skulle uppstå – vilket de borde ha gjort. Jesus hade ju flera gånger sagt till dem att på tredje dagen skulle han uppstå. Men de hade inte trott att det skulle ske, i vart fall inte i bokstavlig mening. Deras första reaktion på kvinnornas rapporter om vad som hänt vid graven var typisk: de såg det ”som tomt prat, och de trodde inte på dem” (Luk. 24:11).

För alla som förnekar uppståndelsen återstår än i dag den besvärande frågan: Vart tog kroppen vägen? Jesu döda kropp eller kvarlevor av den har aldrig kunnat uppvisas. Om Jesu fiender hade rövat bort kroppen, så skulle de naturligtvis, när lärjungarna påstod att han uppstått, ha visat upp den och sagt: ”Ni ljuger. Se, här är den!”

Vittnesbörden som vi har i NT från dem som sett, mött och hört den uppståndne Jesus är starka. Som kristna tror vi deras ögons vittnesbörd. Vi har ingen anledning att betvivla dem.

Men vi har också ett annat starkt vittnesbörd.

2. Skriftens vittnesbörd

Det står i vår text om Petrus och Johannes, att de förut inte hade ”förstått Skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda”. Men nu, äntligen, vid den märklige upptäckten vid graven började de tänka på vad Jesus flera gånger hade sagt, nämligen att han skulle dö och uppstå och att det som profeterna sagt om Messias därigenom skulle gå i uppfyllelse (Luk. 18:31). De hade hört det, men inte förstått. Men nu gick det upp ett ljus och bitarna föll på plats.

Nu kom de att tänka på vad som hände med profeten Jona och Jesu utläggning av det: ”Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter” (Matt. 12:40).

Nu förstod de vad Jesaja skrev om Messias. Han blev inte bara ”genomborrad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull” (Jes. 53:5). Det stod också att Herrens lidande tjänare skulle ”länge leva”, och att Herrens vilja skulle ha framgång genom honom (Jes. 53:10).

Nu fick den lidande Jobs ord: ”Jag vet att min återlösare lever” (Job 19:25) en ny dimension. Nu tänkte de på vad profeten Hosea sagt: ”Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss uppstå” (Hos. 6:2). Det var ju precis så de nu kände sig, uppståndna med Kristus på tredje dagen!

Så öppnades deras ögon för Skriftens profetior. Hur tröga de hade varit till att tro! De var som de två lärjungarna som senare på dagen mötte den Uppståndne Jesus på vägen till Emmaus. Till dem hade Jesus förebrående sagt ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Sedan hade han ett underbart bibelstudium med dem. Han ”började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna (Luk. 24:25-27).

Skriftens fullbordade profetior gav lärjungarna ett fördjupat och starkare stöd i deras tro på uppståndelsen. Jesus pekade ofta på hur Skriftens ord om honom uppfylldes. Den kristna trons huvudstycken sammanfattar aposteln Paulus i följande satser: ”att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, att han blev begraven, och att han uppstod på tredje dagen enligt skrifterna” (1 Kor. 15:3-4). Så bygger all sann kristendom på historiska händelser som har setts av människor och dessutom bekräftas av Skriftens ord.

Det är två stora och starka vittnesbörd. Men till det kommer ytterligare ett vittnesbörd som vi klentrogna innerligt väl behöver.

3. Andens vittnesbörd

Man är inte kristen bara för att man tror att händelser som Bibeln berättar om verkligen inträffat. Man kan ha en kunskap både om Jesu födelse, levnad, död och uppståndelse och hålla alltsammans för att vara sant. Man kan också tro att profetiorna om Jesus i GT verkligen gått i uppfyllelse. Allt det kan man göra, utan att det tränger ner i hjärtat och blir en frälsande, glad och livsomvandlande tro. För att det skall bli det, behöver vi hjälp av den Helige Ande. Vi behöver hans vittnesbörd och överbevisning i våra hjärtan så att tron inte bara sitter i huvudet utan blir en levande flamma . Anden var med vid graven fast han inte nämns i vår text. Han är alltid med när det handlar om tro på Jesus. Det var han som fick Johannes och Petrus, som med sina ögon såg de tomma bindlarna och drog rätt slutsats av det, att också verkligen tro på påskens evangelium och fyllas av dess glädje.

Återigen, tänk om allt bara hade stannat vid vad som hände på Golgata, vid att Jesus dog och lades i en grav! Och sen inget mer. Då hade alltsammans bara varit en djupt tragisk händelse. Ondskan hade vunnit och vi hade varit kvar i våra synder.

Men i ett sådant mörker skall vi inte leva. På tredje dagen går solen upp och ljuset flödar. Jesus lever! Inga spikar genom händer och fötter, ingen törnekrona nedtryckt på hans huvud ser vi, inget rinnande blod. Han som under stor plåga bar våra synder ”i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24), han bär dem inte längre. Hans sargade kropp är helad och lever. Fri, stark och mäktig träder han ut ur graven. Och han gör det som segrare över synden, döden och djävulen. Alla våra synder med dess följder är i den Uppståndne besegrade, borta och begravda för alltid.

När Jesus uppstod berövades djävulen i ett enda slag sin stora hållhake på oss: våra synder som vi sitter fast i och som skiljer oss från Gud. Men där synden är försonad, borttagen och förlåten, där är Satan maktlös.

När Gud uppväckte Jesus var det hans synliga och mäktiga bekräftelse på att försoningen på Golgata var fullkomlig och evigt giltig. Profeten Daniels ord om att Gud skulle ”göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia” blev på påskdagen verklighet (Dan. 9:24). Det är detta evangelium som Kristi uppståndelse predikar för hela världen och bjuder alla att tro och ta emot. Det är påskens stora syfte, för det står att Jesus ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25), eller som vår lutherska bekännelse säger; ”han har uppstått för att regera, rättfärdiggöra och helga de troende” (SKB s. 103). Kort sagt, för att vi skall vi tro oss rättfärdiga i den Uppståndne och glada leva för Gud.

Men vi är så tröga att tro. Vi har ett motspänstigt och ogudaktigt hjärta, mycket skickligt på invändningar och undanflykter, ett hjärta som tycker om att gömma sig i mörkret och vara ifred för Gud. Om inte Guds Ande kom till vår hjälp, visade oss vår synd och vad Jesus gjort med den, hade vi aldrig trott. Men han kommer och rör vid vårt hjärta, han öppnar oss för Jesus. Han kommer till oss med påskens evangelium och ”vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Han får oss att tro och älska Jesus, död och uppstånden för oss. Det gör bara Guds barn.

”Så gick lärjungarna åter hem till sitt.” Med de orden slutar vår text. Må också vi gå hem denna påskdag styrkta av Guds Ande och ord till tro på att Jesus lever och att också vi skall leva och en gång uppstå från döden. Amen.

S Bergman

[^]