Vårt möte med den Uppståndne

Vår text är en direkt fortsättning på påskdagens predikotext. Den handlade om Johannes och Petrus besök vid Jesu grav efter att Maria från Magdala kommit till dem och berättat att något oroväckande hänt där.

Men vad hände med Maria sedan? Det handlar dagens text om. Johannes är ensam om att berätta det i sitt evangelium. När Maria vänder tillbaka till graven gör hon sig ingen brådska. Hon hade gjort sitt: berättat för Petrus och Johannes. När hon kom fram hade de två redan gått därifrån. Och nu står hon där ensam och gråter. Men hennes förtvivlan och sorg vänds snart i stor glädje. Hon blir en av de första som får möta den Uppståndne själv. Det ger oss i dag anledning att tala om hennes möte med den Uppståndne och se vad det kan lära oss om vårt möte med honom. För han vill möta också oss.

1. Likt Maria finner vi inte Jesus i graven

Hon hade funnit en tom grav. Vi vet i dag inte med hundraprocentig säkerhet var denna grav ligger. Det finns lite olika meningar om den saken. Men mycket talar för att det var där den heliga gravens kyrka ligger i Jerusalem i dag. Den ursprungliga kyrkan byggdes redan år 335. Den förstördes men återuppbyggdes på 1000-talet och utvidgades så att den täckte också platsen där Jesus korsfästes. Johannes säger i sitt evangelium att den uthuggna klippgraven låg nära den platsen (Joh. 19:41). Men oavsett var graven exakt ligger, så vet vi en sak: Den är tom.

Den slutsats Maria drog av den tomma graven hörde vi om i går: ”De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom” (Joh. 20:2). Hennes förnuft sade henne att det måste röra sig om ett gravrov. Hon var ledsen och upprörd. Det var ingen ände på hennes sorg och förtvivlan. Först hade hennes älskade Mästare gripits, torterats och dödats på det mest grymma och bestialiska sätt. Och nu fick inte ens hans sargade kropp vila i frid i graven och vara föremål för hennes och de andra kvinnornas kärleksfulla omsorg och vördnad. Graven var tom och kroppen borta!

När Maria gråtande åter lutar sig in i graven, upptäcker hon att den inte var helt tom. Två vitklädda änglar satt på var sin sida om den plats där Jesu kropp vilat. De frågar henne: ”Kvinna, varför gråter du?” Det är som ville de säga henne: Maria, förstår du inte att vid denna grav passar det sig inte alls att sörja och gråta! Här har hänt något som ger dig och hela världen anledning att jubla och vara glad. Vid andra gravar må du gråta, Maria, men inte här!

Men Maria förstår fortfarande ingenting, utan hon drar sin klagovisa igen: ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de lagt honom.” När hon sade det kände hon att någon stod bakom henne och hon vänder sig om. Där står en man. Det är Jesus, men hon känner inte igen honom. Också han frågar ”Kvinna, varför gråter du”? Nu får Maria plötsligt en annan tanke i huvudet: Kanske var det inte gravplundrare som tagit bort kroppen, utan den här mannen, han som förmodligen skötte trädgården där gravarna låg. ”Är det du som burit bort honom, så säg mig var du lagt honom, så skall jag ta hand om honom”, säger hon. Lägg märke till att för henne handlar det hela tiden om en död kropp. Jesus själv var borta för alltid. Något annat alternativ fanns inte. Denna tankeblockering bidrog förmodligen till att hon inte genast känner igen Jesus utan tror att det är trädgårdsmästaren.

Sedan händer något som ibland har beskrivits som en av världslitteraturens finaste igenkänningsscener, mästerligt framställd med några få ord. Jesus ser på henne och säger: ”Maria” – med samma tonfall som han gjort så många gånger förr. Då går det som en stöt igenom henne, hennes ögon vidgas och nu känner hon igen Jesus. Rösten som hon trodde hade tystnat för alltid ljöd igen. Och nu väller påskens stora häpnad, förundran och glädje in över henne. Överväldigad utropar hon: ”Rabbuni!”, min Mästare!

Vi gör ofta som Maria: suckar och sörjer, fast det egentligen inte finns någon anledning att sörja. Det kan ibland kännas som om Jesus eller Gud är borta. Vi känner t.ex. inte igen Herren när han inte är som förr utan låter oss drabbas av svåra sorger och motgångar. Då tror vi att han tagit sin hand ifrån oss eller rentav vill straffa oss. Vi blir likt Maria förblindade av våra egna förutfattade meningar och krympta perspektiv.

Men Herren överger aldrig de sina. Jesus lever och han är oss alltid nära. Han är alltid försoningen för våra synder och den store segraren över döden och djävulen. Det vittnar också de två änglarna på var sin ände av stenbädden där Jesus legat. De står som två ljus på ett altare. Dessa änglar påminner om de två keruberna av drivet guld som böjde sina vingar över locket på förbundsarken, den som kallades ”nådastolen” (2 Mos. 25:18) och stod inne i det allra heligaste i templet. På nådastolen stänkte översteprästen på den stora försoningsdagen offerblod till försoning för folkets synder. Arken innehöll de två lagtavlorna med de tio buden med sina heliga krav på kärlek, först till Gud före allt annat och sedan osjälvisk kärlek till vår nästa. Det var dessa bud som Israels folk så flitigt bröt mot och som vi alla har brutit mot. Därför dömer de oss till döden: ”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen”, hörde vi i påskdagens epistel (1 Kor. 15:56).

Den tomma platsen där Jesus legat, är en helig plats som vittnar om underbar seger över synden och döden. Det är ett altare som också vittnar om att nu är det slut med alla de ständigt upprepade offren i Gamla förbundet. Det vittnar om att Guds Sons offer på Golgata är det stora offret en gång för alla. Genom att låta Jesus uppstå förklarar Gud för hela världen att hans Sons offer är fullkomligt och att tron på det är vägen till Gud. Jesus dog som en syndare för våra synders skull, men han uppstod rättfärdig utan våra synder. Just därför att ingen av våra synder fanns kvar på honom kunde döden inte behålla honom längre: ”Hur skulle döden ha kunnat hålla honom kvar?” frågar Petrus i sin predikan på pingstdagen (Apg. 2:24). Den som är utan synd måste döden alltid släppa. Så gjorde den med Kristus, och så skall den göra med alla som är klädda i syndernas förlåtelse. Också din grav, om du förblir i tron, skall en gång stå tom. För en kristen är graven bara en genomgångsport till livet.

Så har vi likt Maria sannerligen ingen anledning att sörja, gråta och misströsta över att Jesus inte finns i graven. Han lever och vill att också vi skall leva, leva också när vi dör.

Låt oss nu säga något om var vi möter Jesus i dag.

2. Likt Maria möter vi Jesus i Ordet

Det är några saker som vi särskilt skall lägga märke till i vår text. Det första är att även efter uppståndelsen använder sig Jesus av Ordet som ett medel att möta människor och föra dem till tro. Han använder sig inte av några mystiska seanser eller resor i det inre. Inte heller gör han som många i dag: söker Gud i tystnaden. Jag läste för några dagar sedan om en präst som gått in för att lära människor att söka Gud i tystnaden. Varför skall man göra det, när Bibelns Gud är en talande Gud? Han har gett oss sitt ord för att vi skall lyssna till honom där. Men har man förlorat tron på att Gud talar i sitt ord, förleds man till att söka Gud i tystnaden. Där kan olika känslor och tankar komma för en, men för det mesta är det bara våra egna tankar vi möter. I mystikens lärolösa tystnad firar djävulen triumfer och spelar oss många fula spratt. Låt oss därför hålla oss till det klara Ordet. Det skall vi lyssna till och meditera över.

Det var också genom Jesu ord som Maria lärt känna honom. Det som Maria spontant sade, när hon kände igen Jesus, ”Rabbuni”, min läromästare, ger oss en klar fingervisning om det. Hon hade varit hans elev och supit in hans ord. Och det hade gjort henne gott. Det enda vi vet om Maria är att hon tidigare plågats av ”sju onda andar” (Luk. 8:2). Men hans ord hade gett henne frid. Det onda hade drivits ut ur henne och hennes själ hade fått frid. Vill vi möta den Uppståndne och få del av hans frid som han vann åt oss och tog med sig ut ur graven, så måste också vi lyssna till honom och låta honom vara vår ”Rabbuni”, vår läromästare.

En annan sak som vi skall lägga märke till är att Jesus möter oss på ett personligt sätt, så som han gjorde när han mötte Maria och kallade henne vid namn. Han är den Gode herden som ”kallar på sina får och nämner dem med deras namn ... och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst” (Joh. 10:3-4). Jesu omsorg om oss är alltid personlig, likasom också tron är det. Han kallade oss vid namn, redan när vi döptes. Ingen blir frälst genom en annans tro eller genom kollektiv tro. Har ni tänkt på hur ofta det i samband med tron heter ”var och en”. Jesus säger: ”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen” (Joh. 6:40).

Ytterligare en sak i vår text visar hur angelägen den Uppståndne är att möta oss i sitt ord. När Maria, full av lycka och glädje, griper tag i Jesus och liksom vill krama om honom, säger han: ”Rör mig inte! Jag har ännu inte farit upp till Fadern.” Av detta ställe kommer det bevingade latinska ordet Noli me tangere – rör mig inte! Men varför säger Jesus så – rör mig inte? När han senare uppenbarade sig för lärjungarna sade han precis tvärtom: ”Rör vid mig och se. En ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har” (Luk. 24:39). Han var inget spöke. varför säger han då som han gör till Maria?

Med sitt Noli me tangere vill han säga till Maria att hon nu efter hans uppståndelse skulle hålla sig till Ordet allena. Maria tänkte, att nu skulle allt bli precis som förr igen: hon skulle få se honom, följa honom på Palestinas vägar, laga mat åt honom och lyssna till honom. Men milt men bestämt låter Jesus henne förstå att den tiden nu var förbi. Han skulle återvända till sin Fader i himmelen och sätta sig på hans högra sida. Men därifrån skulle han i kraft av sin gudom vara med henne och alla sina lärjungar i alla dagar och på alla platser på ett nytt sätt. I själva verket skulle han vara dem närmare än någonsin även om de inte såg honom med sina fysiska ögon. Han skulle möta dem i Ordet och sakramenten som han instiftat. Maria skulle få gripa tag i honom i predikan, möta honom i nattvardens under med bröd och vin och få del av hans heliga offer till syndernas förlåtelse. Han skulle inte lämna henne. Men hon måste nu vänja sig vid att möta honom där han var: i kyrkan, i Ordet och i sakramenten.

Detta gäller också oss. Det är där vi skall söka honom. Vid den tomma graven skickade ängeln kvinnorna till lärjungarna med bud att de skulle gå till Galileen. Där skulle de få möta Jesus (Mark. 16:7). Vårt Galileen är nådemedlen, där det alltid är härlig påsk. Där för den Uppståndne oss till tro och bevarar oss hos sig i påskens nya liv. Därifrån skickas vi ut att tjäna honom i vår vardag.

3. Likt Maria sänds vi ut med påskens glada budskap

Vår text slutar med en härlig påskhälsning som Jesus ber Maria framföra till lärjungarna: ”Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” Lägg märke till att han här använder ordet ”bröder” om sina lärjungar. Det har han inte gjort förut. Han har kallat dem vänner. Han talar också om ”min Fader och er Fader”.

Med dessa ord säger oss Jesus att hans uppståndelse för oss in i den allra djupaste gemenskap med Gud. Genom tron på Jesus blir vi hans bröder och systrar. Med honom är vi Guds barn. Hans Fader är vår Fader. Allt hans blir vårt. Vi blir arvingar till det eviga livet och en dag skall också våra kroppar uppstå med en uppståndelse lik hans.

Så har Jesus ”gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim 1:10). Han skickar ut oss i en värld där många lever i den andliga dödens mörker. Med påskens ljus vill han dra alla till sig. Ställ dig i hans tjänst och låt ditt liv bli ett vittnesbörd om ljuset. Låt alla få höra vad Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). Amen.

S Bergman (2010)

[^]