Det är Herren!

Vår predikotext handlar om det tredje mötet mellan Jesus och hans apostlar efter uppståndelsen. Första gången Jesus visade sig för dem var på påskdagens kväll, då alla lärjungarna, utom Tomas, var samlade. De satt och tryckte bakom låsta dörrar av rädsla för judarna, då Jesus plötsligt stod mitt ibland dem. Andra gången var en vecka efter, och då var Tomas med.

Efter dessa två möten begav sig lärjungarna till Galileen. De tänkte på vad kvinnorna vid graven hade sagt: att Jesus skulle gå före dem till Galileen och att de skulle få se honom där (Matt. 28:7). Vad gjorde de i Galileen medan de väntade på Jesus? De gick tillbaka till de arbeten de hade innan Jesus kom och kallade dem. Petrus och sex andra for ut och fiskade på Gennesarets sjö, eller Tiberias sjö som den också kallas. Men fiskelyckan var urusel. Sista natten hade de inte fått någonting.

I gryningen upptäcker de att någon står på stranden och tittar på dem. Det var Jesus. Först känner de inte igen honom, men när han sade att de skulle kasta ut näten på höger sida om båten och lät dem få en jättefångst, då förstod de vem det var. ”Det är Herren!” säger Johannes till Petrus med jubel i rösten. Och dessa hans ord, som rymmer hela påskens glädje, får bli ledmotivet i dagens predikan.

1. Det är Herren som uppstått från de döda

Påskens glada budskap skall vi inte bara tala om på påskdagen och annandagen. Det skall bära oss och fylla oss med kraft, glädje och levnadsmod alla dagar.

Den Kristus som vandrar på stranden till Tiberias sjö är ingen drömsyn eller inbillning i morgondiset. Han som bevisligen dog på korset, togs ner från det och sedan begravdes, han står där på stranden, så levande som någon kan vara. Och när du för din inre syn ser honom där i all hans kroppsliga påtaglighet, så skall du tänka på att det är han, som i sin kropp tagit emot och burit din och alla människors synd. Men han är också den – och det är det glada påskbudskapet – som vunnit seger och försonat allas synder. Han har besegrat döden och brutit djävulens makt över oss. Från den Uppståndne strömmar förlåtelse emot oss, rättfärdighet, nya krafter och nytt liv för att vi åter skall leva i innerlig gemenskap med Gud och förnyas till hans avbild.

Det stora med honom som stod på stranden var att han var Herren. Inte bara människa utan också Gud. Det är nämligen Herren Gud som i sin antagna människonatur har dött och uppstått för oss. Det är just det som gör att den rättfärdighet som den Uppståndne räcker oss är fullkomlig, den övertäcker all synd och skänker full gemenskap med Gud. Alla sanna kristna ger Jesus äran för detta. ”Det är Herren!” utbrister de med jublande hjärtan.

Det var således inte bara den vanliga solen som bröt fram denna morgon och lyste över trötta och missmodiga lärjungar. Det var också den nådesol som GT:s siste profet, Malaki, profeterade om, när han sade: ”Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ut ur sitt bås” (Mal. 4:2). Petrus gör i vår text just ett sådant kalvskutt av glädje, när han hoppar i sjön och simmar mot Jesus på stranden.

Påskens sol och livgivande värme möter oss i dag i Kristi kyrka. Där är det alltid påsk. Där möter vi den uppståndne Herren själv, som kommer till oss för att rättfärdiggöra och bota oss från tvivel, missmod, dåligt samvete och alla andra svarta moln som vill sänka sig över oss. I de av Jesus instiftade nådemedlen gäller alltid: ”Det är Herren!” Det är den strand där vi möter honom.

Det är biktens särskilda söndag i dag. Bikten eller den enskilda avlösningen är ett möte med den Uppståndne, där han möter oss som enskilda individer och löser oss från synder som trycker just oss här och nu. Biktens instiftelseord har vi i dagens evangelium, där den Uppståndne säger till lärjungarna: ”Frid vare med er ... Tag emot helig Ande ... Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna” (Joh. 20:21-23).

I vår lutherska bekännelse står det: ”Sakrament i egentlig mening är dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament” (SKB, s. 222). Bikten ställs således på samma nivå som de andra två sakramenten. Den evangelisk-lutherska kyrkan håller bikten mycket högt. Det skall vara lika naturligt att gå till bikt som att fira nattvard. Jesus är så angelägen om att vi skall leva det goda samvetes liv som han vunnit åt oss, att han räcker oss sin förlåtelse på flera olika sätt. Den personliga avlösningen utan om och men skänker ofelbart och omedelbart Guds frid och Guds Ande. Det gamla blir överkorsat. Det är förbi, och något nytt börjar. I biktens saliga stund, skall vi därför glada tänka: ”Det är Herren!” Det är ju han som talar direkt till mig genom biktfadern. Just för att påminna oss om det, frågar prästen i vår biktordning: ”Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

”Herren lever! Välsignad vare min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud”, sjunger David i Ps. 18:47. Ja, så sjunger man i kyrkan, i nådemedlens Galileen. Dit skall vi gå, för där har Herren stämt möte med oss.

Men det stannar inte med den Uppståndnes andliga omsorg om oss genom nådens medel. Det ser vi av vår text. Därför säger vi för det andra i dag:

2. Det är Herren som i vår vardag låter oss få fiskar i näten

Det första som Jesus frågade sina besvikna och trötta lärjungar var: ”Mina barn, har ni fått något att äta?” Den Uppståndne bekymrar sig inte bara om sina lärjungars själar, utan också om deras kroppar. Han möter dem i deras vardagsliv, där de ägnade sig åt fiske för sin försörjning. Det var slitsamt. Den natten hade de inte fått något.

Det finns religiösa riktningar som föraktar det jordiska och kroppsliga livet. Det första stora hotet mot kristendomen, gnosticismen, gjorde så. Det var bara pysslandet med det inre andliga livet som räknades. Allt annat var något ont som man skulle befatta sig med så lite som möjligt.

Men detta förakt för det jordiska livet finner vi inte hos Jesus. Han frågar också efter sina lärjungars jordiska behov. Vår text är mycket vardagsnära och konkret. Den handlar om sådant man kan se och ta på, båtar, nät och fiskar, doft av tjära och fisk. Mitt i allt detta står alltså den Uppståndne och frågar hur de har det, hur det gått med fisket. Sådan är han.

Se hur underbart han handlade med sina lärjungar! Han lät dem få fiskar i näten. Han såg vad deras ögon inte kunde se: var de stora fiskstimmen gick där nere i djupet. ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten”, säger han och styr med sin gudomsmakt ett stort stim rakt in i nätet. Sedan kunde de häpna lärjungarna sätta sig ned på stranden och räkna fångsten – 153 stora fiskar! Det var en rejäl fångst, som de denna dag kunde bära upp till fiskhallen och sälja. Det var nu väl sörjt för deras uppehälle i flera dagar. Och inför detta under fanns det bara en enda jublande förklaring i deras hjärtan: ”Det är Herren!”

Herren gör många små och stora under även i dag, även om de inte sker precis på samma påtagliga sätt som för apostlarna i vår text. Jesus intresserar sig inte bara för apostlars uppehälle, utan för alla sina barns levnadsomständigheter i alla tider. Han glömmer inte bort oss i vår vardagliga kallelse, där vi blir trötta, känner oss slitna och uppgivna ibland och undrar hur det skall gå för oss. Han låter också oss få fiskar i näten, dvs. ger oss vad vi behöver för att kunna leva här. I Bergspredikan säger Jesus: ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka ... Gör er inte bekymmer för morgondagen”, säger han (Matt. 6:25, 34). Med sådana ord förbjuder han oss att falla offer för otrons ängsliga bekymmer som tror att Gud, som med väldiga gärningar genom Jesus har sörjt för vår eviga salighet, har glömt att sörja för vårt jordiska väl.

Jesus har inte blivit mindre allseende och allsmäktig för att han har farit upp till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida. Han är och förblir Herren med all makt i himmelen och på jorden. Han är ”vår frälsnings hövding” som är denna söndags rubrik. Och han sörjer för de sina, alldeles som han gjorde på Gennesarets strand.

Gud uppehåller visserligen också i sin försyn hela världen oavsett vilken tro människor har. Även de ogudaktiga får fisk i sina nät. De får fylla sina magar med Guds gåvor, fast de ofta inte frågar ett dugg efter honom som givaren. Vad är det då för skillnad på dessa och på de återlösta och troende? Det är stor skillnad. Världens människor är fulla av oro och ångest för krig, terrordåd, sinande naturtillgångar och allt möjligt annat som hotar deras liv. För dem är det jordiska allt. Det är deras gud. Men i döden förlorar de allt och går in i det eviga mörkret. Så är det inte med dem som äger den frid med Gud som den Uppståndne ger. De har lärt känna Gud genom Jesus och genom tron på honom blivit Guds barn. De äger det eviga livet. De vet att de skall leva om de än dör.

”Mina barn, har ni något att äta?” – så frågar Herren också oss. Är vi Guds barn genom tron på påskens evangelium låter han oss, befriade från hedningarnas avgudiska bekymmer, få fiskar i näten. Han sörjer för oss, när vi likt lärjungarna kastar ut våra nät, dvs. när vi arbetar och söker vårt uppehälle, vilket Gud befallt oss att göra. Nog kan det också för oss bli dagar och nätter utan fångst. Men till sist får vi vad vi behöver. Och vi får i tacksam glädje utropa: ”Det är Herren!”

Men vi skall i dag också se framåt mot vad som väntar Guds barn vid tidens slut.

3. Det är Herren som vi skall möta på uppståndelsens stora dag

Aposteln Paulus frågar i Rom. 7:24: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” Är det inte förakt för den av Gud skapade kroppen som han uttrycker? Inte alls. Vad han tänker på är synden som lagt våra kroppar under den naturvidriga döden. ”Syndens lön är döden”, säger han (Rom. 6:23). Den drabbar inte bara själen och skiljer den från Gud utan också kroppen som måste dö och läggas i en grav. ”Vem kan frälsa mig från detta?” frågar han och svarar genast: ”Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom. 7:25). När synden är borttagen, ges bot mot döden. Det är påskens stora budskap.

Vi lever inte här för evigt. Vi lever så länge Herren vill ha oss här. Sedan måste också vi dö, vi som alla andra. Men också vår död har Jesus förvandlat med sin Uppståndelse. Även om våra kroppar ligger i graven och förmultnar, så håller Gud reda på minsta lilla del av den. Stoftet av våra kroppar, hur utspritt det än är, bevarar han till uppståndelsens stora dag vid tidens slut. Då dras allt samman och vi får tillbaka våra kroppar – samma kroppar som här på jorden men ändå helt annorlunda, nu helade och anpassade för en ny tillvaro i en annan värld. Om denna uppståndelse i härlighet säger Paulus: ”Vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud” (1 Kor. 15:51-52).

När jag tror på Jesus och syndernas förlåtelse, tar jag emot hans frälsning både till kropp och själ. Så bekänner vi också i den apostoliska trosbekännelsen: ”Jag tror på … syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv.” Det är den rätta, bibliska ordningen till salighet. Det ena leder ofelbart det andra.

Må nu påskens härliga evangelium föra oss alla till en fast tro på Jesus och hans ord. Förblir vi i tron får vi på evighetens strand möta vår Frälsare, och klädda i våra nya kroppar skall vi saligt ropa som Johannes: ”Det är Herren!” Till dess har vi bara ett att göra: falla ned inför den Uppståndne och dagligen av hjärtat be:

Hjälp mig, att såsom du uppstod,
jag uppstår med ett gladligt mod
ur synden först, till ditt behag,
ur graven sist på domens dag.

Amen.

S Bergman (2004)

[^]