Får utan herde

Vi firar i dag den gode Herdens söndag. När den gode Herden Jesus i vår text ser ut över folkskarorna fylls han av stort medlidande med dem och en brinnande önskan att hjälpa dem. Vad han ser är ingen upplyftande synd. Människorna ”var rivna och slagna, som får utan herde” eller ”illa medfarna och uppgivna” som det står i 1917 års bibel. När Jesus ser ut över folkskarorna i dag ser han detsamma.

Den syn på världen som Jesus ger uttryck för i dagens text reagerar många emot, i synnerhet i vår tid. Folk vill inte bli liknade vid får och ännu mindre vid får som far illa av att vara utan herde. Målet för många i dag är tvärtom att bli en stark och självständig människa som klarar sig utan herdar. Man vill inte ha några som står över en och talar om vad man skall göra och inte göra, tro och inte tro. Det gäller att bejaka sig själv, tro på sig själv och våga gå sin egen väg. Det är det mantra som ständigt upprepas. Starka och självständiga människor lyfts fram som förebilder. En del gör t.o.m. Jesus till förebild i revolutionärt mod och kamp mot makthavare och förtryckare. Men det är inte den Jesus som talar i vår text.

Hans karaktäristik av folkskarorna utgår från en helt annan människosyn än den folk i allmänhet har. Låt oss i dag noga lyssna till vad han säger oss om människan och hennes tillstånd här i världen. Han liknar henne vid får utan herde. Får är tamdjur som inte klarar sig på egen hand. Utan herde far de illa och går snart under. Det första Jesus lär oss i dag är detta:

1. Människor utan herde är en naturvidrig ordning

Vi är inte skapade att vara oss själva nog, inte till att stå över Gud, inte heller till att mer jämställt stå vid sidan av Gud. Vi är skapade till att stå under Gud och följa honom som får följer en herde. Vi är skapade och födda till att frukta, älska och lyda Gud, vår skapare. Det är huvudsyftet med människans liv och själva essensen i att vara människa. Det är vår kallelse, inskriven som den allra första punkten i Guds bud, i människolivets grundlag.

Allting i Guds skapelse är till för något. Varenda liten detalj i kroppen har ett syfte, varenda cell, nervtråd, muskel och minsta blodkärl. Så är det med alla organismer. Allt utformas för sina uppgifter enligt ritningarna som Gud lagt ner i varje organisms DNA. Detta som forskningen mer och mer gett oss insyn i är så fantastiskt att man spontant frågar sig hur någon kan påstå att denna ändamålsenlighet som vi finner överallt från början startade av en ren slump, så att skapelsen skapade sig själv. Så säger dåraktiga får som inte vill erkänna någon skapare och inte vill ha någon herde över sig.

Men vi är skapade att leva under Gud, som får under en herde. I den positionen är vi satta att lyda hans bud och vara honom lika i kärlek, vishet och godhet. Eller som Skriftens själv uttrycker det: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:27). Och han satte människan att råda över jorden, ta ansvar för den, leva av den och dela med sig av vad den gav. Vi får råda över det som är lagt under oss, men inte över Gud som står över oss, Vi är helt beroende av honom ”som åt alla ger liv och anda och allt” (Apg. 17:25). Jesu ord om ”får utan herde” beskriver således en natur- och skapelsevidrig ordning. Det rätta, goda livet är ett liv i tacksamhet, glädje och trygghet i beroendeställning under Gud och hans herdeomsorg om oss.

Till det livet skapade Gud människan. Att avvika från livet under Gud skulle få katastrofala följder, inte bara för människan utan för hela skapelsen som var uppbyggd för detta liv. Gud varnade för följderna. Att han gjorde det, visar att han skapade människan för ett förhållande till honom som var baserat inte på tvång utan på kärlek. Han gav henne en fri vilja, förutsättningen för kärleken. Han lät klart och tydligt de nyskapade människorna förstå att den som bröt mot livets grundlag skulle ”döden dö” (1 Mos. 2:17), drabbas av andlig och kroppslig död och evig olycka. De hade ett val – och valde livet utan herde. Hur kunde de göra det? Det kan man fråga sig. Det svar Gud ger oss i sitt ord är att de lät sig luras av upprorets djävul som ivrigt försäkrade dem: ”Ni skall visst inte dö! (1 Mos. 3:4). De lät sig bländas av visionen om att ”bli som Gud”, att bli suveräna människor som likt Gud bestämde vad som var ont och gott för dem. Vi ser att den moderna människans vision inte är ny. Den föddes redan i syndafallet. Men det stod snart klart att ormen ljög och att Gud talade sanning. Död och olycka kom över hela människosläktet. Det är följderna av människans katastrofala val som Jesus ser när han blickar ut över folkskarorna.

2. Människor utan herde far mycket illa

De var ”rivna och slagna, som får utan herde … illa medfarna och uppgivna”.

När människan lever utan Gud, utan sin rätte herde, är det inte bara något som fattas henne. Det är inte bara ett tomrum efter Gud, eller en känsla av att något väsentligt saknas i livet. Det är mycket värre än så. Tomrummet har nämligen fyllts av något, av raffinerad ondska, hänsynslös egoism, högmod, avund, hat och hämndlystnad och mycket annat ont. Fåren har blivit ett vilddjur som lever efter sina egna lagar. Många blir ”rivna och slagna”, av vilka då? För det mesta av andra får. Människor är fenomenala på att göra andra illa med sina ord och handlingar, inte bara ute i stora världen utan redan nere i den lilla världen mellan hemmets väggar. Fåren förskräcks själva. De försöker stävja det värsta och grubblar på varför människan är som hon är. Men ingen vill tro att det beror på att hon är gudlös, utan herde. Allt detta ser även vi. Dagligen matas vi av hemskheter som människor står för. Vi skall då komma ihåg att allt det onda som vi ser och hör om i världen har vi själva kapacitet till i djupet av vårt inre. Vi har samma syndafördärv, samma förvända fårnatur som alla andra.

Men när Jesus såg folkskarorna var det inte främst de uppenbart slagna och rivna han såg, dem som också vi ser. De flesta i skarorna han såg när han passerade städer och byar i Palestina var inte mördare och förbrytare, inte heller våldsoffer eller utslagna människor på samhällets botten utan vanliga skötsamma människor. De var religiösa människor fostrade av skriftlärda och fariséer, som lärde dem hur man skulle hålla Guds bud i olika livssituationer. De var lagens folk och många var stolta över det. Ändå beskriver Jesus dem som ”rivna och slagna, som får utan herde.” De levde utan Gud. Hur kunde han säga så?

Jesus ser mer än vad vi gör. Han ser hur människor hade det i sitt inre, hur hennes verkliga förhållande till Gud är. Han ser vad hon styrs av även när hon vill vara god och from. Han ser hycklare som tror att de håller lagen och menade sig vara goda nog för Gud och himlen, fast de inte alls är det. Han ser människor som försöker muta Gud med sina gärningar, som slingrar sig undan lagens verkliga krav och gör om den till en stege till himlen. Men lagen skapar inga får i Guds hjord. Den visar istället att man är en syndare ställd under Guds vrede. Jesus ser också får som arbetade och slet med buden och inte kom någon vart, och som greps av uppgivenhet och förtvivlan. Någon hjälp fick de inte av sina fariseiska herdar. De lade bara nya krav och bördor på dem och rörde ”inte ett finger för att lätta dem”, som Jesus säger (Luk. 11:46). Han ser kort sagt all den andliga galenskap, blindhet, förvirring och nöd som råder när fåren själva försöker reda upp sitt förhållande till Gud. De kommer ingen vart. Människan är ett av djävulen rivet, slaget och grundlurat får.

Vad Jesus såg och ser i folkskarorna är inte vad vi vill se, utan vad Gud ser hos oss. Sanningen i vad Jesus ser måste vi alla böja oss under. Vi måste se oss själva i de illa slagna och uppgivna fårens skara. En som lät sig dömas av lagens dom över sitt liv skriver i Psaltaren: ”Dina pilar har träffat mig, din hand har drabbat mig. Inget helt finns på min kropp för din vredes skull, inget friskt finns i mina ben för min synds skull. … Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande … jag är maktlös och helst sönderslagen” (Ps. 38). Han var ett slaget och rivet får. Men där man inser det finns hopp. Det finns en som förbarmar sig över de herdelösa.

3. Den gode Herden förbarmar sig över de arma fåren

”När Jesus såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem.” När han såg och i dag ser alla dessa blinda, okunniga och egensinniga får som envisas med att vara något annat än vad de i själva verket är, så grips han av ett oändligt medlidande med dem och längtan efter att få dem ut ur denna nöd. Det är det stora och obegripliga att Gud i sin helighet inte vänder sig bort från ondskan i alla dess fula och hemska former. Han kommer i stället till de slagna fåren som den gode Herden. Än i dag ömkar han sig i sin Son Jesus över den fallna och ogudaktiga mänskligheten som lever ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef. 2:12).

Den gode Herdens kärlek är inte bara medlidande och medkänsla, utan han handlar, gör något. I Hesekiels bok säger Herren: ”De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka” (Hes. 34:16). Det var vad Jesus gjorde. I versen före vår text står det: ”Jesus gick omkring i alla städer och byar, och han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor.” Han visade att han hade makt att förlåta synder och ta bort syndafallets följder.

Alltsammans kulminerade i att han gav sitt liv för fåren, alla dessa egensinniga och upproriska får på väg mot evigt fördärv. På korset bytte Herden plats med dem och gick in under deras dom och straff. Han blev själv ett illa medfaret och uppgivet får: ”Vi gick alla vilse som får ... men all vår skuld lade HERREN på honom”, står det i profetian hos Jesaja (Jes. 53:6). Ja, så älskade Gud världen. Han förbarmar sig över syndare och blir deras gode Herde genom att bära deras synder. Allt för att de skulle föras tillbaka till det rätta livet som de var skapade till.

När Jesus uppstod från de döda hade han i sin hand det som kunde rädda fåren: förlåtelsen som löser från all synd och skuld och gör syndare rättfärdiga inför Gud. Var och en som vill bli fri från ondskans hårda grepp kallas att tro påskens evangelium om den gode Herdens seger över synd och död. Detta evangelium har Jesus, innan han lämnade världen, överlämnat till kyrkan för att det intill tidens slut skall predikas för de rivna och slagna till omvändelse och tro.

I slutet av vår text skiftar bilden av illa medfarna får till ett sädesfält moget för skörd. Det är en härlig bild. Jesus ser den kommande skörden, där syndare bärgas för Guds rike. Han ser sin kyrka växa fram och säger: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre, att han sänder arbetare till sin skörd.” Arbetarna var få i börja: bara en handfull apostlar skolade av Jesus. Det behövdes fler och det behövs fler än i dag, både präster och lekmän som tar hand om skörden. Om trogna arbetare i kyrkan skall vi be, säger Jesus. I den bönen förenas vi med Jesus i hans kärlek och omsorg om fåren.

Men lägg märke till att dessa arbetare inte själva kan fixa fram någon skörd. Den finns där redan. Skörden som Jesus talar om, att syndare blir omvända och frälsta får i den gode Herdens hjord, är inte ett verk av arbetarna utan av skördens Herre. Vi har inte ansvaret för skörden. Det har skördens Herre och den Helige Ande. Så skall vi, som av nåd och utan egen förtjänst blivit Guds folk och får i hans hjord, låta skördens Herre sköta skörden och frimodigt hålla oss till vår uppgift: att i vår sargade värld vittna om den gode Herden och hans barmhärtighet mot de herdelösa fåren. Amen.

S Bergman

[^]