Arbetare i Herrens skörd

Dagens text börjar: När han såg folk folkskarorna, förbarmade hans sig över dem, eftersom, de var rivna och slagna, som får utan herde.

Jesus Kristus, såg oss människor, långt innan vi var födda, långt innan himmel och jord var skapade av hans hand, eftersom han är den allvetande och allseende Guden. Han såg människorna så att hans hjärta greps av medlidande, han förbarmade sig, ömkade sig över ett i synd fallet människosläkte. Han såg människorna, så att han steg ner till oss som den människofödde Guden, för att offras för våra synders skull, på korset.

De folkskaror som Kristus ser i dagens text, är de olika byarna och städerna i Palestina, som han hade besökt och predikat i. Han greps av medlidande säger texten, han förbarmade sig. Det grekiska verbet betyder att han engagerades i hela sitt inre, han engagerades i hela sin person. Det han såg, som gjorde att hans hjärta rördes, var inte någon fromhet, någon gudsfruktan eller rättfärdighet. Nej, något sådant såg han inte alls. Texten säger: han... förbarmade sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, eller som det står i Giertz’ översättning: eftersom de var så illa medfarna och hjälplösa.

Det var bara svaghet och synd och uselhet han såg, nöd och elände. Det gjorde inte att han vände sin blick ifrån dem. Tvärtom: han förbarmade sig över dem, eftersom det var så illa ställt. Det står inte: Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa helgon, det står: Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare.

Och det var för att Gud älskade, inte bara vissa, utan hela världen, som han utgav sin enfödde Son. Kristus drevs av den gudomliga kärleken till alla människor.

Det är en sak att påminna sig om, när hjärtat känns tomt och kallt, när man finner att man inte lever som Gud vill och när man har skuldkänslor. Han såg oss, förrän världens grund var lagd, han såg oss när han uppfyllde lagen i människans ställe, han såg oss när han som sann Gud och sann människa utgöt sitt dyrbara blod på korset, för dig och för mig.

Utan herde

Texten anger också orsaken till varför dessa folkskaror var som "rivna och slagna", orsaken var att de var som får utan herde.

Israels folk hade inte trogna herdar. Fariséerna, de skriftlärde, Stora Rådet, de som skulle vara folkets ledare tyngde istället deras själar med lagiskhetens ok, dessa falska herdar gav dem tusentals bud och regler för levernet, men gav ingen tröst till den som tyngdes av sin skuld och försmäktade under bördan. Trots att de hade löftena om nåd och förlåtelse i de Heliga Skrifterna som förelästes varje sabbat, tröstade de inte folket med detta glada budskap. När den utlovade Messias väl kom, pekade de inte på Honom som den lidande tjänaren som bär skulden i folkets ställe, inte som Lammet som offras för världens synd. Därför blev folket som rivna och slagna. Det blev de av dem som skulle ta hand om dem, av dem som hade uppdraget att vårda dem.

En herde ska dels föra hjorden på bete och leda den till vattenbäckar och dels ska han skydda den mot rovdjur. Men någon riktig andlig föda för själen får inte den som bara får buden och aldrig får höra att det finns nåd. Därför säger Kristus om folket att de var som får utan herde.

Så var det också på profeten Hesekiels tid. Han säger:
Så säger Herren, HERREN: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. (Hes.34:1,4,5)

Herrens profet Sakarja vittnar på samma sätt:

Därför drar folket bort likt en fårhjord.
De lider nöd, ty de har ingen herde. (Sak.10:2)

Dagsläget

Låt oss då ställa frågan: Hur är det idag? Ja, läget i Sverige idag är klart långt värre än det var i Israel på Jesu tid. De vilseledda judarna erkände dock Guds lag och bud och trodde att Gud skapat världen. De läste hans Ord och gick till gudstjänsten på vilodagen.

I en gammal psalm står det: För själarna i hednaland Låt livets dag upprinna. Se mörkrets makt Sig underlagt De hednariken vida. Då menades Afrika och Asien. Men idag är det Sverige som är ett hednaland, ett land där hedendomen rår, där folket är som får utan herde.

Skörden

Sårade och hjälplösa får, som i sin nöd behöver Frälsaren Jesus är för Skördens Herre som ett stort sädesfält redo till skörd. Att frälsa och uppsöka förlorade syndare, som dig och mig, är för honom att skörda in till himmelrikets lador, till Kyrkan.

Det sargade och hjälplösa fåret var för israelen, det får som kommit vilse från hjorden, och som i sin rädsla och hjälplöshet, inför alla fiender lagt sig på marken. Så ser folket ut i Jesu ögon. De är sargade, rivna och slagna, av synden och skulden.

Men att fåren är hjälplösa – ja, hjälplöst förlorade – är aldrig något vi får kan försvara oss med. Bibeln säger visserligen att vi alla gick vilse som får, men tillägger också: var och en av oss ville vandra sin egen väg. Vi människor är ansvariga för den hopplösa situation vi är i. Det onda som skiljer oss från Gud, i vårt sinne, i våra handlingar och i våra tankar, är något som vi själva vill alltsedan Adam. Men eftersom Gud älskar oss, vill han rädda oss ur vår egen ondska genom det glada budskapet om syndernas förlåtelse i Kristus Jesus.

Skörden är stor. Den var det på Jesu tid. Det är den nu. Skörden, Guds skörd, kommer alltid att vara stor, eftersom Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Eftersom Gud inte vill att syndaren ska gå förlorad utan att han omvänder sig.

Bed!

Be därför skördens Herre, att han sänder ut arbetare, till sin skörd! Gud vill att vi engagerar oss, att vi blir hans medarbetare. Visst kan Gud sprida sitt Ord oss förutan. Inte behöver Gud oss, han finner andra vägar. Som det står i lilla katekesens förklaring till bönen ”Må ditt rike komma”: Guds rike kommer väl av sig självt, vår bön förutan, men vi ber i denna bön att det må komma även till oss. När vi arbetar i hans tjänst får vi hans välsignelse. Och det första vi ska göra, det är att be.

Kristus står inte bara och beklagar sig över att arbetet är så enormt och att så många människor är på väg att gå förlorade i otro. Det kan ibland vara lätt att falla in i ett suckande och klagande. "Tänk vad många icke-kristna människor det finns. Tänk vad mycket som skulle behöva göras. Tänk att människor inte vill tro." Och så blir man ganska nöjd och belåten i sitt suckande. Man har ju i alla fall visat sin nöd för dessa, man har ju i alla fall visat nit för de förlorade människosjälarna.

Vi har inget uppdrag att klaga. Be skördens Herre, att han sänder ut arbetare, till sin skörd!

Skördearbetare

Vi ska be skördens Herre om arbetare. Vilka är dessa skördearbetare? Först och främst är det kyrkans präster. De har ett särskilt uppdrag att göra alla folk till lärjungar, att döpa och att lära ut allt vad Herren befallt. Vi ska be om bibeltrogna präster, som förkunnar läkedom för den kristna församlingen och för folkskarorna.

Församlingsmedlemmarna har en viktig uppgift i detta arbete. De ska understödja kyrkan och prästernas arbete med sin tid, sina talanger och sina tillgångar. Även om den lutherska kyrkan betonar prästämbetet och prästernas uppdrag att handha sakramenten och den offentliga förkunnelsen, så innebär inte det att det inte finns något för lekfolket att göra. Det finns mycket som de kan bidra med i församlingens arbete. Och det görs mycket i vår gemenskap. Allt hänger ihop. Prästen är kallad av församlingen, han arbetar för församlingen, och det är församlingens uppgift att bära upp detta, med bön och bidrag av olika slag alltefter de förhållanden som råder.

Först och främst är prästerna de skördearbetare vi ska be om. Därutöver är också alla kristna kallade att tala om den kristna tron med människor vi möter. I Kol. 4:5f. läser vi:

Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.

När vårt tal är kryddat med salt, så innebär det att det vi säger väcker eftertanke. Vi väver in Guds Ords undervisning i samtalen. Om att Gud har skapat allt, om att intelligenta saker inte blir till av en slump, om att vi människor inte lever som vi borde och därför står med skuld men att det finns befrielse från skulden hos Jesus.

Vi lämnar åt Gud att ge växten, ty det är hans sak. Guds Ords förkunnelse ger inte alltid den frukt vi vill ha. Människor blir inte alltid, ja, ganska sällan, inbärgade till Guds rike. Mycket faller på vägkanten eller på bergrunden. Men vi ska inte se på resultatet, för det är Guds sak, utan vi ska se på uppdraget och troheten. Dagens text vill lära oss att se med Kristi ögon. Vi skall glädja oss åt evangeliets dyrbara gåva som han lagt ner i våra hjärtan. Men vi skall också se nöden i vår omgivning. Att människor faktiskt är rivna och slagna, som får utan herde.

Och vi ska bedja: Herre, sänd arbetare i din skörd. Må ditt rike komma. Tack att vi får tillhöra ditt folk och att vi, var och en på sitt sätt, får vara en del av ditt arbete. Visa oss Herre din väg, och gör oss villiga att vandra den. Amen.

J Fjellander

[^]