Det eviga livet

Vår text idag är inledningen av Jesu avskedsbön, som också kallas hans översteprästerliga förbön. Han bad den på skärtorsdagskvällen, när han tillsammans med lärjungarna firade påskhögtiden och instiftade nattvarden. Sankt Johannes har mycket att berätta från denna kväll, det är fem hela kapitel i hans evangelium som äger rum i salen på den övre våningen, nästan en fjärdedel av hans evangelium. Och ändå nämner han inte instiftandet av nattvarden. De andra tre evangelisterna berättar däremot om nattvardens instiftande. Matteus och Markus har ungefär tio verser var från salen på den övre våningen och Lukas har tjugo. Men att det är så olika är ju inget konstigt. De olika evangelisterna kompletterar varandra, och särskilt sankt Johannes har med sådant som de andra inte har. Han har ett annat perspektiv, särskilt inriktat på evigheten och en högre förståelse.

De fyra evangelisterna avbildas i kyrkans bilder så att sankt Matteus är en människa, sankt Markus ett lejon, sankt Lukas en oxe och sankt Johannes en örn, alla med vingar. Detta är inte så bara för att det ska vara vackert – för visst ska gudstjänsten vara vacker – utan kyrkans bilder har ett innehåll. Det vi gör i Guds hus och i gudstjänsten ska vara inriktat på att vi ska komma nära Gud och få veta mer om Gud och vara inriktat på Guds ära, på att vi ska lovsjunga och tillbe Gud.

De olika motiven för de fyra evangelisterna kommer från den syn som Hesekiel hade när han kallades till att bli Guds profet. Under Guds mäktiga tron såg Hesekiel fyra väsenden, som alla hade fyra ansikten, ett åt varje håll. Så när väsendena förflyttade sig, gick de alltid framåt, åt vilket håll de än gick. Och varje väsende hade ett ansikte som en människas, ett som ett lejons, ett som en oxes och ett som en örns. Dessutom hade varje väsende fyra vingar.

Väsendenas fyra ansikten har då blivit de fyra evangelisterna, och det är välfunnet att sankt Johannes då blev örnen, för han liksom höjer sig till hög höjd. Han höjer sig över det konkreta för att se långt, för att få ett evighetsperspektiv. Ordet ”evig” står fler gånger i hans evangelium än i de andra tre tillsammans.

Så blir ämnet för dagens predikan i anslutning till texten Det eviga livet, och jag vill säga två saker. Vi säger för det första:

Att känna Gud är evigt liv

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. Så säger Jesus i sin bön. Att känna Gud är evigt liv. Det grekiska ordet betyder känna, känna till och veta. Som substantiv heter det gnósis (γνῶσις) och då betyder det ”kunskap”. Det är viktigt att ha kunskap om Gud. Att få mer kunskap om Gud är att lära känna honom mer. Gud har talat till oss för att vi skulle ta emot hans ord och leva av dem. Skriften ger oss evigt liv. Att tränga in i Skriften är att tränga in i Guds vishet och så komma närmare honom och få ännu mer av det eviga livet. Jesus gav judarna rätt när han sade till dem: Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem. (Joh. 5:39) Judarna ansåg sig vara Guds barn, och därför forskade de i Skrifterna, i Bibeln, som vid den här tiden bestod av det som vi nu kallar Gamla Testamentet. De läste Bibeln, och inte bara fariseerna och de skriftlärde gjorde det, utan alla judar. Både pojkar och flickor fick – och får – hos judarna lära sig läsa i Bibeln.

Men att känna Gud är inte precis samma sak som att ha förståndets kunskap om Gud. Vi högaktar kunskap om Gud, men det finns många människor som har kunskap om Gud och kristen tro utan att vara kristna. De kan ha lärt sig det som barn eller i skolan. Man kan till och med ha kunskap om Gud och kristen tro och veta att den är sann utan att man är pånyttfödd och Guds barn. Djävulen vet väldigt mycket om Gud, men han är inte Guds barn. Jesus sade om djävulen: Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.

Vad innebär det då djupast sett att känna Gud? Jo, det är att ha innerlig gemenskap med honom. Så läser vi till exempel i Första Moseboks fjärde kapitel där samma ord ”känna” används: Mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Så att Adam kände Eva, betyder att han låg med henne, så att hon fick ett barn.

Så att känna Gud är till sitt innersta väsen något djupare än att ha kunskap om Gud, men för den som känner Gud, för den som är Guds barn, bidrar all kunskap om Gud till gemenskapen med Gud. En person med utvecklat förnuft, en vuxen, kan inte känna Gud och tro på honom utan att ha kunskap om honom. Och de som har gemenskap med Gud, de som känner Gud och tror på honom, de har evigt liv.

Så därför kan man förstå något av hur döpta spädbarn kan vara Guds barn trots att de inte har någon intellektuell förmåga, ingen kunskap om Gud. Gud har i dopet tagit upp dem i sin gemenskap och inneslutit dem i sin kärlek. De har fått förbindelse med Gud. Han har gjort dem till sina barn och deras änglar vakar över dem.

Att känna Gud är evigt liv. Och att ha fått Guds eviga liv får konsekvenser. Jesus säger Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord. Det är helt enkelt så man känner igen en sann kristen: Han håller fast vid Guds Ord.

Djävulen vill det motsatta: Han vill föra oss bort från Guds Ord. Det kan göras på två sätt: Dels så att vi inte längre tror det, att vi inte bryr oss om vad som är sant. Att vi blir likgiltiga inför falsk lära och inte tycker att det är nödvändigt att hålla fast vid Guds Ord i alla stycken. Men att tillåta falsk lära är inte att hålla fast vid Guds Ord. Och Jesus sade ju i vår text att det är det som utmärker Guds barn: De håller fast vid Guds Ord och Bibelns lära.

Men sedan har vi det andra sättet att inte hålla fast vid Guds Ord som djävulen vill lura oss till. Och det kan vi bli bedragna av även om skriver under på att hela Bibeln är sann. Ja, vi kan tro alla Skriftens läror men ändå inte hålla fast vid Guds Ord, om vi inte använder det, om vi inte brukar det. Som psalmisten säger:

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105) Vi behöver släppa in ordets ljus mer än en gång. Det ska alltid få vara verksamt i oss, så att vi håller fast vid det hela tiden. Som psalmisten säger litet senare i samma psalm: Jag hatar och avskyr lögnen, men din undervisning älskar jag. Jag prisar dig sju gånger om dagen för dina rättfärdiga domslut. (v. 163f.) Att prisa Gud sju gånger om dagen betyder inte att kristna måste gå i kloster så att man var tredje timme kan gå på tidebönen. Vi kan tacka och prisa Gud med korta bönesuckar även under arbetsdagen. På väg till eller från jobbet eller skolan, på bussen, medan vi lagar mat eller hänger tvätt och så vidare. Och en kristen umgås gärna med Guds ord och läser och mediterar över Bibeln regelbundet, ja, varje dag, för det är för en kristen som psalmisten fortsätter: Min själ håller fast vid dina vittnesbörd, de är mig mycket kära. (v. 167)

Att känna Gud är evigt liv, sade vi. Hur får vi då det eviga livet? Så vill jag för det andra säga:

Det är Sonen som har gett oss det eviga livet

Vi människor vill så gärna tro att vi är betydelsefulla och att vi åstadkommer någonting. Och det är många gånger en bra inställning, att vi vill göra något, betyda något. Men när det gäller att bli Guds barn, att få det eviga livet, då förmår vi inget göra. Jesus säger det så klart och tydligt i texten: Du [Fader] har gett [Sonen] makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Det eviga livet är helt och hållet en gåva. Det står faktiskt att Sonen ska ge. Det är en gåva. Vi har inget att berömma oss av.

Av oss själva kan vi inte ta oss fram till Gud, nej, följer vi våra egna tankar kommer vi vilse. Vi måste få våra ögon öppnade av Gud. Som det står i texten: Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. Sonen uppenbarar Gud. Sonen uppenbarar Guds namn. Sonen uppenbarar de ord som Fadern gett honom.

Men, frågar någon, nog beror det väl litet grann på oss, måste vi inte ta emot gåvan, måste vi inte ta oss samman för att följa Jesus? Måste vi inte besluta oss och avgöra oss för Jesus? Naturligtvis måste vi tro på Jesus för att vara Guds barn. Om vi inte tar emot gåvan blir den till ingen nytta. Vi måste tro på Guds Ord för att få Ordets välsignelser. Genom att tro på Gud blir du frälst och Guds barn. Men att tro är inte en gärning. Att födas på nytt av Guds Ande är inte något vi presterar utan något vi får. Vad presterar en bebis för att bli född? Att tro på Gud är att ta emot Gud, och det är ett Guds under att tron tänds. Det är hans verk genom ordet. När Lasarus hade dött gjordes han levande av Guds ord, av Jesu ord. Det var ett under som Jesus gjorde. Lasarus väcktes av Guds ord, det var inte han själv till någon del som åstadkom att han vaknade till liv. Så går det också till när en människa kommer till tro och övergår från döden till livet.

När vi däremot fått Jesus i våra hjärtan måste vi bidra till att inte förlora honom. Jesus säger att hans lärjungar har hållit fast vid ditt [Faderns] ord. Det är Skriftens klara lära att lärjungar kan avfalla. Vi kan välja att inte längre hålla fast vid Guds ord. Aposteln Paulus skriver till filipperna: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning. (Fil. 2:12) Djävulen går omkring som ett rytande lejon för att försöka uppsluka någon kristen. Vi ska inte ge honom lillfingret, för då tar han hela handen!

Avslutning

Så har vi idag talat om det eviga livet, som Kristus har gett oss. Låt oss ta emot det i våra hjärtan och alltid tro det. Idag är vi här för att fortsätta vandringen med honom. Vi prisar Gud, vi får hans förlåtelse och vi fylls av hans eviga liv i nattvarden. Han låter oss få del av sin kropp och sitt blod, och så uppfyller han och omsluter oss med sin eviga gudom. Amen.

J Fjellander

[^]