I världen men inte av världen

Denna söndags överskrift är ”Helgelsens väg”. Helgelse har med helighet att göra. Vem är helig? Först och främst är Gud helig. Han är all helighets källa. I honom finns inget ont utan idel godhet. Han är en förtätande eld mot allt ont och orent. Han är den upphöjde och rene, värd vår djupaste vördnad, respekt och tillbedjan. När Jesus i vår text ber till Gud, så säger han ”Helige Fader.” Anden kallas, också för ”den Helige Ande.” Och Petrus bekände om Jesus: ”Vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:69).

Men ordet helig används i bibeln inte bara om Gud, utan också om människor. De som tillhör Gud, de kristna, kallas i Bibeln för ”de heliga”. Paulus adresserar brev till ”de heliga” på olika orter. därför kallas också kyrkan i den apostoliska trosbekännelsen för ”de heligas samfund”.

Det är något mycket stort när en syndare får epitetet helig. Men det sker när vi tror evangelium. Då renar Gud oss för Kristi skull från all synd och förklarar oss heliga och rättfärdiga inför Gud. Det är en rättfärdighet och helighet som gör oss till Guds heliga barn, en tillräknad rättfärdighet som gör att vi får räkna Kristi rättfärdighet som vår. Men vi blir inte heliga och rättfärdiga på det sättet att synden försvinner som genom ett trollslag ur våra liv. Den lever kvar även i de heliga. Därför förmanas de kristna i NT ständigt att kämpa mot onda begär och lustar i sina liv. Vår gamla människa måste dagligen dödas och den nya människan, som fötts av evangelium, växa till och bli alltmer lik den andre Adam, Kristus. Det är detta som är helgelse i egentlig mening.

Det står: ”Sträva … efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren” (Hebr. 12:14). Det betyder att lever vi inte i helgelse, kommer vi inte möta Herren i himlen. För då är det något fel med vår tro, eftersom tron på evangelium för alltid med sig goda gärningar. Många missuppfattar evangelium och tänker att som kristen är det inte är så farligt att synda. Gud förlåter ju! Men man glömmer då bort att Gud inte förlåter för att vi skall synda, utan för att vi skall leva heligt som hans barn. Det står: ”hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig” (Ps. 130:4). En levande tro på evangelium leder således inte till slapphet utan till att man far efter helgelse här i livet.

Med detta i åtanke går vi nu till dagens text. Den är fortsättningen på Jesu översteprästerliga förbön som vi hörde början av förra söndagen. Vi hör i dag Jesus be för lärjungarna, att de skall bevaras i tro och bli helgade i sanningen. Han talar också om att leva i världen men inte av världen. Och det får bli ämnet för vår predikan i dag.

1. Att leva i världen men inte av världen är varje kristens kallelse

Världen är ur många aspekter underbar att leva i. Den är skapad av Gud och full av liv och rörelse, sol och värme, regn och fruktbarhet. Vi njuter i dag av vårens under. Allt det sköna och goda vi får njuta av bär vittnesbörd om sitt gudomliga ursprung och borde fylla alla med tacksamhet. Trots att människan tycks gör sitt bästa för att skövla och förstöra jorden och dess tillgångar uppehåller Gud världen och skänker människor mycket gott.

Men världen betyder i Bibeln lite olika saker. Det kan beteckna ibland den skapade världen, ibland människosläktet. När Jesus i dag talar om världen syftar han på den från Gud avfallna och bortvända världen. Världen i den meningen är alla människor som kastat loss från Gud och lever sina liv efter eget huvud. Världens människor berömmer sig ofta av att vara fria och självständiga men i själva verket är de ”i den ondes våld”, som aposteln Johannes säger. Men han tillägger: ”Vi vet att vi tillhör Gud” (1 Joh. 5:19). Som kristna är vi befriade från den ondes våld. Synden som skilde oss från Gud och band oss vid den onde har utplånats av Jesus. Genom dopet och tron på evangelium har vi blivit födda på nytt och tillhör Gud. Varje dag får vi ta till oss detta underbara evangelium att vi vet att vi tillhör Gud.

I andligt avseende har vi således tagits ut ur världen och förts tillbaka till Gud för att han skall bo i oss och råda över oss. Men ändå kallas vi att leva mitt i den avfallna världen. Vi skall inte dra oss undan och hålla oss för oss själva utan vår uppgift är att vara salt och ljus här i världen eller, som aposteln Petrus säger, ”mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte” lysa ”som stjärnor i världen” (Fil. 2:15). Varför? För att världens människor skall få höra om Kristus, vända om till Gud och komma in i hans rike. Aposteln Petrus säger till de kristna: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Petr. 2:9).

Gud har älskat den ogudaktiga världen så, att han sänt sin egen Son. Och denne har i samma kärlek offrat sig själv för världen för att den skall bli frälst. Alla kristna har fått denna kärlek utgjuten i sina hjärtan. Därför vill de vara med och göra alla folk till lärjungar, som det står i missionsbefallningen (Matt. 28:19). Att i ord och handling vittna om Jesus och Guds frälsande kärlek är ju något som bara kristna kan göra. Världen har inget intresse av det.

Jesus ber: ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig.” Han tänker på hur det skall gå för lärjungarna, när han efter fullbordat uppdrag återvänt till sin Fader i himlen. En av dem, Judas, hade redan gått förlorad och sålt sig till djävulen. Hur skulle det gå för de andra?

För dem hade det väl varit bäst att han tog dem med sig när han återvände till Fadern. Men hur skulle det då gå för världen? Vilka skulle då föra ut hans ord och predika frälsningens evangelium för människorna? Nej, lärjungar skulle vara kvar i världen. Han hade under tre år tränat dem för den saken, men han visste att de var svaga och bräckliga, han visste att han sände ut dem ”som lamm in bland vargar” (Luk. 10:3). Därför säger Jesus i sin bön: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.” Han omsluter dem med sin starka förbön att de skall bevaras i tron och rustas för uppgiften att leva i världen men inte av i världen. Och han ber inte bara för apostlarna utan också för alla som genom deras ord skulle komma till tro. Han bad således även för oss som lever nu och har samma kallelse.

2. Att leva i världen men inte av världen är en svår konst

Till det yttre lever vi kristna i stort som många andra vanliga, hederliga och skötsamma människor här i världen. Men i flera avseenden är vi annorlunda än de som inte lärt känna Gud genom tron på Jesus. Vi har en annan syn på livet, på människan och på Gud än vad världen har. Detta leder till konflikter.

Världen i andligt avseende tror på sig själv, sitt förnuft och sina egna tankar. Kristna däremot präglas av tron på Kristus och Guds ord: de hämtar sin guds- och människosyn från Bibeln. Den konflikt som detta skapar beskriver Jesus så här: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem.” Så har det alltid varit. Världen hatar de heliga, liksom de hatade Jesus. Varför? Jesus svarar: ”eftersom de – de kristna – inte är av världen.” De har i Kristus funnit den enda vägen till den ende sanne Guden och avviker därigenom från världens och majoritetens tro att det finns flera vägar till Gud och t.o.m. att var och en kan finna sin väg.

Världen retar sig omåttligt på den kristna vägens folk. Att vi skulle vara så ynkliga och hjälplösa syndare som måste ta sin tillflykt till en Frälsare som dör i syndares ställe, det vill man inte alls tro. Världen förstår inte syndens djup och dess allvarliga konsekvenser. Den har inget behov av en Frälsare som Jesus. Den förnekar att den är i djävulens våld. Man tror sig kunna reda upp sitt förhållande till Gud på eget vis, i egen kraft och genom sina egna gärningar. Därför hatar världens människor den kristna tron som låter hela världen stå med skuld och predikar skuldbefrielse genom tro på Jesus.

Det är inte lätt att leva i världen men inte av världen. En kristen frestas ständigt att anpassa sig till världen. Det är en mycket stark frestelse genom vilken Satan vill desarmera evangeliets kraft. Anpassar man sig blir man uppskattad av människor, och prisad av världen för sin vidsynthet och tolerans. Anpassar man sig, slipper man världens förakt och hat. Det blir ett behagligare och mindre konfliktfyllt liv. Men Jesus säger: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det” (Matt. 16:25). Det går inte att vara vän både med Gud och med världen. Det tippar alltid över till någons fördel. För kristna gäller alltid att låta Guds rike komma först.

Vi måste vara klara över att vi aldrig vinner världen för kristen tro genom att kompromissa, förneka eller smussla undan vissa delar av Guds Ord. Det är därför Jesus så intensivt ber för sina lärjungar: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Och apostel Paulus säger: ”inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen” (2 Kor. 13:8). Denna sanning kan frälsa den ogudaktiga världen. Sanningen ger rätt insikt om synden. Sanningen väcker ånger och tro på Jesus. Skall vi kunna leva i världen men inte av världen, måste vi vara helgade i sanningen, vara helt fokuserade på Ordets sanning och själva leva av den och i den. Då får vi också kraft att likt Kristus älska världens människor och göra gott mot dem, fast de ofta är vrånga mot oss. Vi får kraft att i ord och handling vittna om sanningen. Den kan göra under med andra såsom den gjort med oss själva.

3. Att leva i världen men inte av världen är en nåd som skänker glädje

Jesus ber för sina lärjungar ”att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje”. Vilken var Jesu glädje? Det var glädjen över att göra Faderns vilja, över att förhärliga Fadern genom att fullborda det verk han fått att utföra, nämligen försoningen (Joh. 17:4). Glädjen över att få göra Guds vilja och leva i helgelse vill han skänka också oss när vi praktiserar den svåra konsten att leva i världen men inte av världen.

I början av texten säger Jesus: ”Det är inte för världen jag ber, utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Visst bad Jesus också för världen som han kommit för att frälsa. Men just vid det här tillfället bad han för dem som var givna åt honom av Fadern. Vilka är de? Det är de som kommit till Fadern genom Sonen, dvs. genom att tro Kristi evangelium om syndernas förlåtelse. Bibeln uttrycker det också på ett annat sätt, nämligen att vi av Gud i Kristus har blivit ”utvalda” till frälsning. Evangeliet skänker oss Guds utkorelse. Det säger nämligen: Du är utvald! Den som tror det hör till de utvalda.

Men vi är inte utvalda på grund av något i oss själva, för att vi har förtjänat det, för att vi valt Gud eller varit goda kristna. Vi har inte blivit kristna för att vi har varit duktiga och valt Jesus, utan för att han har utvalt oss. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består” (Joh. 15:16). Helt av nåd har han kallat oss, rättfärdiggjort oss, helgat och förhärligat oss (Rom 8:30). Det är den glädjen Jesus vill att våra hjärtan skall vara fyllda av.

Den glädje över att vara utvald som evangeliet skänker är själva nerven i det kristna livet. I världen får vi ofta uppleva motstånd, sorg och betryck. Men vi får alltid återvända till glädjen över att Gud av nåd har utvalt oss och ger oss Andens kraft att leva i världen men inte av världen. Jesus säger: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33). Amen.

S Bergman

[^]