Jesu översteprästerliga förbön

Vår text idag är från Johannesevangeliets sjuttonde kapitel. Jesus är med sina lärjungar i salen på övre våningen där han instiftade nattvarden. Det är skärtorsdag. Johannes har som ingen annan av evangelisterna utförligt berättat för oss om denna kväll.

Idag får vi alltså höra om hur Jesus förberedde apostlarna för den tid som väntade dem efter hans himmelsfärd. Då skulle de få klara sig utan honom. De hade nu vandrat med honom i snart tre år och lyssnat på hans undervisning. Nu skulle de sändas ut i världen och fortsätta mästarens verk.

Hur skulle det gå? Hur skulle de kunna klara sig? Vår text ger svaret, för Jesus sade: Fader, jag ber för dem. Ja, hela det sjuttonde kapitlet är en förbön. Ofta kallas det Jesu översteprästerliga förbön. Med den förberedde han apostlarnas och alla lärjungars tid på jorden utan honom. Han gjorde så att lärjungarna skulle klara sig på egen hand sedan han farit till himlen. Jesus uträttade något med sin förbön. Har vi tänkt på det? Kanske har vi inte nog besinnat förbönens betydelse? Vi ska idag börja med att tala något om förbön.

Om förbön

Vad är förbön? Ofta när vi ber, ber vi för oss själva, för vår egen skull. Och det är bra, det är i enlighet med Guds vilja. Jesus lärde lärjungarna att be bönen Fader vår, och där ber vi dels för oss själva: om mat för dagen, om syndernas förlåtelse och om att inte inledas i frestelse. Vi ber också i den om Guds rikes utbredande. Att hans vilja ska ske och att hans rike ska komma. Vi ber också att hans namn ska hållas heligt. Detta sker bland annat genom en särskild sorts bön, när vi prisar Gud och tackar honom.

Men Skriften lär oss om ännu en slags bön, förbön. Förbön är att be för andra människor, och det är det som Kristus gör idag. Han bad för apostlarna. Hela kapitlet är en bön för dem. Men det är inte bara för apostlarna han ber, det ser vi i vers tjugo, strax efter vår text: Men inte bara för dem (apostlarna) ber jag, utan också för dem som genom deras ordkommer att tro på mig (alla kristna). Jesus ber för alla kristna i alla tider, för dem som tror på honom. Dagens text handlar inte bara om apostlarna, den handlar också om oss kristna.

Fader, jag ber för dem, sade Jesus. Jesus ber för oss. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig. Varför ber inte Jesus för världen? Vi ska komma ihåg att ordet världen, har två betydelser i Bibeln. Antingen betyder det hela jordklotet, (alla människor), men det kan också betyda alla människor som inte tror på Kristus, de otrogna. Att Jesus inte ber för världen betyder inte att han bara bryr sig om de kristna, nej tvärtom! Gud älskar världen så mycket att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Men Jesus ber på ett särskilt sätt för sin kyrka på jorden.

I Bibeln finns det många exempel på förbön. Tänk på Abraham som vädjade till Gud att han skulle skona Sodom. Eller när Israels barn hade gjort sig en guldkalv och avfallit från Gud, då bad Mose till Gud för dem. Och Paulus skriver till Korintierna om församlingens förbön för honom Till Gud står vårt hopp att han även i fortsättningen skall rädda oss, när också ni hjälper oss genom er förbön. (2 Kor. 1:10f.) Till Timoteus gav han instruktioner om de kristnas gudstjänst: Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1f.) Detta bibelställe ligger till grund för att vi i vår högmässoordning har den allmänna kyrkobönen, som vi ber efter predikan.

Så låt oss följa Skriftens förmaning och exempel och be för andra och för varandra och för prästerna. Idag ser vi särskilt hur Jesus ber för de kristna. Vad är det då han ber om? Vad är det han vill att de kristna ska få? Låt oss gå vidare i texten.

Enheten i Gud

Genom texten går en röd tråd av enhet. Det är enheten i Gud, Fadern och Sonen är ett. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt säger Jesus. Jesus hade fått apostlarna av Fadern och han ber för dem. Jesus hade utfört sitt verk på jorden med apostlarna, men nu skulle Jesus lämna dem. Han skulle gå till Fadern och lämna dem kvar i världen. Därför bad han för dem. Han bad att Fadern skulle bevara dem i sitt namn. Att bli bevarad i Faderns namn, det är att bli bevarad i Gud själv. Guds namn, det är Gud själv.

Ett namn tycker vi kanske nu för tiden är något yttre, något som är utanför en person. Något som är ungefär som en etikett som man kan ta bort om man vill och sätta dit en annan. Ja, så är det i vår tid. Och det är kanske inget fel med att det är så. Men med Guds namn är det annorlunda. När Bibeln talar om Guds namn, menas hela Guds person. Guds namn är heligt. Guds namn är hans ära, hans kraft och hans kärlek, ja kort sagt är det Gud själv. Och i den läsart i grekiskan som verkar ha bäst stöd står det att Sonen fått namnet av Fadern. Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Det är fortfarande Faderns namn men ändå är det Sonens namn. Fadern och Sonen har samma namn. De är oupplösligt förenade i djup enhet.

De kristnas enhet

De som är kvar i världen ber nu Jesus att de ska bevaras i Faderns namn. Det gällde först apostlarna, men det gäller oss också. Vi ska återspegla denna enhet, vi ska vara ett liksom de är ett, säger Jesus. Detta sker genom att vi bevaras i Guds namn. Ett fint exempel på hur det går till har vi i Apostlagärningarnas andra kapitel: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:42) Så ser vi här vad det innebär att vara kristen: att hålla fast vid läran, vid den inbördes gemenskapen och vid gudstjänsten. Allt detta hör samman. Alla delar är viktiga. Ingen del får gå förlorad.

Den första delen av enheten innebär att hålla fast vid apostlarnas lära. Vi vet att vår tid är särskilt oförstående för den tanken att man ska hålla fast vid en absolut sanning, och därför talar vi ofta om detta. Det är precis som Jesus säger: Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem. Eftersom vi håller fast vid Guds Ord, tål inte världens människor oss. Men att hålla fast vid Bibelns lära är att bli bevarad i Faderns namn. Därför vakar vi mycket noga över att ingen falsk lära smyger sig in. Och vår kyrka har fått namnet Konkordiekyrkan, det betyder endräktskyrkan. Som aposteln Paulus skriver i första Korintierbrevet: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. (1 Kor. 1:10) Och Jesus säger ju sist i vår text de kända orden: Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Den andra delen av de kristnas enhet är gemenskapen. De kristna hör ihop som en stor familj. Vi är ju syskon i tron, vi är bröder och systrar i Herren. Vi har samme far, vi är födda av Gud. Och det himmelska Jerusalem är vår moder, säger Paulus. (Gal. 4:26) Ibland hör man det sägas att kyrkan är vår moder. Och om man med kyrkan menar den andliga verkligheten är det bra sagt. Men alltför ofta menas det att det är den yttre kyrkoorganisationen som är vår moder, och det är alldeles fel. Paulus sa ju att det är det himmelska Jerusalem som är vår moder, det är det nya förbundet som är vår moder, inte någon jordisk kyrkoorganisation.

Detta släktskap betyder att vi hör ihop och att vi har ansvar för varandra. Denna gemenskap kan gestaltas på åtskilliga olika sätt. I den första församlingen i Jerusalem hade de egendomsgemenskap, men så var det inte överallt.

Denna gemenskap kan ta sig väldigt många uttryck och vara på en mängd olika sätt, man kan inte föreskriva detaljer i hur det ska se ut. Men de kristna hör ihop och hjälper varandra. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?(1 Joh. 3:17)

Den tredje delen är brödsbrytelsen och bönerna. De kristna samlas till gudstjänst. Detta visar också att de kristna hör ihop. Men inte bara att det visar att de kristna hör ihop, det förökar också deras gemenskap. I eukaristin, i nattvarden, förenas de kristna och blir till ett. Tillsammans är vi delar av en helhet, vi är delar i en och samma kropp. Och denna kropp är Jesu kropp. Han är huvudet, vi är delarna. Vi förenas i Gud och omsluts av Gud. Såsom Fadern och Sonen är ett, så blir vi ett. Vi förenas med apostlarna och alla de trogna genom alla tider i en himmelsk måltid. Så blir vi bevarade i Faderns namn.

Avslutning

Till sist: Fader, jag ber för dem, sade Jesus. Jesus ber för oss. Hur stort är inte detta! Himlarnas Herre Jesus Kristus ber för oss! Vad kan då skada oss? Vad betyder då de bekymmer vi möter i vår vardag? För visst har vi motgångar och svårigheter här i livet. Men eftersom Herren Jesus ber för oss har vi den mäktigaste på vår sida. Paulus konstaterar i Romarbrevet att Jesus ber för oss, han säger: Kristus Jesus sitter på Guds högra sida och ber för oss. Detta är stort och mäktigt, och det har konsekvenser. Därför att Kristus ber för oss kan Paulus vara trygg, han fortsätter: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 8:34, 38) Amen.

J Fjellander

[^]