Bönen som når fram

Att i bön få tala med ”Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare” är en oändligt stor förmån och tillgång. Det glömmer vi ofta bort och blir därför slöa och tröga till att be. Men Gud vill ha bönegemenskap med oss. Vi är döpta inte till att vara tigande utan bedjande Guds barn, sådana som dagligen talar med sin himmelske Fader.

Vår predikotext utgörs av ett stycke ur Bergspredikan där Jesus undervisar sina lärjungar om bönen. Det är alltid viktigt att komma ihåg att det är pånyttfödda kristna som Jesus talar till i Bergspredikan. Med sin undervisning vill Jesus uppmuntra och egga de sina till att leva nya livet som de fötts till genom tron på evangelium. Dit hör också ett liv i bön.

Men det är nu inte bara kristna som ber. Bön förekommer överallt, i alla kulturer och religioner. Massor av människor ber, i synnerhet när de är i nöd. Jesus talar i vår predikotext om flitiga bedjare både bland fariséer och bland hedningar. Men han säger inte att deras bön är en rätt bön. Tvärtom säger han att vi som kristna inte skall be som de. Av deras felaktiga exempel lär han oss i dag vägen till den rätta bönen, den som verkligen når fram till Gud.

1. Vi skall inte be som hycklarna

”När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå i synagogorna och gathörnen för att synas av människor.” Hycklare är sådana som utåt visar upp en fin och from fasad, men den har ingen täckning i det inre. De är skådespelare som spelar sin roll för publik. Fariséerna stod gärna i synagogor och gathörn och bad. Varför gjorde de det? Därför att där fanns det publik. Det såg ut som om de bad till Gud, som om deras bön steg uppåt mot honom. Men den steg inte uppåt, utan böjde strax av mot människorna runt omkring. I själva verket vände de sig till publiken och bad: ”Se på mig! Beundra mig! Tyck om mig! Berätta för andra hur from och bra jag är!” Deras mål var att bli prisade och uppskattade av människor. Och för att nå dit använde de sig också av bönen.

Deras bön var naturligtvis ingen riktig bön. ”De har fått ut sin lön”, säger Jesus med skärpa, dvs. de har fått vad de ville ha: bekräftelse av människor. Det gav dem tillfredsställelse. Det var den lön de fick. Men någon bön som nådde fram till Gud var det inte.

Jesus varnar oss för denna typ av bön. Även om vi inte står i gathörn och ber som hycklarna på Jesu tid så finns faran alltid att be på ett hycklande sätt. De som har erfarenhet av bönemöten där man samlas och ber spontant och fritt med egna ord vet hur lätt det är att tänka mer på att det skall låta fint i andras öron än att man står inför Guds ansikte. Faran finns också när man ber med fasta och formulerade böner som i högmässan. När vi kyrkan faller på knä och knäpper våra händer ser det ut som om vi ber – fast tankarna är på helt andra ställen än hos Gud. Alla former av bön kan spåra ur och bli hycklande bön.

När Jesus i motsats till all sådan bön säger: ”Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda”, så betyder det inte att han avråder oss från att be när andra ser oss eller att det skulle vara en sämre sorts bön. Jesus själv bad både i andra människors åsyn, i templet och i synagogan, och i avskildhet. Han bad sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) på skärtorsdagskvällen högt så att lärjungarna kunde höra den. Kristna har alltid bett tillsammans med andra i kyrkans gudstjänster, och man har också samlats till bön i mindre sammanhang som t.ex. i hemmen, vilket vi i Apostlagärningarna ser att de första kristna gjorde, särskilt i svåra tider, När Petrus efter pingsten blev gripen samlades många till bön ”i Marias hus” (Apg. 12:12).

Vad menar då Jesus med sina ord om den privata bönen i kammaren? Var det att kammaren var en bättre och lugnare andaktsplats än andra platser? Det är klart att stillhet, lugn och ro gör det lättare att samla tankarna till bön. Men det är inte det som Jesus här tänker på. Han talar inte om böneteknik. Han talar om kammaren för att påminna oss om vad bön till sitt innersta väsen alltid är. Den är något personligt mellan oss och Gud. Att be som om du vore ensam med Gud, det är att gå in i din kammare. Det kan ske i din stilla kammare, men också på alla andra ställen, var du än är: ute eller inne, i människovimlet på gator och torg, hemma eller på arbetet.

Överallt kan du, en kortare eller längre stund, ”gå in i din kammare”, där är det bara du och Gud. Tänk då på att han är stor, mäktig och god, och att du är liten, hjälplös och svag – och därtill en syndare. Vi har absolut ingenting att skryta med när vi står inför Gud. Och ändå vill han lyssna till din bön, varsomhelst och närsomhelst. Bönen är en ofantligt stor gåva och förmån som varje kristen har fått genom tron på evangelium. Ta vara på den! När Ananias i en syn fick i uppdrag att söka upp Saulus efter hans omvändelse på Damaskusvägen och hjälpa honom, så sade Herren: ”ty se, han ber” (Apg. 9:11). Det sätt som han, den forne kristendomsfienden, nu bad på var ett kännetecken på att han blivit kristen. Han bad i sin kammare, förkrossad och ödmjuk inför den Frälsare han tidigare bekämpat så hårt.

Att Gud hör vår bön är ingen självklarhet, inget vi är värda. Skulle Gud handla med oss efter vad vi förtjänar, så skulle han inte alls höra vår bön. Men alla som finner Guds nåd och förlåtelse i Jesus blir sanna bedjare. De behöver ingen publik, ingen bekräftelse av människor. De kan stänga dörren till allt sådant. Av nåd får du gå in i din kammare, stänga om dig och ”be till din Fader i det fördolda”, viss om att han hör din bön.

2. Vi skall inte heller be som hedningarna

Jesus säger: ”När ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de.” Det är det andra exemplet på felaktig bön som Jesus nämner.

Hedningar vad är det för några? I Bibeln är hedningar de som inte känner Israels Gud, uppenbarad i Skriften och i historiska händelser, utan sådana som dyrkar avgudar, skapade av deras egna föreställningar om Gud. Vad är det som särskilt utmärker hedningar eller hedendomen? Det är tron på att man kan muta, beveka eller blidka Gud – vare sig han heter Buddha, Allah, Krishna eller något annat – med gärningar och offer av olika slag.

Den hedniska principen är att man måste ge Gud något för att han skall ge något tillbaka. På latin kallas denna princip för Do ut des – ”Jag ger för att du må ge”. Hedningar tror att nyckeln till framgångsrik bön är vad man gör, hur man beter sig och vilka ord man använder. Det handlar ofta om själva tekniken när man ber, hur man andas, slappnar av och kommer i rätt stämning, hur intensivt och hur länge man ber osv.

Hedningarna har olika gudar och i regel är de mycket svårbedda. I en del religioner framställs guden som en sovande gud som måste väckas. Man använder klockor, cymbaler, höga rop och ihärdigt rabblande av böner. I Tibet används bönekvarnar, där pappersremsor med böneformler snurrar runt i en cylinder, som man sätter fart på nu och då. Bönen anses upprepad varje gång kvarnen vridits runt ett varv. Radband används av många för att hålla rätt på olika böner som skall upprepas ett visst antal gånger. Men Gud låter sig inte påverkas av hednisk tro på de många ordens magiska kraft.

Vi måste ha klart för oss, att hur intensivt vi än ber, hur många ord vi än använder, hur högt och extatiskt vi än ropar, så är det inte det som får Gud att höra bön. Han avskyr alla former av bön som försöker väcka, beveka eller manipulera honom. Sådan bön är bara ett uttryck människans högmod, hennes falska tro att hon kan behärska och beveka Gud. Det står: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (Jak. 4:6). Det gäller inte minst när man nalkas honom i bön.

Det är inte så, att Jesus förbjuder oss att be länge eller med många ord. Det är inte det som det handlar om. Jesus själv bad både långa och korta böner. Vad det handlar om är syftet med vår bön, om det är hedniskt eller inte, om vi med våra gärningar försöker göra oss märkvärdiga inför Gud och köpa oss bönesvar.

Den hedniska bönen bygger alltid på gärningsrättfärdighet: man måste bete sig på ett visst sätt, göra något för att förtjäna bönhörelse eller erbjuda Gud något för att han skall höra. Den hedniska bönen är en fara också för oss. Annars hade Jesus inte varnat för den. ”Var inte som de”, säger han till sina lärjungar. Han vet att hedendomen är oss alltid nära. Den bor i vårt syndiga hjärta, som jämt och ständigt vill bygga vårt gudsförhållande på vad vi själva gör och hur goda vi lyckas vara. Det egenrättfärdiga tänkandet sitter djupt i oss och poppar upp vid alla möjliga sammanhang, också i vårt böneliv.

När vi t.ex. inte får det bönesvar som vi väntat oss, eller då svaret dröjer och vi upplever Guds tystnad, händer det att vi missmodigt tänker: ”Gud vill inte höra min bön, han bryr sig inte om mig, han straffar mig för att jag är en usel kristen …” Här är det hedendomen som spökar igen. Plötsligt glömmer vi bort att både bön och bönesvar är en oförtjänt gåva som ges åt syndare som tror Kristi evangelium, att han med sin försoning öppnat inte bara himlen för syndare utan också bönens väg för dem. Vad inga gärningar från vår sida kan åstadkomma, det åstadkommer tron på Jesus och hans gärningar för oss. Vi får i ett nu helt av nåd omedelbar tillgång till Gud, eller som aposteln säger: ”Genom honom har vi … i en och samme Ande tillträde till Fadern” (Ef. 2:18). Tron på Jesus är den kristna bönens stora och underbara hemlighet. Därför säger vi till sist:

3. Vi ber alltid rätt, när vi ber i tro på Jesus

Det är ingen tillfällighet att Bönsöndagen infaller under påsktiden. Utan den uppståndne Jesus har vi ingen kontakt med Gud. Utan honom är vägen till Gud blockerad. Synden står kvar som en oöverstiglig mur mellan oss och Gud. Men när Gud uppväckte Jesus från de döda förklarade han starkt och mäktigt att alla hinder för gemenskap med honom var undanröjda. Synden var försonad. Jesus som på Golgata dog för våra synders skull, han ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25) – för att vi genom tron på Jesus skulle ha förlåtelse och frid med Gud, ha en innerlig gemenskap med honom.

I Jesus är alla bönehinder borta. De har ersatts med stora löften om bönhörelse. I tro på honom är vi alltid älskade och välbehagliga inför Gud. Vi får ”barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba! Fader!” (Rom. 8:15). Vi behöver inte längre hålla på med lönlösa försök att få Gud att höra våra böner. Vi behöver inte heller ta omvägen över jungfru Maria och andra stora helgon och be dem förmedla våra böner. I tro på Jesus har vi en och samma tillgång till Gud som de hade. Gud vill att vi skall komma till honom enbart i tro på Jesus och hans förtjänst. All kristen bön är bön i Jesu namn. Ber du i Jesu namn, så ber du rätt och får vara lika viss om att din bön blir hörd som om Jesus själv hade bett den.

Bibelns Gud är inte svårbedd, han behöver inte väckas: ”Han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte”, säger psalmisten (Ps. 121:4). Han behöver inte heller upplysas om vår nöd och vad vi behöver. Jesus säger i vår texts slutord: ”Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.” Vi behöver inte hjälpa honom på traven och tala om för honom om vad han skall göra. Det vet han bäst själv.

Men varför skall vi då överhuvudtaget be, när Gud ändå vet allt? Svaret är kort och gott detta: Vi skall be för att Gud har befallt oss att göra det. Det behagar honom att ge och hjälpa som svar på våra böner. Han vill att vi skall leva i en levande gemenskap med honom där vi talar med honom som barn till sin far. Själva behöver vi be, tala med allsmäktig Gud om alla våra sorger och bekymmer, och utgjuta våra hjärtan för honom och vara fullt förvissade om att han hör våra böner och låter allt, också det onda och svåra i livet, samverka till det bästa för sina barn (Rom. 8:28).

”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32). Något annat är inte möjligt. Amen.

S Bergman (2010)

[^]