Kristi himmelsfärd och vår

I dagens evangelium hörde vi Lukas berätta om hur det gick till när Jesus fyrtio dagar efter sin uppståndelse lämnade jorden, for upp till himmelen och trädde in i det himmelska templet. Vi markerar i dag denna avslutning av Jesu jordiska tillvaro genom att släcka påskljuset. Hans rike var och är inte av denna världen. Han har farit till himlen för att vi skall följa efter honom dit.

Jesu himmelsfärd var inledningsvis en synlig färd. Lärjungarna såg honom fara upp. De kunde följa honom med blicken en kort stund. Men sedan dolde en molnsky honom. Det var som en ridå som drogs för. Inget mänskligt öga såg själva övergången och inträdet i den himmelska världen. Sådana saker kan här i tiden inte ses av mänskliga ögon. Himlen är inte plats på en annan planet i universum. Den är en värld utan tid och rum, en dimension som vi i vårt nuvarande tillstånd saknar förutsättningar att fullt ut ta in. Härlighetens ”högspänning” skulle bli för mycket för oss. Först när, eller om, vi själva kommer till himlen blir vi i stånd att uppleva dess fulla härlighet. Den handlar ju om: ”Vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor. 2:9).

Kristi himmelsfärd nämner vi varje söndag i trosbekännelsen, såväl den apostoliska som den nicenska. Han har, som vi nyss sjöng, ”uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida”. Detta är inte en liten randanmärkning i den kristna tron utan den stora sammanfattningen och bekräftelsen av Guds väldiga gärningar för vår salighets skull.

En god hjälp att förstå vad himmelsfärden betyder för oss får vi i dagens predikotext, som utgörs av den sista delen av Jesu översteprästerliga förbön i Joh. 17. I ljuset av den skall vi nu tala om Kristi himmelsfärd och om vår himmelsfärd.

1. Kristus for upp till himmelen som sann Gud och sann människa

När vi hör om denna himmelsfärd så ser vi gärna framför oss tronen på Faderns högra sida som en plats som varit tom under den trettioårsperiod då Jesus, Guds Son, var på jorden. Men var verkligen en av personerna i den heliga Treenigheten borta från himlen ett tag? Nej, så var det inte. Inte ett ögonblick har Sonens tron varit obesatt. Gudomens enhet förändras och rubbas aldrig. Aposteln Johannes talar i sitt evangelium om: ”Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern” (Joh. 1:18). Och Jesus själv säger i sitt samtal med Nikodemus: ”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen” (Joh. 3:13). Jesus som kommit ner från himlen och här talar med Nikodemus är också evig Gud som alltid är i himlen. Eftersom detta är svårt för förnuftet att förstå har man ibland velat byta ut ordet ”är” till att Jesus ”var” i himlen. Men det är att göra våld på texten. Sonen har samma makt och samma gudomliga egenskaper som Fadern. Han kan vara i himlen och på jorden samtidigt. För den som uppehåller jorden och hela universum är det ingen sak.

Ändå talar denna dag om hur Jesus far upp till himlen och sätter sig på tronen. Det stora och nya i detta är något som aldrig förr skett, nämligen att människan Jesus, upphöjs och blir satt på majestätets högra sida. Det är himmelsfärdens stora och härliga budskap. En del villolärare har påstått, att Jesus lämnade sin kropp och sin mänsklighet kvar på jorden eller lät den upplösas i intet. Men så lär inte Bibeln. Jesus trädde som Gud och människa in i himlen och satte sig på härlighetens tron. Där sitter således nu en av oss, en människa, och änglar och helgon faller ner och tillber honom. Aldrig förr har den mänskliga naturen ärats och upphöjts så.

Vi får gå till GT för att få en glimt av vad som hände i den för oss osynliga delen av Kristi himmelsfärd. I Ps. 47 står det: ”Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud. Lovsjung Gud, lovsjung! ... Ty Gud är konung över hela jorden” (v. 7-8). Den Gud som kommit ner och blivit människa och sedan farit upp är Kristus, han som här på jorden i sin kropp bar och försonade våra synder. Och i den stora messianska psalmen 110 – en psalm som Jesus själv hänvisar till och som citeras sju gånger i NT – säger David: ”HERREN sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” Mellan täta led av jublande ärkeänglar, keruber och serafer tågar Kristus in i den himmelska tronsalen och sätter sig på majestätets högra sida: den jämlika maktens plats i Bibelns symbolspråk. Efter sin kamp och strid, sitt lidande och död och sin seger över alla onda fördärvsmakter som hotar oss människor, så hälsas Kristus som en segerherre som återvänder i triumf.

Även Uppenbarelseboken låter oss blicka in i den himmelska världen. Vi får där höra lovsången till honom som sitter på tronen: ”Lammet, som blev slaktat, är värdig att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” (5:12). Så sjöngs det när Kristus återvände till himlen och så sjungs det fortfarande. I Hebreerbrevet står det om Kristus, att han efter sitt översteprästerliga offer på jorden gick ”in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (9:24). Översteprästens uppgift i GT var, förutom att offra till försoning för folkets synder, att be för och välsigna Guds folk. Så gjorde också den store översteprästen Kristus när han lyfte sina sårmärkta händer och välsignade lärjungarna medan han for upp till himlen. Han fortsätter därifrån att vara Guds välsignelse över hela världen, uppfyllelsen av löftet till Abraham: ”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:3). Denna välsignelse, som är den av Kristus åt oss vunna försoningen med Gud, strömmar från himlen ner till oss i Ordet och sakramenten. Där möter oss den Himlafarne som bjuder oss att gå in under hans välsignade händer och finna vila och ro i Gud.

Därmed är vi framme vid vår predikotext, som särskilt handlar om Jesu längtan efter vår himmelsfärd.

2. Kristus for upp till himmelen för att vi skall komma efter

Jesus ber: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du gett mig vara med mig.” Detta är ett starkt och härligt ord. Jesus talar om sin kommande tillvaro i himlen, men det är inte hans egen himmelsfärd som mest uppfyller hans sinne, utan vår himmelsfärd. Han vill att vi skall komma efter och vara med honom där. Han vill att hans försoningsverk skall bära frukt och befolka himlen med frälsta syndare. Hans hjärta är uppfyllt av längtan efter det.

Vi som tror på Jesus är ofta svaga och sviktar under anfäktelser både i vilja och i tro. Då gäller det att komma ihåg, att det som skall driva och föra oss ända till himmelen är inte vår kraft och styrka, utan Jesu vilja, hans starka längtan och kärlek som säger: ”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig.”

Vilka är de som Fadern gett honom? Det är de som kommer till Fadern genom Sonen, dvs. får gemenskap med Gud genom att höra och tro evangelium om den fullbordade försoningen. Aposteln Paulus skriver till kyrkan i Efesus: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Ef. 1:3-4). Guds vilja och eviga rådslut är att välsignelsen över oss skall komma genom Jesus Kristus och ingen annan. I den av Gud älskade Sonen är vi älskade och ständigt välsignade.

Denna andliga välsignelse kommer inte från oss själva. Från oss kommer högmod och lust till synder av alla de slag, synder som drar förbannelse över oss. Välsignelsen, förbannelsens motsats, kommer bara från Jesus som varit rättfärdig i vårt ställe och i sin kropp burit vredesdomen i vårt ställe. Någon väg till salighet vid sidan av honom finns inte.

Jesu vilja och längtan att föra oss till himlen kallar oss till omvändelse och tro varje dag. Låt därför hans ord om att där han är, vill han också att vi skall vara övervinna din otro, få dig att bekänna dina synder, ta farväl av dem och ställa dig under den Himlafarnes välsignelse. Gör du det har du redan påbörjat din himmelsfärd. Varje dag blir ett steg närmare målet: att få vara i den himmel där Jesus är.

För oomvända människor väcker tankar på en osynlig himmel ingen större längtan. Deras längtans mål är jorden och ett synligt himmelrike här. Men Jesus säger: Inte här, utan i himlen där jag är! De som tror på Jesus har fått ögon som ser mer än det jordiska. Aposteln säger: ”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga evigt” (2 Kor. 4:18).

Vad består då detta ännu osynliga i som Kristus så starkt vill att vi en dag skall få uppleva?

3. Vid vår himmelsfärd skall vi få se Kristi härlighet

”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet.” Den eviga saligheten består således enligt Jesu ord i att få se hans härlighet. Men vad är det egentligen som är så underbart med det? undrar en del. Blir det inte lite tröttande och trist att i all evighet stå, se och lovsjunga Jesu härlighet? frågar världens människor lite spydigt och hånfullt. Ja, så säger de som inte lärt känna Gud rätt och inte förstått syndens allvar, hur förfelat livet utan Gud är och hur fasansfull döden och evigheten utan honom är. De har inget behov av en Frälsare som Jesus. De tror att de kommer till himlen för att Gud trots allt finner något gott i dem – vilket han inte gör.

Men de som här i tiden av Guds ord och Ande blivit överbevisad om sin synd och förts till tro på Jesus som Frälsaren, de älskar honom för allt som han har lidit och gjort för dem. De tröttnar inte på den gudomliga kärlekens härlighet i Kristus. De blir aldrig trötta att se och vara hos den som de älskar och alltid är älskade av.

Jesus talar i sin bön om kärleken ”som skall vara i dem och jag i dem”. I andra religioner beskrivs paradiset ofta som jordiska njutningar av olika slag: var och en sitter under sitt fikonträd vid dignande bord, dricker sitt vin och njuter av sköna damers uppvaktning osv. Men så beskriver inte alls Bibeln den eviga saligheten. Livets mål och mening är i Skriften alltid Gud själv och livsgemenskapen med honom. Att få möta och se Gud och Jesus, ansikte mot ansikte, och uppfyllas av den fullkomliga kärleken är paradiset, det är det eviga livet.

Att få se Kristi härlighet, och göra det utan hinder av vår gamla, oandliga och syndiga människa, blir en ny och ofattbar stor härlig upplevelse. Våra ord räcker inte till för att beskriva ”all den himmelska världens andliga välsignelse”. Johannes säger: ”Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (1 Joh. 3:2).

Redan här på jorden möter vi Jesu härlighet i Ordet och kyrkans gudstjänster. Det är gott och tröstrikt, men här är det ändå bara en svag avglans, en liten försmak av den fulla gemenskapen i himlen. Aposteln Paulus säger i Kärlekens lov: ”Nu ser vi en dunkel bild i en spegel. Då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk. Då skall jag känna honom så helt som jag blivit känd av honom” (1 Kor. 13:12) Av sådana bibelord förstår vi att detta att se Kristi härlighet och vara omsluten och genomstrålad av den är något obeskrivligt stort och underbart. I himlen finns det inte längre några luckor i vår kännedom om Gud. Tidens slöjor och begränsningar faller. Det som här var gåtfullt och svårt att förstå förbyts i klarhet och insikt om hur allt hänger ihop och har sin mening.

En sådan himmelsfärd väntar dem som tror på Kristus. Han har gått före, för att vi skall komma efter. När Paulus stod inför kung Agrippa och försvarade sig mot judarnas anklagelser, berättade han om sin omvändelse och den kallelse han fått av den uppståndne Jesus att vittna för hedningarna, att öppna deras ögon ”så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud” och genom tron på Jesus får syndernas förlåtelse. Det hade han gjort. Han sade till kung Agrippa: ”Jag blev inte olydig mot den himmelska synen” (Apg. 26:18-19). Agrippa blev djupt tagen av Paulus vittnesbörd. Det fattades inte mycket i att han lät sig övertalas att bli en kristen, bekände han.

Den himmelska synen som Paulus såg var den himlafarne Frälsarens frälsningsvilja och längtan efter syndares omvändelse och himmelsfärd. Den har vi i dag fått en glimt av i vår text. Var inte ohörsam mot den himmelska synen! Släpp den inte ur sikte. Låt den dra dig till Jesus och hans goda vilja med dig och ditt liv. Håll fast vid hans ord och löfte och vandra stadigt på trons väg. Och framför allt, låt dig hela tiden bäras av den Himlafarnes vilja, att där han är, där skall också du vara. Amen.

S Bergman (2013)

[^]