Människofruktan och gudsfruktan

Tre gånger uppmanar Jesus i dagens predikotext sina lärjungar att inte vara rädda. Uppmaningen ”Var inte rädd!” eller ”Frukta inte!” förekommer mycket ofta i Bibeln. Det är tydligt att vi behöver den.

Men Jesus lär oss också att det finns sådant som vi skall akta oss för eller vara rädda för. Förmågan att känna rädsla är i sig något bra och fint som Gud gett oss. Det är t.ex. bra att vara rädd för svaga isar, laviner, eldsvådor, rövare och banditer osv. Rädslan är en varningssignal som säger: Se upp, här är fara å färde! Det finns mycket som det finns anledning att vara rädd för och akta sig för.

Men det finns också sådant som det inte finns anledning att vara rädd för, och ändå är vi det. Vår rädsla kan bygga på inbillning eller på fördomar och felaktiga föreställningar. Det gäller även på det andliga området. Det är en sådan rädsla som Jesus i dag lyfter fram och vill hjälpa oss emot, en farlig och andligt förlamande rädsla, nämligen fruktan för människor, för vad de tycker och säger om oss, och för vad de kan göra mot oss. Som kristna bekännare får vi ofta människor emot oss. Även om vi i vårt land för närvarande inte hotas till livet för vår tros skull, kan människor göra oss mycket illa och det skrämmer oss. Men Jesus säger: ”Var inte rädda för dem!” Hans budskap till oss i dag är detta: Frukta inte människor, utan frukta Gud!

1. Människofruktan är farlig

”Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras”, säger Jesus och fortsätter: ”Vad jag säger er i mörkret skall ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på taken.” Med motsatspar som ”dolt” och ”uppenbart”, ”mörkret” och ”ljuset”, ”viska” och ”ropa” pekar Jesus på två sidor i det kristna livet.

Den ena är den mer privata sidan av vårt förhållande till Jesus där han viskar till oss i mörkret, dvs. i det fördolda, och uppenbarar Guds hemligheter för oss. Det är livet i kyrkan där vi drar oss undan världens larm och får sitta vid Jesu fötter och lära av honom, förmanas, tröstas och få styrka och kraft att tro och vara frimodiga. Jesus tog ofta lärjungarna avsides och undervisade och samtalade med dem. Så gör han än i dag såväl i kyrkans rum som i den dagliga andakten hemma. Där viskar han i vårt öra, avslöjar Guds rikes hemligheter för oss. Där verkar också Guds Ande som skänker tro och utgjuter Guds kärlek i våra hjärtan. Vi behöver dessa stunder, där vi drar oss undan en stund och blir stilla, så stilla att vi kan höra vad Jesus säger i sitt ord.

Den andra sidan är den mer offentliga och handlar om att vara ute bland folk. Texten är tagen ur det kapitel, där Jesus första gången sänder ut sina lärjungar på egen hand för att predika: ”Himmelriket är nu här” (Matt. 10:7) och utrustar dem med gåvan att bota sjuka och driva ut onda andar. Han sänder ut dem ”som får mitt bland vargar” (10:16).

Alla kristna, som möter Jesus i det fördolda, blir utsända. De kallas att öppet bekänna honom och hans ord. Det vi fått höra av Jesus i den stilla vrån skall ut i världen. Det skall ropas ut ”på taken”. Eller som Jesus säger i Bergpredikan: Vi skall inte sätta vårt ljus under skäppan, utan på ljushållaren, ”så att det lyser för alla i huset” (Matt. 5:15). Vad ligger bakom ord som dessa? Inget annat än Guds kärlek som vill frälsa syndare. Kristus älskar alla människor, han dog för alla och han vill nå alla. Därför sänder han oss.

Men det är då, när man tar Kristi ord om att ropa ut vad han säger, som det blir farligt. Det påminner Jesus oss om i dag, när han säger: ”En lärjunge är inte förmer än sin lärare. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket mer skall man då inte kalla hans tjänare så.”

En kristen kan således inte räkna med att få det bättre än Jesus. Han blev hånad, hatad och bespottad för att han ropade ut Guds rikes hemligheter. Han greps och dömdes till döden för att han bekände sig vara Guds Son. Ropar vi ut på taken vem Jesus är och vad han lär, möter också vi motstånd och förföljelse. Vi möter en oomvänd och ogudaktig värld, där korsets evangelium, i vart fall till att börja med, ses som ren dårskap.

Men många kristna har det ganska behagligt, mycket behagligare än Jesus, hans apostlar och de första kristna. Om jag inte möter samma sorts motstånd som Jesus, inte blir hånad som han, ja, överhuvudtaget inte får lida för att jag är en kristen, bör jag fråga mig hur det är med min kristendom. Vad är jag för sorts kristen, om jag är så lik världens människor, att de inte uppfattar något av vad Kristus viskat i mitt öra? Då har jag svikit min kallelse och valt att ha det behagligt genom att sätta ljuset under skäppan. Jesus säger strax efter vår text: ”Var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen” (Matt. 10:33).

Vi kan förneka Jesus på olika sätt, också genom att i avgörande ögonblick tiga. Vem av oss har inte känt av rädslan, när det plötsligt i ett samtal hettar till kring religiösa frågor. Vi känner att de flesta kommer att tycka att vi inte är riktigt kloka, om vi säger vad vi tror på. Vi blir rädda, rädda för att vara avvikande och för att bli utfrusna. Och så tiger vi där vi borde tala. Vårt tigande ger sken av samtycke.

Rädslan och fegheten överföll ibland också apostlarna. Tänk bara på Petrus, hur han överfölls av människofruktan på översteprästens gård och tre gånger med allt starkare ord förnekade att han kände Jesus, mannen som han bara för några timmar sedan bedyrat sin stora trohet. Han skulle hellre gå i döden för Jesus än att svika honom. När tuppen gol och Jesus vände sig om och såg på Petrus, mådde han mycket dåligt.

Vi mår också dåligt, när vi av feghet sviker vår tro och bekännelse – smiter undan på olika sätt av fruktan för människor. Rädsla sitter djupt i oss. Vi är rädda om vårt eget skinn. Köttet eller den gamla människan i oss vill inte bekänna, inte lida för Kristi lära och Guds Ord. Den vill ha en behaglig kristendom. Den är en skicklig mästare på att anpassa sig. Allt för att skona sig själv.

Denna rädsla är farlig för oss. Den är farlig för kyrkan om hon stänger inne sig med evangeliet. Då sviker hon sin kallelse att älska människorna med Kristi kärlek. Ur rädslan för människor och ur köttets lust till att vara dem till behag strömmar förnekelse, avfall och allt möjligt ont. Därför säger Jesus till oss: ”Var inte rädda för dem.” Och han visar vägen ut ur den farliga rädslan.

2. Människofruktan drivs ut av gudsfruktan

Jesus säger: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” Det är Jesu recept mot människofruktan: den måste ersättas av gudsfruktan hos oss.

Jesus förnekar inte att människor för vår tros skull kan göra oss mycket illa. De kan göra tillvaron ordentligt plågsam för oss, ja, t.o.m. ta livet av oss. Men – och det är viktigt att komma ihåg – mer än så kan de inte göra. Jesus påminner oss om att fiendernas värsta åtgärd i själva verket har en mycket begränsad effekt på en sann kristen. För hon har en själ, en frälst och pånyttfödd själ, ett andligt och evigt liv, som ingen arkebuseringspatrull i världen kan skjuta bort eller komma åt. Apostlar och kristna kan halshuggas, få huvudet skilt från kroppen, men bara för en kort tid. På uppståndelsens dag blir allt återförenat och helat igen. Att förlora kroppen är därför en liten sak mot att förlora sin själ och hamna i det brinnande Gehenna. ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men tar skada till sin själ?” säger Jesus (Matt. 16:26). Det är ju att förlora allt.

Om det är något som vi skall frukta, så är det inte vad människor kan göra oss, utan vad Gud kan göra. Han är den som har makt att förgöra både kropp och själ. Jesus varnar oss för en fara som är värre än alla andra faror här på jorden: faran av att bli evigt fördömd och förvisad ur Guds åsyn. Den faran tar de flesta, i synnerhet i vår tid, mycket lätt på. I vart fall vill man inte höra talas om den. Men Jesus tog den på allra största allvar. Det var för att rädda oss från den eviga förtappelsen som han kom till jorden och dog på korset till försoning för våra synder.

När den Helige Ande genom Ordet verkar i våra liv, lär han oss två saker. Han visar oss först vår synd och väcker fruktan för Guds vrede och dom. Men sedan uppväcker han vår tro på Guds kärlek och nåd i Jesus Kristus. Och det sista är Andens största och viktigaste verk. För Guds barn lever inte i skräck och träldom under Gud och lagens hot. En sann gudsfruktan växer bara fram ur tron på evangeliet om syndernas förlåtelse. ”Om du, Herre, tillräknar missgärningar, vem kan då bestå?” frågar psalmisten (Ps. 130:3) och säger sedan: ”Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig.” Vägen till den sanna gudsfruktan går således inte genom våra gärningar, genom att vi trälar och sliter under lagen för att duga. Gör vi det fylls vi bara med fruktan för straff, förtvivlan och vanmakt över att vi aldrig lyckas. Den sortens fruktan måste drivas ut, och det sker genom det heliga evangeliet om Guds kärlek som för Kristi skull rättfärdiggör syndare av nåd.

När vi tror det drivs människofruktan ut ur hjärtat och ersätts av en gudsfruktan som älskar Gud och gärna vill göra hans vilja, även om vi får lida för det. Då blir jag en sådan som är mer rädd att förlora min Herre och Frälsare än att förlora något annat eller någon annan.

3. En sann gudsfruktan hämtar sin kraft ur Guds löften

Så fulla av rädslor som vi ofta är, behöver vi ständigt höra det Jesus säger i dag. För det första tar han själv ansvaret för evangeliets väg ut i världen. Det skall komma i dagen: ”Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras.” Vi är bara hans språkrör, och vill vi inte vara det finner han andra. Evangeliet kan inte stoppas och undertryckas. Det kommer alltid att leva vidare intill tidens ände. Vår rädsla för att det inte skall göra det är obefogad. Vi har också sett att vår rädsla är obefogad med tanke på vad människor kan göra oss. Dödar de oss, förpassar de oss bara till himlen. Det tredje skälet som Jesus ger oss att inte vara rädda är Guds särskilda kärlek och omsorg om sina återlösta och troende barn. Med en enkel bild från naturen visar han oss vilket oändligt värde vi har för honom: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Och inte en enda faller till marken utan er himmelske Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.”

Han som håller rätt på sparvarna som såldes billigt på torget som mat (ätbara småfåglar används än i dag som föda i många länder, s.k. kramsfågel). Inget i naturen sker utan att Gud tillåter det, han har kontroll över också en liten sparvs liv. Och på oss, som är så mycket mer värda än sparvar, håller han reda på vartenda hårstrå. Människan har, sägs det, i genomsnitt 140 000 hårstrån på huvudet. Om ett av dem faller bort, vet Gud precis vilket det var. Om nu Gud håller reda på så små saker som en liten sparv och ett litet hårstrå, hur mycket mer skall han då inte bry sig om sina barn, de kristna, den Gode Herdens får, de av Jesus dyrt återlösta?

Trodde vi helt och fullt på Gud, skulle fruktan helt försvinna ur våra liv. Men det gör den inte, för vi är svaga i tron. ”Så lite tro ni har!” sade Jesus till sina lärjungar (Matt. 6:30). Och det är sant också om oss. Därför behöver vi ofta höra om Guds kärlek till oss och styrkas av hans nåd och löften.

Hela livet har vi att kämpa mot fruktan, inte minst mot människofruktan. Den måste ständigt på nytt drivas ut av gudsfruktan. Vi är svaga, vi sviker och faller, men liksom Jesus upprättade Petrus, vill han upprätta oss genom evangelium och på nytt göra oss till sådana som fruktar och älskar Gud mer än människor. Amen.

S Bergman

[^]