Törsten som Anden släcker

Jesus talade flera gånger med apostlarna om Anden som han skulle sända dem när han farit upp till himmelen. Anden eller ”Hjälparen”, som han kallade honom, skulle påminna dem om allt vad han sagt, lära dem allt de behövde veta och leda dem fram till hela sanningen (Joh. 14:26, 16:13). Strax före himmelsfärden sade han till apostlarna: ”När den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8).

Och det var precis vad som hände på pingstdagen. Anden utgöts över alla de kristna som var samlade i Jerusalem – en skara på ca 120 personer (Apg. 1:15). Men han utgöts på ett särskilt sätt över apostlarna enligt Jesu löfte. Dessa blev av den Helige Ande utrustade med kraft och skicklighet för sitt uppdrag att vittna om Kristus och hans ord och lära. Anden, Hjälparen var med dem så att deras vittnesbörd om Jesus inte förvanskades utan blev korrekt återgivet. Detta vittnesbörd nådde med tiden hela världen, ända till jordens yttersta gräns. Det har nått också oss. Vi har det i dag på vårt eget språk i vårt NT.

Den kristna kyrkan är således apostolisk: den bygger på apostlarnas ord om Jesus. Han hade själv kallat dem, skolat dem och utsett dem till att vara hans talesmän eller ombud. Till dem hade han sagt: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Luk. 10:16). Som en yttre bekräftelse på deras särställning gav Jesus dem gåvan att göra under liknande dem som han själv gjort. Efter pingsten heter det: ”Många tecken och under skedde genom apostlarnas händer” (Apg. 5:12). Och det gäller också Paulus som senare kallades av Jesus till apostel (Apg. 9:15, 2 Kor. 12:12).

Den första pingstens stora andeutgjutelse, åtföljd av apostoliska gåvor och under, är inget som kommer att upprepas. Inga nya apostlar med nya budskap skall ges. Med apostlarnas ord har Gud satt punkt för sin uppenbarelse. Detta betyder nu inte att Anden efter apostlarnas tid har slutat att verka. Han verkar än i dag. Men han gör det genom det en gång för alla givna Ordet som han själv ingivit och vakat över. Och om vad Anden gör i dag och intill tidens slut har vår predikotext något att säga oss.

1. Anden visar oss till Jesus som frälsningens källa

Bakgrunden till vår text är lövhyddohögtiden, som Jesus deltog i. Den firades till minne av Guds ledning och beskydd av Israels barn under ökenvandringen, då de bodde i tält och hyddor. Under högtiden förekom en vattenceremoni. I spetsen för en procession gick översteprästen till dammen Siloam och hämtade vatten från den i en gyllene kruka. Han gick sedan under tempelmusik och folkets jubel upp till templet och hällde ut det över ena sidan av brännoffersaltaret. När han gjorde det sjöng folkskaran orden i Jes. 12:3: ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor.” Denna vattenösning, som upprepades under sju dagar, var en påminnelse om hur Gud under Israels ökenvandring lät det törstande folket få friskt och livgivande vatten som strömmade ut ur klippan som Mose slog på.

Sista dagen under högtiden inträffade något ovanligt. Jesus ställde sig upp och ropade med hög röst som hördes över hela tempelplatsen: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Med de orden gav Jesus sig ut för att vara frälsningens källa. Han var Messias, den utlovade Frälsaren. Klippan i öknen som gav vatten förebildade honom. Senare sade Paulus samma sak om Jesus. Han skrev till församlingen i Korint om Israels barn i öknen: ”Alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:2-4).

Mitt i denna glädjehögtid, och mitt bland sina fiender, står alltså Jesus där och talar om sig själv som en livgivande vattenkälla för törstande. Frälsningens källor fanns i honom. Han var källan med det friska vattnet. Det han sade var djärvt och chockerande. Flera måste ha tänkt: Mannen är galen! Men det vara han inte. Han var Gud som blivit människa. Med sina tecken och under visade han att han verkligen var det. Det slutliga beviset var hans uppståndelse från de döda. Genom sin försoningsdöd och sin seger över döden blev han livets källa för oss syndare.

Det är honom, källan med livets vatten, som Anden vill uppenbara och göra levande och verklig för oss. Det som särskilt utmärker Anden är att han fokuserar inte på sig själv utan på Jesus. Han sätter ljuset på honom för att dra allas blickar och allas öron till honom.

Människan har alltid varit en religiös varelse som söker efter Gud och andliga erfarenheter. Så gör också många svenskar i dag trots att vi bor i ett av världens mest avkristnade och sekulariserade land. Men egentligen söker ingen Gud, inte Bibelns Gud. ”Ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade”, står det i Ps. 14, ett ord som Paulus citerar i Rom. 3:11. Den i synd fallna människan är fientligt sinnad mot Gud, säger han (Rom. 8:7). Hon söker inte en Gud hon inte gillar. Hon söker en Gud som är sådan hon vill att han skall vara. När hon därför söker Gud är det i själva verket sina egna föreställningar om Gud hon far efter. I vår tid har det blivit vanligt att man söker Gud inte i kyrkan och Bibeln utan i sitt inre. Men där finner man inte Gud utan bara sitt eget jag som hon förväxlar med Gud. Det är den onda cirkel som den naturliga människan fastnar i under sitt sökande, och som hon inte kan ta sig ur. Hennes räddning är Hjälparen, den Helige Ande, som vill öppna hennes ögon för Jesus som frälsningens källa och som vägen till Gud. Hur sker då det?

2. Anden väcker törst efter Jesus och får syndare att dricka ur frälsningens källa

”Om någon törstar, så kom till mig och drick!” ropade Jesus. ”Om …” – törsten är en förutsättning för att man skall komma till Jesus. Det är bara den som törstar som längtar efter att få dricka. Vi törstar inte av oss själva efter Jesus. Hur får vi då denna törst? Det är Anden som väcker den.

Det som hände den första pingstdagen, när Petrus predikade för folket, ger oss ett bra exempel på hur Anden väcker törst efter Jesus. De flesta av de församlade var religiösa, men de törstade verkligen inte efter Jesus som någon frälsningskälla. Men under Petrus predikan hände något. Han talade om Jesus, hans kraftgärningar och under, hans död och uppståndelse, och han avslutade med att säga: ”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias” (Apg. 2:36). Han anklagade dem för att de i sin blinda religiositet ha korsfäst honom som var Messias och Herren. När de hörde det, kände de att det ”högg till i hjärtat” (Apg. 2:37), det stack till i samvetet. Det märkliga är att inga protesterade. Men det fanns ju många ditresta judar som inte alls var där när Jesus korsfästes. De kunde ha sagt till Petrus: ”Hur kan du anklaga oss för något sådant? Vi var ju inte här då!” Men ingen sade något sådant. Fast de inte varit där, kände de ett stygn i hjärtat. Hur kan det komma sig? Det måste bero på att de kände att om de hade varit där, hade de gjort gemensam sak med judarna i Jerusalem. De som såg till att Jesus greps och korsfästes representerade dem alla. Nu stack det till i samvetet hos alla och man började ropa till Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Det var ett nödrop från förkrossade människor som sörjde över sina liv, sin ondska och ogudaktighet. De törstade efter nåd och förbarmande. Det var Anden som genom Ordets predikan väckte denna törst.

Det var inte bara judarna som korsfäste härlighetens Herre. Med våra synder har vi alla varit med att korsfästa Jesus. Vi är inte bättre än de. Det var ju för att sona deras och våras synder han dog. När Gud blir människa och kommer till henne för att rädda henne från synd och död och djävulens våld slår hon ihjäl honom. Det säger något om vår synd och vårt gudsfientliga sinne. Jesus sade, att när Hjälparen kommer ”skall han överbevisa världen om synd … ty de tror inte på mig” (Joh. 16:8-9).

När vi förskräckta över vår egen synd och ondska börja ropa: ”O Gud, förbarma dig över oss syndare” eller säga som judarna på pingstdagen: ”Hjälp, vad skall vi ta oss till?” har Anden väckt törst i våra hjärtan. Ingen kommer till Jesus utan denna törst som Anden väcker. Man kan vara religiös, diskutera kristendom och hysa ett intellektuellt intresse för den. Men så länge man inte erfar stynget i hjärtat och törsten efter Guds nåd och förbarmande, förstår man inget av vad kristendom egentligen är.

Det viktigaste är dock inte törsten, utan naturligtvis att den blir släckt. På den första pingstdagen var det många som inte bara törstade utan också drack. På det förtvivlade ropet: Vad skall vi göra? svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (Apg. 2:38). Nu svarade han inte med lagens dömande och straffande ord utan med evangeliets härliga inbjudan till att döpas och få syndernas förlåtelse fritt och för intet. Över tretusen tog emot denna kallelse och lät döpa sig. Så föddes kyrkan och det kristna församlingslivet.

Men redan före pingsten ropade Jesus till de törstande: ”Kom till mig och drick!” Lägg märke till, att han inte ställer upp några villkor för de törstande för att de skall få dricka, att de först måste bli bättre och göra det eller det. Han säger bara: ”Kom till mig och drick!” Inte ett ord om att de först måste visa sig vara förtjänta av att få komma. Så är det alltid med evangeliets inbjudan: den är villkorslös. Att komma till Jesus och på hans ord dricka är detsamma som att tro – att ta emot syndernas förlåtelse, försoningen och friden med Gud som han har vunnit åt oss. Så vill Anden driva oss till Jesus och till att med fröjd ”ösa vatten ur frälsningens källor.” Men hans uppgift som Hjälpare är inte slut med det.

3. Anden vill göra oss till källor med levande vatten

Jesus talar i vår text om något särskilt som skulle ske med dem som kom till honom och drack: ”Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom.” Han hade den första pingstens andeutgjutelse i tankarna. Ur de troendes inre bröt strömmar av levande vatten fram och flödade ut ur deras munnar. Alla ditresta från olika håll i världen fick på sitt eget språk höra talas om Guds väldiga gärningar i Kristus.

Evangeliets strömmar av friskt, livgivande vatten var till för hela världen och är det än i dag Med vår tro och bekännelse till Jesus vill Anden också göra oss till andliga källsprång till välsignelse för dem vi har omkring oss. Det friska vattnet är inte bara till för att släcka vår egen törst utan också för att räckas åt andra. Vi ser, att det andliga liv som evangeliet skapade i de första kristna inte kunde stängas inne. Det tryckte på för att komma ut. Inte ens när de förföljdes och fängslades kunde de hålla tillbaka sin kärlek och bekännelse till Jesus. När man förbjöd dem att vittna om honom, så svarade de: ”Vi kan för vår del inte tiga med vad vi sett och hört” (Apg. 4:20).

Är vi kristna, så är vi källsprång. Alla kristna är det. Vi blir det inte genom att anstränga oss hårt, utan vi blir det när vi kommer till Kristus och dricker. Lägg märke till att Jesus här ger ett löfte till alla som tror: ur deras inre skall strömmar flyta fram. Det händer att vi ibland undrar om vi verkligen har Guds Ande i oss. Vi försöker kanske känna efter om det finns någon skön känsla av bubblande andligt liv inom oss. När det känns gott och bra därinne tror vi att vi har Anden, och när det känns torrt och dött, så tror vi att vi inte har Anden eller att han har övergett oss. Men att på det sättet ta den ”tempen” på det andliga livet är inget bra sätt. Man kan bli mycket lurad av sina känslor.

Det finns en mycket bättre väg till förvissning om att man har den helige Ande. Det är Jesu löfte, att den som kommer till honom och dricker, dvs. tror evangelium, han har fått Andens gåva. När vi tror evangelium, kan vi vara helt säkra på att Anden bor och är verksam i oss, oavsett vad känslan säger. Evangeliet och Anden hör alltid ihop: där det ena finns, finns det andra. Vi ser också klart att Andens gåva vid den första pingsten var knuten till tron på evangelium: till att man döpte sig och tog emot syndernas förlåtelse. ”Då skall ni få den helige Ande som gåva”, sade Petrus till dem som törstade efter nytt liv (Apg. 2:38).

Du kanske inte förstår hur det skall gå till att du blir ett andligt källsprång, du med alla dina svagheter, fel och brister. Men bekymra dig inte så mycket för den saken. Det är inte du som skall få till det. Anden är ju Hjälparen, som vill bo i syndares hjärtan och förändra deras liv. Han är motorn eller drivkraften i allt kristet liv. Han leder, fostrar och formar oss till att bli redskap och kanaler för Guds kärlek i världen. Ditt och mitt bekymmer må vara att vi alltid håller oss till Kristus och hans ord och dricker ur det rena evangeliets klara och friska källa. För det är så, att den som har Kristus, han har också Anden. Amen.

S Bergman

[^]