Att vara rik inför Gud

Någon kom till Jesus och bad honom lösa en arvstvist. Men han svarade kort att det inte var hans uppgift att lösa sådana tvister. Det vad domstolarnas sak. Hans uppgift var en annan, nämligen att kalla människor till Guds rike.

Men eftersom frågan handlade om pengar och ägodelar, tog Jesus tillfället i akt att varna folket för girighet: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet.” Sedan berättar han liknelsen om den rike bonden och hans tragiska öde. Han avslutar med att säga: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

Budskapet är enkelt och klart. Det viktigaste i livet är inte jordisk rikedom och materiell välfärd. Men i människors ögon är sådana saker oerhört viktiga. All framgång och lycka i livet hänger på det, tror man. Därför samlar man ivrigt på sådana skatter. Men Jesus talar om att vara ”rik inför Gud”. Det är det största och viktigaste av allt. Och om det skall predikan handla i dag.

1. Den som samlar skatter åt sig själv kan inte vara rik inför Gud

Låt oss se närmare på den rike bonden som Jesus lyfter fram som ett varnande exempel på en dåraktig syn på livet. Vad var det egentligen som var så fel med det han gjorde?

Han var en framgångsrik bonde, som gödslade, sådde och fick fina skördar. Han lyckades bra, så bra att han måste bygga större lador för att få plats med allt spannmål. Vi ser framför oss ett välplanerat och välskött jordbruk med god avkastning. Han var en duktig bonde, ingen latmask och slarver.

Naturligtvis skall man försöka sköta sitt lantbruk, sitt företag eller arbete så, att man får god avkastning och vinst av det. Gud bjuder oss att arbeta, när vi har hälsa, kraft och möjligheter till det. Vi skall inte vara lata och bara leva på andra. I stället skall vi arbeta för vårt uppehälle. ”Om någon inte vill arbeta, så skall han inte heller äta”, säger aposteln Paulus (2 Tess. 3:10).

Den rike bonden hade verkligen arbetat. Nu ville han efter flera års hårt slit njuta lite, ta det lugnt, äta, dricka och vara glad. Det behöver inte vara något fel i det. Gud unnar oss glädje av vår möda. ”Av dina händers arbete får du njuta frukten”, står det i Ps. 128:2.

Att vara rik på jordiska skatter är i sig ingen synd. I Bibeln är alla rika inte automatiskt fördömda kapitalister som man i dag på vänsterkanten vill göra gällande. Abraham, som vi hörde om i dagens evangelium var rik, mycket rik, men han var inte fördömd för det, utan rikt välsignad av Gud.

Felet var således inte att bonden var rik. Men vad var det då som var det stora felet med honom? Det var något som inte syntes på utsidan, något som Gud såg i hans hjärta. Girigheten hade slagit sina klor i honom. Girighet är en synd som Bibeln ofta varnar oss för. Det onda ha-begäret, som vi så lätt blir febrigt besatta av, gör att vi glömmer Gud eller i vart fall ger honom en andrahandplats i våra liv.

När Jesus berättar om den rike bonden får vi en inblick i denne mans själsliv. Vi får höra ett inre samtal som han för med sig själv. Och där är det vissa ord som ofta återkommer. Det är ordet jag: ”Så här vill jag göra … jag river … jag bygger större … jag samlar in.” Likaså orden min och mitt: ”mina logar … min säd och allt mitt goda.” Han tror att han behärskar sin tillvaro, att han har allt i sin hand. Gud nämns inte, han finns överhuvud taget inte med i bilden.

När vi hör den rikes inre monolog, ser vi också att han har ett mycket kort perspektiv på tillvaron. Han tänker bara på detta livet. Han har räknat ut att han har sitt på det torra ”för många år”. Hela hans trygghet ligger i allt det han själv har åstadkommit och som nu ligger i ladorna. Hans livsfilosofi var att se till att han här i livet fick det så bra som möjligt. Punkt och slut. Att det fanns besvärande faktorer som döden, livet efter detta och att han en gång skulle stå till svars för sitt liv inför Gud ville han inte tänka på. Det förträngde han.

Detta var hans stora olycka, hans livs misstag. Han hade levt bara för detta livet, samlat skatter åt sig själv och var rik – men inte inför Gud. Han ägde inget som gjorde honom rik inför Gud. Han levde utan Gud och hade ingen himmelsk glädje som väntade honom vid livets slut.

Men på ett ögonblick rasar allt samman. Hans självgoda monolog avbryts av Guds röst som säger: ”Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop?” Han skulle dö. Vad hjälpte då hans fulla lador? Inget av det han samlat ihop och levt för kunde frälsa hans själ och öppna himmelens port för honom. Inför Gud hade han inga skatter, bara synder och skyhöga skulder.

Med denna liknelse vill Jesus lära oss att den som likt den rike bonden bara samlar skatter åt sig själv aldrig kan vara rik inför Gud. För en sådan människa bryter mot det första budet och är en avgudadyrkare, en som dyrkar sig själv och de skapade tingen framför Skaparen. ”Varken tjuvar eller giriga ...”, säger aposteln, ”skall ärva Guds rike” (1 Kor. 6:10). I himlen finns inga avgudadyrkare, inga sådana släpps in. Skall man efter döden ärva himmelriket, måste man vara Guds älskade barn som älskar honom mer än något annat. Är vi inte det, kommer vi att drabbas av de eviga plågor som vi hörde om i dagens evangelietext om den rike mannen och Lasarus (Luk. 16:19-31).

När vi hör Bibelns kraftiga varningar för girighet, så skall vi veta att det inte bara är den uppenbart grova girigheten det är fråga om, den som tydligt syns bland dem som gör smarta affärer och snabba klipp, tjänar massor av pengar och skickligt undgår att betala skatt. Sådan typ av girighet väcker de flesta människors avsky och ogillande. Men vi skall akta oss, säger Jesus, ”för allt slags girighet”. Girigheten har många ansikten. Man kan vara girig även om man är fattig. Avundsjukan är en nära släkting till girigheten. Avund och missunnsamhet kan leda till mycket ont, till hat mot dem som har det bättre ställt och t.o.m. till att man blir en tjuv som anser sig ha rätt att stjäla från de rika eller bränna ner deras hus.

I själva verket är det så, att alla människor som inte älskar Gud över allting annat är giriga avgudadyrkare. De hungrar efter och sätter sitt hopp till annat än Gud. Girigheten sitter i hjärtat och syns inte alltid utanpå. Vi är skickliga på att dölja den, för ingen vill ju framstå som girig. Men Gud ser allt. Jesus säger i Bergspredikan: ”Ingen kan tjäna två herrar … Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt. 6:24). Någon av dessa två kommer i ditt hjärta med nödvändighet först.

”En människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar”, säger Jesus. Att samla skatter åt sig själv skänker ingen lycka som varar. Girigheten lurar oss och förstör våra liv. Sagans kung Midas ville bli rik. Han önskade att allt han rörde vid blev guld. Och han fick den gåvan. Men när också maten och drycken som hans läppar rörde vid blev guld ledde till att han dog. När pengar och det materiella blir herrar i våra liv, då blir de snart tyranner och grymma slavdrivare. De förstör oss som människor och sviker oss alltid i slutändan. Döden berövar oss allt och kastar oss ut i det eviga mörkret där inget finns att njuta av.

Skall vi undgå den rike bondens dårskap och tragiska slut måste vi bli rika inför Gud. Hur blir vi det?

2. Bara Jesus gör oss rika inför Gud

Han har skaffat de verkliga rikedomarna åt oss, de som vi har kvar när vi dör och gör oss rika inför Gud. Dessa rikedomar är syndernas förlåtelse som förenar oss med Gud och ger evigt liv och salighet hos honom. Den som vänder om till Gud i ånger och syndabekännelse får vara med om ”det saliga bytet”, som Luther ibland talade om. Jesus tar ifrån oss vår girighet och alla andra synder, våra skulder och dåliga samveten – allt det där som vi verkligen är rika på – och ger oss i stället hans egen rättfärdighet, helighet och godhet. Så får vi ett rätt och gott förhållande till Gud. Vi får del i Jesu seger över synden, över döden och djävulen. Genom honom blir vi fria från allt vad fördömelse heter. Den som tror på Jesus blir av nåd Guds barn, himmelrikets arvinge och oändligt rik inför Gud.

Men mammonsdyrkan ligger oss alla i blodet. Först när vi förstår hur hopplöst snärjda vi är av mammon och vilket katastrofalt slut det leder till, blir evangeliet om de rikedomar som Jesus ger viktigt för oss. Och det är just dithän Jesus vill få oss med sin liknelse. Strax efter den säger han: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” Han säger det för att ingen av oss skall sluta våra dagar i sådan dårskap. Han vill att du skall pröva dig själv och fråga: Var har jag mitt hjärta? Vad drömmer jag om? Vad längtar jag mest efter? Luther säger: ”En Gud kallas det som man väntar sig allt gott av och i all nöd tar sin tillflykt till … förtröstan och tro gör både Gud och avgud.” (St. katekesen, 1:a budet). Det jag sätter mitt hopp till är således min Gud.

Var har jag min Gud? Jesus sade: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”, säger Jesus (Mark. 8:36). Vad hjälper oss alla jordiska skatter, om vi inte är rika inför Gud? Sitter jag fast i girighet och avguderi måste jag vända om till den tro som befriar oss. Och det är inte någon tro på att vi själva kan göra oss rika inför Gud, utan tro på Jesus. Också inbillningen att vi genom att samla på goda gärningar kan förtjäna himlen är en slags girighet. Ja, det är det värsta slaget av girighet. Det är en tro som inte behöver Jesus, utan föraktar hans kors och lidande för oss.

Bara Jesus kan göra oss syndare rika inför Gud. Han blev fattig för att vi skulle bli rika. Han dog och uppstod för att vi skulle få leva och uppstå i härlighet. Han samlade skatter inte för sig själv, utan för oss som annars är evigt förlorade. Om honom säger aposteln Paulus: ”Han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom” (Rom. 10:12). Till dem räcker han det heliga evangeliet som skall predikas i hans kyrka och delas ut i ord och sakrament. När vi tar emot det blir vi rika inför Gud.

Och då händer något i våra liv. Det blir ett tronskifte i hjärtat. Jesus tar makten. Där han är, där drivs alla avgudar ut. In kommer i stället Andens kraft att leva ett nytt liv, där vi inte är slavar under mammon utan herrar över honom.

3. Den som är rik inför Gud samlar skatter – men åt andra

När vi tror evangelium befrias vi från det rastlösa och giriga samlandet av skatter åt sig själv. Vi slipper det, för vi har vår rikedom i Jesus. Men vi befrias också till något – till att leva den gudomliga kärlekens liv. Aposteln Johannes säger om detta i dagens epistel: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh. 3:17).

Girighet är inte bara en avskyvärd synd mot Gud. Den är också ett förfärligt ont som drabbar nästan. Därför kan en kristen, som Guds kärlek förblir i, inte leva flott och låta sin broder ligga och svälta utanför sin port som den fattige Lasarus fick göra. Hon måste hjälpa honom, och det inte bara med små smulor som råkar falla ner från bordet, utan genom ett medvetet och aktivt ingripande.

Att samla skatter för att hjälpa andra, särskilt våra medkristna i nöd, är en kristen plikt. Ett sådant samlande praktiserades i kyrkan från första början. När församlingen i Jerusalem var förföljd och hade det fattigt och besvärligt, startades en insamling bland församlingarna i Mindre Asien och Grekland. Det blev till stor hjälp, tröst och uppmuntran för de drabbade. Och inte bara för dem utan också för dem som gav. De fick uppleva sanningen i ett Jesusord, som för ovanlighetens skull inte står i evangelierna utan återges i Apostlagärningarna, nämligen detta: ”Det är saligare att giva än att taga” (Apg. 20:35).

Det är en salig glädje som Gud ger åt dem som i Kristus är rika inför Gud och lever kärlekens nya liv – livet som inte tar utan ger. Må nu Guds Ande ge oss all nåd att vara herrar över mammon och leva det livet. Amen.

S Bergman (2013)

[^]