Kallelsens allvar

I dag är det ”den himmelska kallelsens” söndag. I dagens evangelium med liknelsen om den stora festmåltiden får vi höra kallelsen som går ut till alla att bli bordsgäster i Guds rike: ”Kom, nu är allt färdigt” (Luk. 14:17). Det är en inbjudan till syndare. Borden är dukade med just det som syndare behöver mest av allt: syndernas förlåtelse, rättfärdighet, liv och salighet. Den som ordnat denna fest och skickat ut inbjudan är Jesus. Allt är ordnat och färdigställt av honom. Vi har inte bidragit med någonting. Vi har bara att tacka och ta emot. Ur den synvinkeln är det lätt att bli kristen: det är bara att komma, hur fattig och ovärdig man än är.

Men vår predikotext i dag påminner oss om en annan aspekt, nämligen att det kan kosta dig och mig mycket att förbli en kristen. Jesus talar till oss om kallelsens allvar.

”Stora skaror följde Jesus”, står det. Det måste ha varit härligt och underbart för lärjungarna att se det, att se att så många lyssnade till Mästarens undervisning om Guds rike och hänfördes av de tecken och under han gjorde. Och de inte bara lyssnade, många ville också följa Jesus. Men Jesus såg vad lärjungarna inte såg, nämligen att de flesta inte förstod vad det innebar i praktiken, vilka följder det kunde få för dem. Deras hänförelse behövde kylas ner och förankras i verkligheten. Därför började Jesus tala till dem om vilka svårigheter som väntade ifall man ville följa honom. Jesus gör tvärt emot vad präster och predikanter ofta gör för att behålla folk i kyrkan. De talar bara om fördelar men tiger om lärjungaskapets plågsamma sidor.

Jesus vill naturligtvis att vi alla skall svara ja på kallelsen till Guds rike. Men ännu mer vill han att vi blir kvar hos honom i hans rike. Risken att avfalla är stor för den som lättsinnigt svarar ja på kallelsen och sedan stöter på problem som han inte alls räknat med. Därför lär oss Jesus i vår text att tänka oss för innan vi svarar ja på hans kallelse. Han ber oss beräkna vad det kan kosta att vara hans lärjunge och se vilka resurser som finns att klara av det. Om detta skall predikan handla i dag.

1. När Jesus kallar måste vi vara beredda att försaka allt jordiskt

Jesus ger tre exempel på sådant som ofta är mycket svårt för oss att ge upp, men som vi kan tvingas att offra.

Först nämner han de nära släktbanden: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar … så kan han inte vara min lärjunge.” Hata – det är ett väldigt starkt ord som Jesus använder i detta sammanhang och det tycks gå på tvären mot ett par av de Tio buden: fjärde budet som bjuder oss att hedra och ära våra föräldrar, och femte budet som förbjuder hat. Men Jesus upphäver inga bud: vi skall hedra och ära våra föräldrar så långt vi någonsin kan och vi skall inte hata och skada någon enda människa. Det är inte det onda och elaka hatet, som vill hämnas och göra andra illa, som Jesus här talar om.

Vad det i stället handlar om är hatet mot djävulen, när han förklädd i gestalt av våra nära och kära vill föra oss bort från Jesus, evangeliet och Guds Ord. Detta hat glömde Adam bort, när Eva kom med den förbjudna frukten till honom och bad honom äta. Varför åt han, fast han visste att Gud hade förbjudit det? Därför att han inte ville såra sin älskade hustru. Han borde ha känt igen ormens röst i hennes mun och genast sagt till henne: ”Bort med dig! Aldrig i livet äter jag av frukten du ger mig. Vet du inte vad Gud sagt?” Till sin kära Eva borde han ha sagt som Jesus själv, när hans lärjunge Petrus ivrigt försökte få honom att svika sin kallelse och inte gå lidandesvägen upp till Jerusalem: ”Gå bort ifrån mig, Satan. Du vill få mig på fall” (Matt.16:23). Jesus kände igen Frestaren i Petrus och reagerade direkt med avsky och hat mot det onda.

När föräldrar, syskon eller andra närstående vill ställa sig i vägen för oss och på något sätt försöka hindra oss att följa Jesus, då börjar ”blodet sjuda varmt”, som Luther säger. När starka blodsband gör sig gällande, fördunklas klarsynen. Vi frestas ge med oss och anpassa oss till dem för att inte göra dem arga och ledsna och förstöra banden till dem. Men det är just då det gäller, som Jesus säger, att ”hata” dem, att inte göra som de vill utan låta Jesus och Guds rike gå före. Kort sagt, om du blir ställd i en situation där du måste välja mellan Jesus och hans ord och kraven från din närmsta omgivning, ja, då må dina nära och kära fara och Jesus bli kvar. Detta är lätt att säga, men svårt att tillämpa i praktiken. Banden till våra närmaste är i regel mycket starka. Det gör särskilt ont när vi från deras sida bemöts med blank oförståelse, besvikelse, förakt och t.o.m. rent avståndstagande. Men Jesus säger att den som inte vill ta den risken kan slå det ur hågen att försöka följa honom. ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge”, säger han. Korset står för lidande och smärta som ingen bekännande kristen undgår.

Det andra exemplet som Jesus nämner är jordiska ägodelar. Också dem måste vi vara beredda att offra: ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge om han inte avstår från allt vad han äger.” Avstå från allt – också det är ett starkt ord i likhet med hata. Detta betyder nu inte att Jesus förbjuder oss att ha ägodelar. Det finns ju ett särskilt bud som värnar om den personliga äganderätten, det sjunde budet: ”Du skall inte stjäla.” Med att avstå från allt menar Jesus att det materiella inte får bli viktigare för oss än att följa honom. När tron på Jesus och livet i hans efterföljd hotar plånboken, karriären eller den egna levnadsstandarden, blir det kris. Då frestas vi att tacka nej till kallelsen och säga som de inbjudna i dagens evangelietext: ”Jag hoppas du ursäktar” (Luk. 14:19) – jag har annat som jag först måste ordna. Pengar och jordiska ägodelar får inte styra vår relation till Gud. Gör de det sitter vi fast i avgudadyrkan. Tänk på den rike mannen, som Jesus satte på prov. ”Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga … Kom sedan och följ mig”, sade han till honom (Mark. 10:21). Men det priset var han inte beredd att betala. Han gick bedrövad bort, för han älskade sin rikedom mer än Gud.

Sist nämner Jesus det yttersta offret: ”även sitt eget liv” måste man hata och vara beredd att offra hellre än att förlora Guds och salighetens rike. Det har många gånger under historiens lopp varit förenat med livsfara att öppet bekänna sig till Jesus och evangeliets lära. Så är det på flera håll i världen också i dag. Här hos oss hotas vi ännu inte till livet, men nog märker vi att snaran kring bibeltrogna kristna dras åt allt hårdare.

Vi måste alltså vara beredda att offra allt, släktband, ägodelar, ära och anseende och t.o.m. våra liv, om vi vill vara Jesu lärjungar. I våra hjärtan skall dessa ting egentligen alltid vara offrade, för annars är vi inte kristna utan avgudadyrkare. Men det är i det praktiska livet som det visar sig hur det verkligen förhåller sig. Ingen kristen undgår valsituationer, där jordiska fördelar vägs mot andliga och eviga skatter. I prövningens stund frestas vi alla att slinka undan kallelsens allvar och säga: ”Herre, jag hoppas du ursäktar” – men det här klarar jag inte.

Jesus kallar oss inte till något som det är omöjligt att klara. Det finns resurser.

2. När Jesus kallar skänker han också allt som behövs för att troget följa honom

Jesus säger att den som skall bygga ett torn måste ”se om han har råd att slutföra bygget”. Lägg märke till att han talar om ”slutföra” bygget, inte bara en del av det. Hela kostnaden måste beräknas. Har vi några egna resurser till det? Nej, här gäller: ”Vår egen kraft ej hjälpa kan.”

När det gäller allt byggande är ju grunden oerhört viktig. Grunden för vårt kristna liv har inte vi lagt, utan den är lagd av Gud själv. Aposteln Paulus säger: ”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus” (1 Kor. 3:11). Han har gett sitt liv för oss. Han har köpt oss fria från syndens, dödens och djävulens våld. Han, inte vi, har lagt grunden för den starka och goda gemenskapen med Gud. Därför sjunger vi i en psalm:

Vår gärning ej gagnar till salighetsgrund,
Försvinner som agnar i prövningens stund.
På Kristus vi bygga, på honom vi tro,
Blott så blir vi trygga och själen får ro.

Kristus är grunden, klippan och hälleberget som en kristen vilar på. Genom dopet och tron är vi placerade på denna klippa. Bygger du på klippan, säger Jesus i Bergspredikan, är du förståndig. Om det bygget säger han: ”Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan” (Matt. 7:25). Detta är mycket löftesrika och uppmuntrande ord. Men det handlar inte om synliga husbyggen. Våra bostadshus med alla våra ägodelar kan brinna upp eller raseras av översvämningar och jordbävningar hur kristna vi än är. Klippan Kristus är osynlig och vårt liv är ”fördolt med Kristus i Gud”, säger Paulus. (Kol. 3:3). Har vi vår styrka och rikedom, vår rättfärdighet, vårt goda förhållande till Gud i Kristus, har vi det väsentliga, om vi än förlorar allt annat. Vi har vad inga människor och inga katastrofer kan ta ifrån oss. Men har vi allt annat men inte Kristus, då bygger vi på lös sand, där allt till sist rasar samman och dödens vågor sköljer oss bort.

Det gäller således att först och sist se till att vi verkligen bor och bygger på klippan Kristus. Det gör vi när vi tror evangelium och förlitar oss på att ”allt är färdigt” i honom, att hans lydnad och försoning är vår rättfärdighet inför Gud. Då lever vi av Guds kärlek som utgivit sig själv för oss. Då äger vi också den av evangeliet skapade kärleken till Gud som kan mista allt – allt utom Kristus.

Världen är mäktig och stark i sin självtillräcklighet och gudlöshet. Vi behöver kraft, mod, uppmuntran och vägledning att här i världen rätt bekänna Jesus och följa honom. Det får vi genom Ordet och sakramenten som tröstar och styrker oss med Guds löften och fyller oss med Andens kraft och frimodighet under kors och lidanden.

Evangeliet fyller oss med förvissning om att bakom oss står den Treenige, barmhärtige, och allsmäktige Guden, som i Kristus redan har vunnit den avgörande segern över våra andliga fiender. Det är den väldigaste resurs som finns. När Jesus i dag ber oss beräkna våra resurser mot en till synes överlägsen fiende och överväga, om vi ”med tio tusen man kan möta den som kommer emot oss med tjugo tusen”, så blir resultatet nedslående om vi bara tänker på våra egna, mänskliga resurser. Men när vi vet, att vi har Gud på vår sida, ja, då kan vi säga som psalmisten: ”Med dig kan jag slå ner fiendehärar, med min Gud stormar jag murar” (Ps. 18:30). Det är sant som det brukar sägas, att en man med Gud är i majoritet.

3. När Jesus kallar, kallar han oss också till att vara salt i världen

Jesus kallar oss inte bara till salighet i himlen utan också till att leva till välsignelse för världen här och nu. Han talar i slutet av vår text om att de som följer honom är salt i världen. Och ”salt är bra”, säger han.

Salt står för det som motverkar förruttnelse. Jesu ord om oss som salt är en påminnelse om att det kristna livet inte bara handlar om vår egen salighet. Gud älskar världen och Jesu har gett sitt liv för att frälsa den fallna och andligt och moraliskt ruttna världen. Att Gud av nåd vill göra oss till motkrafter mot den ruttenhet som präglar världen bör fylla oss med tacksam och ödmjuk glädje. Världen är inte betjänt av menlösa, sockersöta kristna, utan salta kristna som vågar ge uttryck för en från världen avvikande mening. Aposteln Petrus säger: ”Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en” (Kol. 4:6). Gud ger oss många tillfällen i världen att vänligt säga: Jo, jag förstår vad du menar, men jag för min del tror … och sedan föra fram vad Gud säger om människan och livet. Det retar och oroar världen, men det visar bara att det är riktigt salt som svider men är hälsosamt. Får vi bara beröm av världen blir vi salt som mist sin sälta, säger Jesus. Det duger ”varken för åkern eller gödselhögen”.

Så har vi då talat om kallelsens allvar, om det kristna livets kostnader och resurser. Må vi begrunda vad Jesus sagt oss i dag och på nytt ge Gud vårt svar. Det kostar på att vara en kristen – men det är värt priset. Ty Guds rike består, när allt annat går under. Amen.

S Bergman (2010)

[^]