Nåden som kommer före

Dagens evangelium och predikotext utgör tillsammans hela kapitlet 15 hos Lukas – det kapitel som ibland kallas ”de förlorades kapitel”. Vi har här de tre mycket kända liknelserna om det förlorade fåret, det borttappade silvermyntet och den förlorade sonen.

Anledningen till att Jesus berättade dessa liknelser var att fariséerna ondgjorde sig över att han umgicks med publikaner och syndare av alla slag och t.o.m. åt med dem, dvs. öppet gav uttryck för gemenskap med dem. Det var något oerhört uppseendeväckande!

Vi har nog lite svårt att riktigt föreställa oss hur chockerande och utmanade en del av Jesu liknelser var i fariséernas öron. Liknelserna beskriver ju Guds kärlek till syndare. För fariséerna var den sortens kärlek som Jesus predikade i ord och handling främmande, stötande och mycket upprörande, ja, rent av farlig. Så som Jesus framställde saken kunde ju vem som helst bli frälst och bli bordsgäst i Guds rike! Det var något som helt stred mot deras religiösa tro, som byggde på en positiv människosyn med människans eget ansvar, hennes värdighet, vilja och förmåga till det goda i centrum.

Vår predikotext, liknelsen om den förlorade sonen, innehåller på slutet också ett stycke om den äldre, hemmavarande sonen. Han retar sig starkt på sin far, som ställer till med fest för den yngre, återvändande sonen. ”Ordna fest för den slarvern! Nu går det för långt”, tänkte han. Det är ganska uppenbart att liknelsens förtretade son främst syftar på fariséerna som med bekymrade ögon såg på Jesu umgänge med syndare.

Budskapet i dessa liknelser är egentligen lika främmande och stötande för människor i dag som på Jesu tid. Att de numera sällan upplevs så, beror nog på att man tolkar dem på ett annat sätt än på Jesu tid. Det är t.ex. vanligt att man i dag framställer Jesus som en vidsynt och tolerant person. Han umgicks ju med syndare och publikaner! Han var minsann inte så trångsynt som en del bibeltrogna kristna i dag, som hytter med fingret och förfasar sig över andras synder. Annat var det med Jesus! Han var förstående och överseende, inte så noga med bud, förbud och sådant. Han var mänsklig och dömde inte.

Men Jesus var inte alls någon glad prick som godkände synd och liv i sus och dus. När han åt med publikaner och syndare, så gjorde han det för att frälsa dem från deras gamla syndaliv och göra dem till nya människor. I det syftet talade han med dem och det var också det som gjorde att många syndare drogs till honom. Han gav dem hopp om något nytt. Därför samlades de omkring honom, som det står, ”för att höra honom”.

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om det som är denna söndags överskrift: ”Guds förekommande nåd”, om kärleken eller nåden som kommer före. Det är inte vår kärlek eller något som vi gör som kommer först, utan Guds kärlek och det han gör.

Varje människa har en farisé inom sig. Fariseismen är en högt utvecklad form av den naturliga religiositet som alla av naturen bejakar. Och det som utmärker denna religion är inte nåden som kommer före, utan nåden som kommer efter, dvs. att man först gör något och sedan får man Guds kärlek, nåd och hjälp som belöning. Det är just den sortens fromhet som Jesus i dagens liknelser vänder helt upp och ned på.

Låt oss nu se vad liknelsen om den förlorade sonen har att säga oss om nåden som kommer före.

1. Det är en nåd för de förlorade

Det sätt på vilket Jesus i dessa liknelser talar om Guds kärlek visar klart och tydligt att nådens föremål är hopplöst förlorade människor. Fåret kan ingenting göra, utan är vilsegånget, uppslukat av mörkret och utlämnat åt vilddjuren. Myntet är tappat och försvunnet, utlämnat åt glömska, damm och spindelväv. Och den förlorade sonen ger oss den mest beklämmande beskrivning av en trasig, hungrig och hjälplös stackare i djupaste misär.

Låt oss komma ihåg, att den förlorade sonen inte är en bild av några få människor, som fallit ovanligt djupt. Jesus talar här inte om en särskild sorts dåliga människor, som det finns anledning att tycka särskilt synd om. Liknelsen handlar om oss alla. Den förlorade sonen – det är jag!

Liknelsen beskriver först människans väg bort från Gud. Den yngre sonen ville bli fri och oberoende. Hemmet började kännas kvävande trångt. Ut i världen ville han och bli sin egen herre, fri och självständig. Han blev som besatt av den tanken. Han måste iväg. Allt det goda han hade hemma bleknade bort och blev grått och trist i jämförelse med världen därutanför. Den glänste och glittrade. Den lockade starkt. Tanken på ett fritt och nytt liv släppte honom inte. Så tog han ut sina pengar och gav han sig iväg.

Det här är egentligen den gamla syndafallsberättelsen i liknelseform. Vad var det djävulen frestade de första människorna med? Frihet och oberoende. Det skulle de få, bara de vågade bejaka sig själva och ta saken i egna händer. Det föll de för, de föll för den stora livslögnen, skapad av lögnens fader själv. Resultatet blev inte alls som väntat. Det blev inte frihet, utan slaveri, inte hälsa och liv, utan sjukdom, lidande och död, inte lycka, utan en oändlig kedja av olyckor av alla de slag. Livet blev ingen dans på rosor. Det blev i stället en svår och hård kamp för tillvaron, som ständigt hotades av oväntade katastrofer.

Att resultatet inte blev som väntat fick också den förlorade sonen bittert erfara. När han i rask takt hade förslösat sina tillgångar ”i lag med skökor”, som hans bror senare uttryckte det, försvann i samma takt hans vänner. Till sist var han ensam och fick utan lön vakta svin. I djupaste misär och febrig hunger drömde han om att åtminstone få äta något av svinens mat – ”men ingen gav honom något”.

Så är det att överge Gud och fadershemmet. Det slutar till sist i ensamhet, mörker och elände. Det är ett öde som väntar alla som övergett Gud och lever sitt eget liv. Och vem av oss har inte gjort det? Alla står vi under ordet: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda … Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14, Rom. 3:10 ff.). Synden har fördärvat oss alla och gjort oss till förlorade söner och döttrar. Det är Bibelns bistra men sanna budskap.

Men nåden som kommer före gäller just dessa förlorade.

2. Det är en nåd som verkar omvändelse

Den äldre, hemmavarande och förtretade sonen kunde inte glädja sig åt den förlorade sonens upprättelse. Han ville inte inse, att han själv, andligt sett, var lika förlorad som hans utsvävande bror. Han hade inga synder att bekänna. I stället pockade han på lön efter förtjänst. ”Tänk, i så många år har jag tjänat dig och aldrig har jag överträtt dina bud. Och mig har du aldrig givit ens en killing för att jag skulle få en glad stund …”, klagar han surt och bittert. Han trodde på nåden som kommer efter, på belöning för lång och trogen tjänst, och kunde inte fatta att man kunde ställa till med fest för familjens svarta får.

Den äldre sonen var förlorad även han, men det insåg han inte. Han hörde till de ”nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver” (Luk. 15:7), till dem som är ganska nöjda med sig själva och inte behöver någon nåd. Helt annorlunda var det med den yngre brodern. Han var förlorad inte bara i andras ögon utan också i sina egna.

Liknelsen visar oss nu på ett mycket fint sätt hur en äkta omvändelse går till. Brytpunkten, den punkt där allting vänder, har vi i orden: ”Då kom han till besinning.” Mitt i sitt djupaste elände, vaknar den förlorade sonen upp. Han ångrar sig djupt. Han ser hela sitt liv i blixtbelysning, hur blind han varit, hur dåraktigt, dumt och illa han handlat, och hur fel han trott. Han hade inget vunnit utan förlorat allt, och det hade varit hans eget fel.

En sådan insikt är viktig för oss alla. Ingen kommer in i Guds rike utan sorg och ånger över sitt liv. Men hur viktigt det än är, så måste det också sägas, att det ändå inte är syndakännedomen och ångern i sig som får en syndare att likt den förlorade sonen vända om till Gud. Många har känt sin synd och varit djupt förtvivlade över sina liv, men ändå inte vänt om. Tänk bara på Judas! Och hur var det med Adam och Eva strax efter syndafallet? När de förskräckta förstod att de handlat fel, var deras första reaktion inte alls att fly till Gud, utan fly bort från honom. De sprang och gömde sig. Varför det? För att de var rädda för Gud, för dom och straff.

Vad var det då som fick den förlorade sonen att vända om till fadern och hemmet? Det var tron på faderns kärlek, den som han en gång lärt känna därhemma, men bytt bort mot livet ute i världen. Men nu trängde sig minnet av den fram. Nu kom han ihåg den!

Nåden verkade omvändelse. Det som fick förlamningen att släppa, drog honom upp på fötter och styrde hans steg hem igen var inget annat än tron på faderns barmhärtighet. Ett hopp, om än svagt och vacklande, att han trots allt inte skulle bli avvisad och utslängd fanns där. Hela vägen hem stavade han på vad han skulle säga: ”Far, jag har syndat mot Himmelen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son …”

Och hans tro kom inte på skam. I en av de skönaste återföreningsscener som någonsin satts på pränt ser vi hur fadern, medan sonen ännu är långt borta, skyndar honom till mötes, tar emot honom, sluter honom i sin famn och kysser honom innerligt. Inte ett ord av vrede eller förebråelse! Vi hör inget: ”Jaså, det är dags att komma nu! Vi får väl sätta dig i karantän, pröva och se om du verkligen blivit en bättre människa, värd att få bo i mitt hus igen.”

Ungefär så beskrivs för övrigt återkomsten av en förlorad son i en buddistisk variant av denna liknelse. Där är fadern mycket misstänkt och avvaktande. Han döljer sig en tid och sätter sonen på en rad svåra prov innan denne slutligen tas till nåder. Men i Jesu liknelse finns inget sådant. Innan sonen ens hunnit stamma fram vad han tänkt säga, ekar faderns rop om fest över gårdsplanen. ”Hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada, ty denne min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”

Det är en skön bild av den gudomliga kärleken och den gudomliga glädjen, som väller fram, när den får finna och rädda det som var förlorat. Sådan är han, Bibelns Gud!

Så visar denna och de andra liknelserna mäktigt och stort på Guds godhet. Det är han ensam som verkar frälsning. Han är den gode herden som tränger sig fram i vildmarken, söker upp det bortsprungna fåret och lägger det på sina axlar. Fåret räddar inte sig självt. På samma sätt är det med myntet. Det rullar inte fram av sig självt. Det söks och sopas fram av kvinnan. Och så är det också här i liknelsen om den förlorade sonen. Guds kärlek når honom i svinstian, får honom att besinna sig, uppväcker hans tro och styr hans steg hem igen.

Det är en underbar nåd, denna frälsande nåd som kommer före och verkar omvändelse. Om den nåden säger vi nu till sist:

3. Det är en nåd som var morgon är ny

Vi skall inte tro att denna liknelse bara handlar om något som bara sker en gång eller första gången en syndare vänder om till Gud. Omvändelsen och nådens glädjefest hör varje dag till, så länge vi lever. Varje dag tar Gud fram ”den finaste dräkten” åt oss, sätter ringen på fingret och skor på fötterna – alltsammans bilder och uttryck för syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen av nåd och barnaskapets ära och glädje.

”Den finaste dräkten” är Kristi rättfärdighet som vi redan i dopet kläddes i. Iklädda den dräkten är all vår synd överskyld, i den står vi alltid som rättfärdiga inför Gud. Ty dräkten är vävd inte av oss utan av Kristus själv genom hans heliga lydnad, lidande och död för oss. Ring och skor var i antiken ett tecken på att man var fri. Slavar hade inte ring och skor. Men i Guds rike är alla befriade från syndens slaveri. De har bildlikt talat ring och skor. De är fria barn och arvingar i huset.

”Det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny”, säger profeten Jeremia (Klag. 3:22). I kyrkan är ständigt gästabud, där syndare kläds i högtidsdräkt och bordet dukas med de rikaste rätter. Vid varje nattvardsgång säger Gud till sina förlorade men återfunna söner och döttrar: ”Nu måste vi hålla fest och vara glada.”

Denna glädje tillhör var och en som lever i daglig omvändelse. Den tillhör oss, när vi lyssnar till det heliga evangeliet om nåden som kommer före och när vi tror och ber: ”Far, jag har syndat mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men se till mig i nåd såsom du gjorde med den förlorade sonen.” Amen.

S Bergman

[^]