Tre domstolar

Någon har kanske lagt märke till att i en del bibelöversättningar står berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan i början av Joh. 8 inom klammer. Det beror på att denna text saknas i de äldsta handskrifterna. I ett par senare handskrifter står den hos Lukas. Vi vet inte med säkerhet var denna text ursprungligen hör hemma.

Det må nu vara hursomhelst med den frågan. Själva berättelsen är djupt biblisk. Den målar evangelium om frälsning av nåd allena för syndare klart och starkt. Och vi finner här, liksom på så många andra ställen i evangelierna, hur de skriftlärda och fariséerna tar anstöt av det.

Vi får bevittna en märklig rättegång, där olika sorters dömande finns med i bilden. Den anklagade är en kvinna som gripits på bar gärning med att begå äktenskapsbrott. Nu släpas hon fram till Jesus som höll på att undervisa en skara människor på tempelplatsen. Där låg hon nu med allas blickar brännande på sig.

Vi skall i vår predikan se henne som ställd inför tre olika domstolar: samhällets domstol, människohjärtats domstol och Jesu domstol.

1. Samhällets domstol

Fariséerna och de skriftlärda säger till Jesus: ”I lagen har Moses befallt oss att stena sådana.” Däri hade de rätt. Så stadgades det i det judiska samhällets av Gud givna lag som strängt värnade om äktenskap, familj och barn. I praktiken förekom det dock sällan att dödsstraff utkrävdes. Likväl vittnade hotet om dödsstraff starkt om vikten att hålla äkta säng i ära. Det är något som vårt samhälle i dag inte alls lägger någon större vikt vid. Men så är också i vår tid äktenskap och familjeliv i stark upplösning med stort lidande för både vuxna och barn som följd. Inte minst de senare drabbas hårt.

”Vad säger då du?” frågar fariséerna Jesus. De vill att han skall yttra sig över om inte lagens straff borde tillämpas på denna äktenskapsbryterska. Det var en listig fråga. Den ställdes inte för att få klarhet, utan för att få Jesus på det hala och kunna angripa honom.

Landet var ockuperat av främmande makt, av romarna. Det hade medfört att judarna inte utan vidare kunde tillämpa Mose lag vid sina domstolar. Bl.a. hade man förlorat rätten att verkställa dödsstraff. Nu var det den romerska överheten som bestämde om sådana saker.

Om nu Jesus svarade, att man skulle tillämpa Mose lag och stena kvinnan, så skulle man kunna anmäla honom för romarna som upprorsman. Om Jesus däremot sade, att man skulle låta romarna bestämma, så kunde man anklaga honom för att han föraktade Mose lag. Nu trodde de att de han hade honom i fällan, precis som den gången då man frågade honom, om det var tillåtet att ge kejsaren skatt eller inte (Matt. 22:17).

Vad svarade då Jesus? Han svarade till att börja med inte alls, utan böjer sig ned och skriver med fingret på marken.

Många har funderat mycket över vad det kunde vara som Jesus skrev med fingret. En hel del fromma utläggningar har gjorts om det. Men det är ganska fruktlöst att spekulera i denna sak, eftersom det inte står ett ord om vad han skrev. Kanske är det så enkelt, att Jesus med ett förstrött skrivande i gruset bara ville visa sitt ointresse för fariséernas fråga, att detta inte var en sak för honom. Och det stämmer med vad Jesus säger och gör vid andra tillfällen. Hans uppgift som Messias var inte att reformera samhället, ta över domstolsärenden och yttra sig över straffsatser. Vid ett tillfälle var det en man som ville ha Jesu hjälp med en domstolssak. Men Jesus avvisade mannen med orden: ”Vem har satt mig till skiljedomare mellan er?” (Luk. 12:14). Frågan om kvinnans jordiska straff fick behandlas av gällande domstolar. ”Vad har jag med detta att göra?” är budskapet.

Så påminner oss även denna händelse om att Jesus inte kom för att styra över jordiska riken och stifta samhällslagar av olika slag. Överheten har sin av Gud givna uppgift att skydda medborgarna och med lagar och med straff för dem som bryter mot dem och på det sättet upprätthålla ordning, rättvisa och trygghet i samhället. Men Guds rike, som Jesus kom för att upprätta, handlar inte om sådant. Det är ett andligt rike som handlar om hjärtats omvändelse, om frälsning och evigt liv.

Det finns en annan domstol än samhällets, som Jesus har betydligt mer att säga om.

2. Människohjärtats domstol

I denna domstol fälls ofta hårda, obarmhärtiga och orättvisa domar. Varför? Därför att människohjärtat är ont: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt”, säger profeten Jeremia (Jer. 17:9). Och Jesus säger: ”Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt osv.” (Matt. 15:19). Därför är domarna som hjärtat fäller och munnen uttalar ofta så elaka och onda.

I denna söndags evangelium säger Jesus: ”Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda” (Luk. 6:37). Men det är inte allt slags dömande Jesus talar om här, utan om det onda. Att t.ex. bedöma och fördöma falsk lära eller förmana syndare att bättra sig är en kristen plikt som Jesus och NT påbjuder. Det onda dömandet däremot, har vi exempel på i vår text. Vi ser det hos fariséerna och de skriftlärda. De har ingen tanke på att hjälpa och visa barmhärtighet.

När de envisas med sin fråga, reser sig Jesus upp och ser på dem med sorg. Hans ord blixtrar till och träffar dem mitt i hjärtat: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.”

Med dessa ord bekräftar Jesus först Mose lag. Det är rätt att kvinnan är en synderska, en äktenskapsbryterska, värd döden. Hon står under lagens dom. Men Jesus säger det så, att de kringstående slutar att tänka på hennes synder, och i stället börjar tänka på sina egna. Den som är utan synd kan kasta första stenen!

Felet med fariséerna var att de var så goda och rättfärdiga i sina egna ögon. De såg ner på andra och därför blev deras domar så onda och obarmhärtiga. När de kommer dragandes med kvinnan, så lyser deras ögon av den där speciella upphetsningen och tillfredsställelsen som den självgoda och egenrättfärdiga människan upplever, när hon ser och får uttala sig om andras synder – särskilt när det gäller om deras sexuella förvillelser.

Det onda dömandet, som inte bara fariséerna utan också vårt syndiga hjärta har så lätt för, präglas inte av någon kärlek till den felande medmänniskan, även om man ibland försöker intala sig det. I djupet finns inte så sällan en hemlig glädje och belåtenhet över den andres fall. Genom hans eller hennes synd upphöjs jag själv och framstår som mycket bättre.

Dömande människor blir lätt moralister. Det som utmärker dem är att de har mycket dålig kännedom om sina egna synder och mycket god kännedom om andras. Därför njuter de av att mästra andra, anklaga dem, finna fel hos dem, kritisera dem, tala illa om dem och fälla snabba, hårda domar över dem. Allt detta handlar ju inte alls om någon omsorg om sin nästa. Det rör sig om att tillfredsställa onda, själviska begär, att må gott av att andra är dåliga. Den dömande moralisten i vårt hjärta hjälper ingen människa.

Även vi, som vill vara kristna, har att kämpa mot vårt hjärtas onda domstol. Nog finns det anledning för oss att ta åt oss av Jesu ord: ”Döm inte.” Syndafördärvet är sannerligen inte utplånat hos oss. Förhastade och illvilliga domar över vår nästa – visst fäller vi sådana i våra hjärtan. Och vad värre är: de kommer ut i ord och antydningar och ställer till stor skada.

Tänk om vi hade en slags förvänd bikt som bestod i att man under biktfaderns tystnadsplikt fick bekänna andras synder! När vi går till riktig bikt, händer det att vi får fundera en stund på vilka egna synder vi skall bekänna. Vi kanske inte ens kommer på någon särskild. Men hur lätt och snabbt kommer vi inte på andras synder, och hur ofta skulle vi inte gå till bikt, om det gällde att bekänna dem! Låt oss tänka på vad Jesus säger i dagens evangelium om flisan i vår broders öga, den som vi genast ser, och bjälken i det egna ögat, som vi inte alls märker (Luk. 6:41-42).

”Den som är utan synd må kasta första stenen” – vilket mästerligt svar av Jesus! Han lyckas skickligt vända frågeställningen så att den drabbar det egna hjärtat. Och nu börjar en annan domstol fungera hos dem som nyss kommit dragandes med äktenskapsbryterskan, nämligen samvetets domstol: ”När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först” – dessa hade ju hunnit få mer på sitt samvete än de yngre. När samvetet vaknar till liv, blir det en plågsam, men nyttig och hälsosam självrannsakan.

Så blev fariséerna och de skriftlärda slagna, inte genom några juridiska diskussioner, utan genom några få ord av Jesus som träffade samvetet. Det blev en avgörandets stund för dem. De hade kunnat stanna kvar och bekänna att också de var syndare. Men det ville de inte göra: de flydde därifrån. De hade lagt ut en fälla för Jesus – honom som de inte kunde tåla, inte minst för att han umgicks med syndare och öppnade Guds rike för dem. Men nu satt de själva i fällan. Ingen av dem kunde påstå sig vara utan synd, ingen ville kasta sten på kvinnan. Dessa som ivrade så för Mose lag smög sig skamsna bort som sådana som själva hade brutit mot lagen.

Låt oss nu till sist stanna inför den största och märkligaste domstolen av alla.

3. Jesu domstol

Inför den domstolen står nu äktenskapsbryterskan, ditsläpad i ont syfte. Men där får hon uppleva sitt livs största överraskning och revolutionerande vändpunkt. När de andra flyr från Jesu domstol gör hon inte sällskap med dem och smiter ifrån alltsammans. Hon stannar kvar hos Jesus.

Jesus hade inte ursäktat hennes synd på något sätt. Hon var inför Guds heliga lag en äktenskapsbryterska, värd döden. All synd är inför den Helige värd döden – inte steningsdöden, utan något värre: den eviga döden, det brinnande Gehenna, som Jesus talade om. Guds dom är mycket strängare än fariséernas och samhällets.

Kvinnan själv förnekar inte att hon är en synderska. Hon är väl medveten om den saken och känner sig dömd och förkrossad av Guds lag. Ändå stannar hon kvar hos Jesus. Varför? Därför att hon anar att hos honom finns inte bara helighet och rättfärdighet utan också stor barmhärtighet. När de andra en efter en hade troppat av med svansen mellan benen, ser Jesus på kvinnan och frågar henne: ”Har ingen dömt dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre, ingen.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dömer dig.” Med de orden förkunnar han evangelium för henne, löser henne från all synd och förklarar henne rättfärdig inför Gud.

Här står vi nu inför Jesu domstol, nådens och barmhärtighetens underbara domstol, som är syndares enda räddning. Det är den gudomliga rättfärdiggörelsens domstol som helt oförtjänt skänker syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Den fungerar så, att den drar botfärdiga syndare till sig, men stöter bort alla egenrättfärdiga, som inte vill se sig som syndare och inte behöver någon nåd och rättfärdiggörelse. Se hur fariséerna flyr bort från Jesus och hur i motsvarande grad kvinnan dras till honom!

Mötet med Jesus ledde till omvändelse och nytt liv hos henne. Hon blev dömd men upprättad. Hon var fallen men blev frälst. Hon var andligen död men blev uppväckt. Sådant sker av nåd, fritt och för intet, vid Jesu domstol: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17).

Det är kring denna nådens domstol vi samlas, när vi söker oss till kyrkans nådemedel. Där handlar och talar Kristus med oss precis som med kvinnan. I kraft av sin försoning, sin död i syndares ställe, uttalar han nådens saliggörande dom över oss, för att vi skall ta emot den och fast och visst tro på den.

Men låt oss också lägga märke till vad rättfärdiggörelsens dom leder till hos dem som verkligen tar emot den. Jesus säger till kvinnan: ”Gå, och synda inte mer!” Det var för henne ingen besvärande förmaning som förstörde hemliga planer på fortsatta små snedsteg och nattliga nöjen med manliga bekantskaper. Hon tog inte emot förlåtelsen för att återvända till sitt gamla otuktsliv, utan för att leva ett nytt liv i renhet.

Så skall också vi gå fram till nådens tron och möta vår Frälsare i hans ord och sakrament. Vi skall gå dit för att bli upprättade av evangelium till ett nytt liv, till ett ”Gå, och synda inte mer!”

I dag skall vi särskilt be Gud om nåd att kunna praktisera denna söndags överskrift: ”Rättfärdighet och barmhärtighet” i umgänget med vår nästa. Det är en svår konst, men den lär vi oss vid Jesu domstol. Hans nåd fostrar oss inte till överlägset och själviskt dömande, utan till ödmjukhet och kärlek. Den lär oss att likt Jesus förena rättvisa med barmhärtighet. Amen.

S Bergman

[^]