Att vara en Jesu lärjunge

Kyrkan är rödklädd i dag. Det beror på att denna söndag, den femte efter Trefaldighet, är en apostladag och martyrdag. Det är S:t Petri och S:t Pauli dag.

När Simon, Johannes son, blev Jesu lärjunge, fick han av honom tillnamnet Kefas. Det kommer av ett arameiskt ord som betyder ”klippa”. Översatt till grekiska blev det Petros och i latiniserad form Petrus. När Jesus vid ett tillfälle långt senare frågade lärjungarna vem de ansåg honom vara, hade Petrus svarat: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus blev mycket glad över denna klara bekännelse och sade till honom: ”Du är Petrus, och på den klippan skall jag bygga min församling” (Matt. 16:16). Men klippan, som den kristna kyrkan vilar på, var inte Petrus som person utan den bekännelse till Jesus som han avlade när han sade ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Petrus själv var inte mycket till klippa. Han var en ivrig och hängiven lärjunge men hade lätt för att rusa iväg i övermod. I farans stund blev han rädd och feg – som den där gången på översteprästens gård, när han förnekade sin Herre och Mästare tre gånger i rad. Det tog han mycket hårt och han grät bittert över sitt svek. När han senare mötte den Uppståndne fick han både förlåtelse och förnyat uppdrag att vara apostel. Det glömde han aldrig. Han blev trogen Jesus intill döden.

Paulus lär vi först känna som en nitisk förföljare av kristna. Han nämner det själv i dagens epistel, där han bekänner att han ”förut var en hädare och förföljare och våldsverkare” (1 Tim. 1:13). Som Saulus, vilket var hans första namn, medverkade han till att Stefanus stenades. Han njöt av att se honom dö. Han var helt besatt av tanken på att utrota de kristna som han ansåg vara en farlig sekt. Men Saulus mötte den Uppståndne Jesus på vägen till Damaskus och efter det blev hans liv helt förvandlat. Under sitt andra namn blev han hedningarnas store apostel, kallad och utvald av Jesus själv (Apg. 9:15). Han blev lika nitisk för Jesus som han tidigare varit emot honom.

Både Petrus och Paulus blev martyrer som hellre lät sig dödas än att förneka Mästaren och hans ord. De avrättades enligt traditionen i Rom under kejsar Neros grymma förföljelse av de kristna på 60-talet. Först Petrus som korsfästes med huvudet neråt, och något år efter Paulus som halshöggs. Men det var ingen katastrof för dem. Genom tron på Jesus ägde de ett liv som ingen död kunde ta ifrån dem. När det svartnade för deras ögon och livet här på jorden tog slut öppnades himlen för dem. De fick bryta upp och vara hos Jesus i härlighetens rike.

”Lärjungaskapet” står som rubrik över denna söndag. Gud vill göra oss alla till sanna lärjungar som likt Petrus och Paulus är trogna intill döden. Vår predikotext i dag handlar om hur Jesus fick sina första lärjungar. Av den lär vi oss något om vad ett sant lärjungaskap är.

1. En sann lärjunge ser Jesus som sin store lärare

Johannes Döparen var ute med två av sina lärjungar. Den ene var Andreas, Simon Petrus bror, och den andre var troligtvis Johannes, han som skrivit dagens text. När Johannes Döparen såg Jesus komma gående hänvisade han dem genast till honom. ”Se Guds lamm!” sade han med djup vördnad och pekade på Jesus. Han var den utlovade Messias. Honom skulle de följa.

Och de båda lärjungarna följde efter Jesus. När han märkte det, vände han sig om och frågade vad de ville. De svarade: ”Rabbi, var bor du?” När man ställde en sådan fråga till en rabbi, en läromästare, så betydde det att man var intresserad av att bli hans lärjunge. Man ville veta var han höll hus så att man kunde komma och ta del av hans undervisning.

Lägg märke till att Jesus utan vidare lät sig kallas rabbi fast han inte genomgått någon rabbinutbildning som de andra. Han uppträdde ändå med anspråk på att vara en läromästare. Ett av Jesu tre ämbeten enligt Skriften var att vara profet, en som talar Guds Ord. Redan som tolvåring hade han i templet suttit och talat med lärda rabbiner och hos dem väckt häpnad över hans förstånd och insikter i Skriften och i andliga ting (Luk. 2:46-47). Och när han som vuxen började sin offentliga verksamhet, ägnade han den största delen av sin tid till att predika och undervisa om Guds rike. Han var den store profeten och läraren som skulle komma, den som Gud en gång hade talat med Mose om och sagt: ”Honom skall ni lyssna till” (5 Mos. 18:15).

”Kom och se”, sade Jesus till Andreas och Johannes. Det betyder: Följ med mig och hör vad jag har att säga. Skulle man på den tiden bli hans lärjunge fick man lov att lämna sitt vanliga arbete och bokstavligen följa honom, för Jesus var en vandrande mästare. Andreas och Johannes följde med Jesus och stannade kvar hos honom hela dagen. Det blev början på deras lärjungaskap på vandrande fot med Jesus genom städer och byar. Det kom att helt förändra deras liv. De började lära av honom. Han talade som ingen annan. Han uppenbarade himmelrikets hemligheter. Aposteln Johannes skriver senare hänfört: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh. 1:18). De lärde känna Gud som aldrig förr. De förstod säkert inte allt Jesus sade från början. Det dröjde nästan tre år innan Petrus fullt övertygad kunde säga om sin Mästare: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Så är det med oss också när vi är lärjungar hos Jesus. Vi förstår inte allt med en gång. I själva verket blir vi aldrig så fullärda att vi inte längre behöver lyssna till Jesus. Lärjungaskapet är inte bara sköna aha-upplevelser, där vi går från klarhet till klarhet. Det innebär också en ständig kamp mot våra egna högmodiga tankar och invändningar. Så var det för de första lärjungarna också – inte minst för Petrus som vissa stunder trodde sig veta bättre än Jesus och t.o.m. försökte övertala honom att ta sitt förnuft till fånga och inte gå korsets väg (Matt 16:22). I lärjungaskapets skola måste vi med Petrus lära oss att böja oss för Mästaren och hans ord och låta alla människotankar fara.

Jesus lär oss om vägen till Gud och den goda gemenskapen med honom. Det finns många saker vi kan lära oss av människor, av lärare eller experter på olika områden. Men när det gäller vägen till Gud då gäller ordet: ”En är er lärare, Kristus” (Matt. 10:23). Då skall vi inte lyssna till oss själva och inte till andra människor, hur lärda och kunniga de än verkar vara. Vi skall lyssna bara till Jesus, han som säger: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

Jesus sade vid ett tillfälle till några judar som lyssnat på honom och så smått börjat tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen kommer att göra er fria” (Joh. 8:31-32). Så skall det bli, lovar han oss, bara vi stannar kvar hos honom och ställer oss under inflytande av hans ord.

I dag säger moderna förkunnare att man skall akta sig för allt tal om bestämda och bestående sanningar. Det är farligt att läsa Bibeln och leta efter sådant, menar man. Det frigör inte människan utan låser bara in henne och gör henne trångsynt och dömande. Men så sade aldrig Jesus. Han talade i stället om att förbli i hans ord och ständigt stå under den gudomliga sanningens inflytande. Med sanningens ord visade han människor deras synd och skuld, med sanningens ord löste han dem från deras syndabördor och gav dem frid i hjärta och samvete. Sanningen väckte tro i deras hjärtan. De blev fria, fria från syndens, dödens och djävulens makt över dem. En lärjunge som lyssnar och lär av Jesus lever i en ständig frigörelse genom sanningens ord.

Många tar anstöt av vad Jesus lär och lämnar honom snabbt. Men det är ett stort misstag. Sanningen möter alltid motstånd hos oss syndare vars sinne av naturen är gudsfientligt. Men stannar man kvar hos Jesus och lyssnar, verkar sanningen omvändelse och tro. Den visar oss syndens fasansfulla djup men öppnar också våra hjärtan för ljuset från höjden: Guds stora och frälsande kärlek.

Därmed är vi inne på det andra som utmärker en Jesu lärjunge.

2. En sann lärjunge ser Jesus som sin store Frälsare

Johannes pekade på Jesus och sade till de två lärjungarna: ”Se Guds lamm!” Det var andra gången han sade det. Första gången var dagen innan. Då hade Johannes sagt detsamma, men lagt till: ”som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29).

När man på den tiden i templet och synagogan hörde om lamm, tänkte man inte på något mjukt och gulligt som skuttade på en äng, utan på ett blodigt lamm. Man såg framför sig översteprästen som en gång om året slaktade ett felfritt lamm, gick in i det allra heligaste och stänkte blodet från det på nådastolen, dvs. på locket till arken där lagtavlorna hade förvarats. På detta sätt förkunnades nåden och förlåtelsen i Gamla förbundet. Alla i Israel var djupt medvetna om att alla synder krävde försoning, att utan blod gavs ingen förlåtelse (Hebr. 9:22).

Detsamma gäller för oss i Nya förbundet. Men vi har det som tempeloffren pekade fram emot och symboliserade, nämligen Kristi offer. Jesus var det riktiga lammet som offrades. Han var Gud som blev människa och gick in under hela mänsklighetens syndabörda, gjorde den till sin, led och dog för den en gång för alla, och blev så ”Guds Lamm som tar bort världens synd”

Ingen kan vara lärjunge utan att tro på Jesus som Guds Lamm och hämta styrka och kraft av hans försoning. ”Se Guds lamm” – är ett ord som drar blicken bort från oss själva, bort både från våra synder och bort från våra inbillade förtjänster, bort från alla galna människotankar om att vi kan frälsa oss själva. Här gäller bara Guds Lamm, som vi uppmanas att se på, förtrösta på och sätta vårt hopp till. Guds eget offer är det enda offer som tar bort synder, rättfärdiggör och förenar oss med Gud. Det är sanningen som verkligen gör oss fria. Utan tro på Jesus som Guds Lamm kan och orkar ingen vara en Jesu lärjunge.

Luther säger i en predikan: ”Satan kan väl stå ut med alla andra läror, men trosartikeln om Jesus Kristus som Guds Lamm kan han inte tåla.” Självklart kan han inte det! Synder är ju de kedjor han håller oss fängslade med. Men när vi tror på Guds Lamm ramlar de av. Vi blir fria! Inte undra på att Satan gör allt han kan för att fördunkla och fördärva en sådan trosartikel som släpper hans fångar loss.

Vi skall akta oss som för döden för all sorts kristendom, där Jesus inte är Guds Lamm som tar bort världens synd! Där den läran inte finns, finns ingen kristendom, inget andligt liv och inget hopp om frälsning.

Har vi nu Jesus både som vår lärare och vår store Frälsare, kan vi gå vidare till det tredje och sista som utmärker en sann lärjunge.

3. En sann lärjunge ser Jesus som sin store kung

Sist i vår text möter vi Natanael. När Natanael först hörde Filippus tala om Jesus från Nasaret och säga att han var den av Mose utlovade profeten och den som profeterna skrivit om, var han mycket skeptisk: ”Kan något gott komma från Nasaret?” sade han tvivlande. Inte kommer väl Messias från Nasaret i ”hedningarnas Galiléen”? Var står det skrivet? tänkte han. Men han övervann sitt tvivel och följde ändå med Filippus. Kanske låg det ändå något i vad hans vän Filippus sade. Natanael var en from israelit som uppriktigt längtade efter den Messias som Skrifterna talade om. Och när han närmade sig Jesus hörde han Jesus säga till de andra: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek”. Förvånat frågade han Jesus: ”Hur kan du känna mig?” Jesus sade till honom att han såg honom redan innan Filippus kallade på honom. Detta gjorde ett överväldigande intryck på honom. I mötet med Jesus kände han sig genomskådad och samtidigt älskad av Jesus. Hans tvivel försvann. På något sätt visste han bara att Jesus var Messias. Och han utbrister hänfört: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung!”

Han var en sann israelit, han såg och ville ha Jesus som sin kung, följa och tjäna honom. Många bibelforskare menar att Natanael var en av de tolv, och att det är han som i evangeliernas apostlalistor går under namnet Bartolomeus (Tolemais son). Mycket talar för att det är så. Bartolomerus nämns alltid tillsammans med Filippus. Natanael är också med bland de apostlar som Jesus efter uppståndelsen visar sig för vid Tiberias sjö (Joh. 21:2). Vi vet inte mycket mer om honom. Men vi vet att han ville ha Jesus som sin kung. Och av honom skall vi lära att en sann lärjunge ser Jesus också som sin kung. Han ger sig under honom och låter honom bestämma över sig och styra hans liv. Denna del av lärjungaskapet får ofta inte den plats som den borde ha hos oss. Jesus är inte bara vår store lärare, vår store Frälsare utan också vår store kung. Alla tre sakerna är en omistlig del av lärjungaskapet. Det ena ger det andra. De som lyssnar till Jesus tar emot honom som sin Frälsare, de vill också leva efter hans vilja. Det är det nya livets kännetecken. Det betyder nu inte att vi alltid lyckas så bra med det. Vi måste ofta be om förlåtelse för synder och tillkortakommande. Det är och förblir en lärjunges dagliga bön, men är den ärlig är den samtidigt en bön om att Jesus skall få styra våra liv med sin goda vilja. Vi behöver alltid be: ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att gå den.” Det är en äkta lärjungabön.

Det finns en sak som konungen vill att alla hans trogna skall göra, och det är att de vittnar om honom och för andra människor till honom, precis som i vår text. Den är ett fint exempel på hur ett enkelt vittnesbörd kan starta en kedjereaktion som går från den ene till den andre. Andreas gick till sin bror Simon och sade: ”Vi har funnit Messias … Och han förde honom till Jesus.” Och Filippus träffade Natanael och sade: ”Den som Mose har skrivit om i lagen och profeterna, honom har vi funnit … Kom och se!” Och Natanael kom och såg.

”Kom och se!” eller: ”Kom och hör, kom till kyrkan och lyssna till Jesus!” Det är en enkel och urkristen missionsmetod som tiderna genom fört många till Jesus och genom honom till Gud. Amen.

S Bergman (2013)

[^]